Michail Sjisjkin - Böcker

En man. En kvinna. Första förälskelsen. Deras kärleksbrev. Ett krig bryter ut och han tar värvning, hon blir ensam kvar i ett slags vardag. De båda älskande skriver till varandra om allt som faller dem in: kriget, barndomen, ­familjerna - umbäranden, ­glädjeämnen och sorger. Snart visar det sig att breven berättar en oväntat mångbottnad historia. »Michail Sjisjkin låter själarna och orden vandra över tiden som molnen över himlen... Faktum är att romanen är på god väg att bli en litterär sensation.« - Sabine Berking, faz Michail Sjisjkin, född 1961 i Moskva, sedan 1995 bosatt och verksam i Schweiz. Arbetade efter examen som gatsopare, vägarbetare, journalist och lärare. Hans litterära produktion är inte stor, men har jämförts med både Anton Tjechov och James Joyce. Själv har han sagt: »Bunin lärde mig att inte kompromissa och fortsätta tro på mig själv. Tjechov förmedlade sin djupa humanism - att det inte kan finnas någon alltigenom negativ figur i din text. Och av Tolstoj lärde jag mig att inte vara rädd för att vara naiv.« Brevboken tilldelades 2011 det stora Bolsjaja kniga-priset och är hans första bok i svensk översättning.

»Uppge kortfattat skälen till er asylansökan.« Den frågan översätter den namnlöse berättaren till ryska flera gånger om dagen. Han arbetar som tolk på en schweizisk immigrationsmyndighet och deltar vid förhören av flyktingar från forna Sovjetunionen. Under översättningen av det främmande lidandet lägger sig hans egen livshistoria som ett andra skikt kring orden. Också han är ju en emigrant i världen och i tiden. Barndomsminnen, oavsända brev till sonen och läsefrukter blandas med reminiscenser från en äktenskapskris i Rom, där det är något skevt med tiden - den går nämligen inte, utan hopar sig - och plötsligt kryper det myror som förrymda bokstäver på boksidan, kärleken är en tusenfoting som bär oss som strumpor, vi är alla en helhet, men vad är egentligen det högsta av allt? Michail Sjisjkin är en av Rysslands främsta prosaister och Venushår hans hittills mest uppmärksammade roman. KRITIKERRÖSTER OM »BREVBOKEN« (2013) »Det är nämligen också en raffinerat komponerad roman som spränger tidens ramar... De poetiskt exakta intrycken vackert förmedlade i Elin Parkmans rent fysiskt njutbara översättning - ingår i en helhet som är drömlikt obestämd och på samma gång fullkomligt självklar. Det är som i en Tarkovskijfilm: man vet inte riktigt var man är, men man är hela tiden i Zonen.« Jesper Högström, Expressen »Michail Sjisjkin låter själarna och orden vandra över tiden som molnen över himlen... Faktum är att romanen är på god väg att bli en litterär sensation.« Sabine Berking, Frankfurter Allgemeine Zeitung »Den ryska litteraturen har, precis som Ryssland, tappat mycket av sin forna stormaktsposition, konstaterar Uppsalaforskaren Nils Håkansson i en ny avhandling. Det kommer att dröja ett tag, ett halvt sekel kanske, tror han, innan en ryss tilldelas nobelpriset igen efter Solzjenitsyn och Joseph Brodsky. Jag satsar hundra rubler på att det kommer tidigare. Jag har just avslutat Brevboken av Michail Sjisjkin. Den andas Tjechov, Tolstoj. James Joyce. Vad ni vill. Och är - oberoende av Rysslands roll i världspolitiken - stor rysk litteratur.« Björn Löfström, VästerbottensKuriren »... det vackra språket och de varma, lite humorfyllda, ibland outsägligt sorgliga, bilderna otroligt vidgande för läsarens egna tankevärldar. Läsningen går långsamt och när jag slår ihop boken känner jag att jag kan öppna den här boken och läsa den igen och igen - och varje gång kommer den att ge något nytt.« Elisabet Norin, Kristianstadsbladet

»Uppge kortfattat skälen till er asylansökan.« Den frågan översätter den namnlöse berättaren till ryska flera gånger om dagen. Han arbetar som tolk på en schweizisk immigrationsmyndighet och deltar vid förhören av flyktingar från forna Sovjetunionen. Under översättningen av det främmande lidandet lägger sig hans egen livshistoria som ett andra skikt kring orden. Också han är ju en emigrant i världen och i tiden. Barndomsminnen, oavsända brev till sonen och läsefrukter blandas med reminiscenser från en äktenskapskris i Rom, där det är något skevt med tiden - den går nämligen inte, utan hopar sig - och plötsligt kryper det myror som förrymda bokstäver på boksidan, kärleken är en tusenfoting som bär oss som strumpor, vi är alla en helhet, men vad är egentligen det högsta av allt? Michail Sjisjkin är en av Rysslands främsta prosaister och Venushår hans hittills mest uppmärksammade roman. KRITIKERRÖSTER OM »BREVBOKEN« (2013) »Det är nämligen också en raffinerat komponerad roman som spränger tidens ramar... De poetiskt exakta intrycken vackert förmedlade i Elin Parkmans rent fysiskt njutbara översättning - ingår i en helhet som är drömlikt obestämd och på samma gång fullkomligt självklar. Det är som i en Tarkovskijfilm: man vet inte riktigt var man är, men man är hela tiden i Zonen.« Jesper Högström, Expressen »Michail Sjisjkin låter själarna och orden vandra över tiden som molnen över himlen... Faktum är att romanen är på god väg att bli en litterär sensation.« Sabine Berking, Frankfurter Allgemeine Zeitung »Den ryska litteraturen har, precis som Ryssland, tappat mycket av sin forna stormaktsposition, konstaterar Uppsalaforskaren Nils Håkansson i en ny avhandling. Det kommer att dröja ett tag, ett halvt sekel kanske, tror han, innan en ryss tilldelas nobelpriset igen efter Solzjenitsyn och Joseph Brodsky. Jag satsar hundra rubler på att det kommer tidigare. Jag har just avslutat Brevboken av Michail Sjisjkin. Den andas Tjechov, Tolstoj. James Joyce. Vad ni vill. Och är - oberoende av Rysslands roll i världspolitiken - stor rysk litteratur.« Björn Löfström, VästerbottensKuriren »... det vackra språket och de varma, lite humorfyllda, ibland outsägligt sorgliga, bilderna otroligt vidgande för läsarens egna tankevärldar. Läsningen går långsamt och när jag slår ihop boken känner jag att jag kan öppna den här boken och läsa den igen och igen - och varje gång kommer den att ge något nytt.« Elisabet Norin, Kristianstadsbladet