Michail Sjisjkin – författare

»Hatet är sjukdomen, kulturen är botemedlet.«

Genom historien har det ryska folket underkastats det mongoliska, tsariska, kommunistiska och putinska väldet efter vartannat, endast underkastelsen har varit beständig. Två försök att införa en demokratisk samhällsordning har båda gått samma öde till mötes.

I en berättelse om den ryska samtiden, historien och framtiden visar författaren Michail Sjisjkin att ett annat Ryssland är möjligt. Vägen dit går via pånyttfödelse av den ryska kulturen och målmedveten bearbetning av historisk skuld. Genom en fortsatt tillflykt till offerskapets friskrivning från ansvar kommer nya diktaturer fortsätta födas.

Den 7 december 1970 föll den västtyske förbundskanslern Willy Brandt på knä framför minnesmärket till nazismens offer i Warszawa. Kommer vi att se ett ryskt knäfall i Kiev, Charkiv, Mariupol?

KRITIKERRÖSTER 

»Det är nämligen också en raffinerat komponerad roman som spränger tidens ramar… De poetiskt exakta intrycken – vackert förmedlade i Elin Parkmans rent fysiskt njutbara översättning – ingår i en helhet som är drömlikt obestämd och på samma gång fullkomligt självklar. Det är som i en Tarkovskijfilm: man vet inte riktigt var man är, men man är hela tiden i Zonen.« Jesper Högström, Expressen 

»Den ryska litteraturen har, precis som Ryssland, tappat mycket av sin forna stormaktsposition, konstaterar Uppsalaforskaren Nils Håkansson i en ny avhandling. Det kommer att dröja ett tag, ett halvt sekel kanske, tror han, innan en ryss tilldelas nobelpriset igen efter Solzjenitsyn och Joseph Brodsky.Jag satsar hundra rubler på att det kommer tidigare.Jag har just avslutat Brevboken av Michail Sjisjkin. Den andas Tjechov, Tolstoj. James Joyce. Vad ni vill. Och är – obeoende av Rysslands roll i världspolitiken – stor rysk litteratur.«Björn Löfström, VästerbottensKuriren 

»… det vackra språket och de varma, lite humorfyllda, ibland outsägligt sorgliga, bilderna otroligt vidgande för läsarens egna tankevärldar. Läsningen går långsamt och när jag slår ihop boken känner jag att jag kan öppna den här boken och läsa den igen och igen – och varje gång kommer den att ge något nytt.«Elisabet Norin, Kristianstadsbladet 

»Brevboken är skriven på ett enkelt och vackert språk, det är en nästan otidsenlig bok, både i form och ämne. Brevromanen är inte så vanlig i modern prosa och författarens sätt att pejla de stora frågorna, utifrån en humanistisk utgångspunkt, är ovanligt. Sjisjkin är skicklig och genomför detta, på ett alldeles lysande sätt. Han låter svaren bli lika enkla som frågorna är komplicerade. I slutet av boken uppträder Karon som en spårvagnsförare och romangestalterna stiger, en efter en, på hans spårvagn. Döden innebär bara att ›människor blir vad de alltid har varit – värme och ljus‹.«Kerstin Johansson, Helsingborgs Dagblad 

»Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna “Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna.«Björn Waller, Dagens bok

»Jag satte mig för att skriva ner min livshistoria, men jag hade visst lyckats hitta en penna som stammade.«

Allt börjar med världens skapelse i en vagn på den smalspåriga järnvägen till Belebej, långt ute i den ryska provinsen. Och med att Aleksandr Vasiljevitj, de förnedrades och de förtrampades försvarsadvokat, måste skriva sitt curriculum vitae inför en domstolsförhandling. Det växer till att bli en stor vidräkning, ett slags Rysslands Yttersta dom, och i vittnesbåset står den stora Litteraturen: från Tolstojs »Uppståndelse«, via Dostojevskijs »Brott och straff« till Olga, Katia, Masja och Larisa, alla tappert uthålliga och tragiska kvinnoöden såväl i romanen som i livet. Och hela tiden tränger sig en ung mans upplevelser emellan, en ung man som heter Michail Sjisjkin och som tar ett långsamt farväl av 1990-talets kaotiska Moskva.

»Erövringen av Izmail« böljar fram och tillbaka i tiden och rummet, och Mikael Nydahls översättning omfattar allt från medeltida till nutida svenska.

Den hyllade ryska författaren Michail Sjisjkin är aktuell med en historisk djupdykning i Rysslands onda cirkel av omstörtning och autokrati – och en personlig uppgörelse med ett kluvet land.

Som en rebus insvept i ett mysterium inne i en gåta beskrev Winston Churchill en gång Ryssland. Michail Sjisjkin, en av Rysslands främsta författare och en flitig kritiker av Putins regim, argumenterar att så inte är fallet: Vi vet helt enkelt för lite om landet. Så vad är i historien bakom Putins regim och invasionen av Ukraina?

I sin bok Krig eller fred: Ryssland och väst spårar den prisbelönte ryske författaren Michail Sjisjkin rötterna till Rysslands problem i landets tusenåriga förflutna och ser hur den historiska utvecklingen har format två separata ryska folk: de förbittrade och desillusionerade som lider av fängelsementalitet respektive de som omfamnar europeiska värderingar och försöker stå upp mot förtryck.

»Hatet är sjukdomen, kulturen är botemedlet.«

Genom historien har det ryska folket underkastats det mongoliska, tsariska, kommunistiska och putinska väldet efter vartannat, endast underkastelsen har varit beständig. Två försök att införa en demokratisk samhällsordning har båda gått samma öde till mötes.

I en berättelse om den ryska samtiden, historien och framtiden visar författaren Michail Sjisjkin att ett annat Ryssland är möjligt. Vägen dit går via pånyttfödelse av den ryska kulturen och målmedveten bearbetning av historisk skuld. Genom en fortsatt tillflykt till offerskapets friskrivning från ansvar kommer nya diktaturer fortsätta födas.

Den 7 december 1970 föll den västtyske förbundskanslern Willy Brandt på knä framför minnesmärket till nazismens offer i Warszawa. Kommer vi att se ett ryskt knäfall i Kiev, Charkiv, Mariupol?