Monika Luiksaar Lund – författare

Ranans historia på Nordkalotten sträcker sig över flera

hundra, kanske mer än tusen år. Kanske vävde nordkalottborna

redan på 600-talet e. Kr. täcken av ull. Kanske var det

tidigare.

Alternativet var att använda en fäll av något djur för att

hålla värmen under natten. Men fällar är tunga och tar stor

plats, vare sig familjen är bofast eller ofta flyttar på sig.

Särskilt om den är blöt eller fuktig. Men ett vävt täcke var

lätt att torka, och lätt att rulla ihop och förvara under dagen.

Likaså var den lätt att ta med sig. Ranan användes som täcke

eller som isolering längs kåtans eller kojans väggar.

Idag används ranan som väggprydnad eller över en stol.

Men ännu fler ligger ihoprullade i något förråd. Jag vill plocka

fram ranan igen.

Vårt svenska namn rana, har sitt ursprung i finskans raanu.

Så heter den även på meänkieli. I Norge kallas den för grene

på kvänska, och på samiska radno. Skoltsamerna säger

ranna.

Ranan hör hemma på Nordkalotten. Ranarike breder ut

sig från Norge österut bort till skoltsamerna på Kolahalvön i

Ryssland. Samer, tornedalingar, kväner, lantalaiset, alla

räknar de ranan som sin.