Niklas Aurgrunn – författare

Just i början av sommaren 1977 flyter en död man upp vid den nordvästra stranden av Åkers sjö i Trollhättan. Han har blivit utsatt för besinningslöst våld men fast polisen omedelbart kan identifiera honom så kommer inte utredningen längre, istället ska offret snart följas av flera. För några av stadens ungdomar blir det början på ett par månader som kommer att sätta livslånga spår. Det handlar om allehanda sorters mysterier: vänskap och lust, pubertet och föräldraskap, ord som inte betyder nånting och blickar som säger allt, om kärlek och om död. Fast mest av allt handlar det kanske ändå om den där staden, Trollhättan, just där och då mot slutet av det allmänt förvirrade och förvirrande nittonhundrasjuttitalet.

Dejt med Björk är en slags poetisk dagbok från året 2012, ett hundrasjuttital snapshots från januari till december.

Eulalia Stjärnvind är - enligt egen utsago - "ett skratt och tysnaden runtomkring, och en hel massa saker och ingenting". Hon bodde en sommar för länge sen i ett övergivet och förfallet gammalt kalkstenshus i den glesa tallskogen mellan Ödehoburga och Lansa på Fårö, men vaart hon tog vägen sen står skrivet i stjärnorna. Den här berättelsen är faktiskt allt vi vet om henne. Det är en historia för alla åldrar och - som det visat sig - åtminstone en smak.

Det är sensommar 2006. I Haninge söder om Stockholm hittas en äldre chilensk kvinna hängd i ett nylonrep från sin balkong, och strax därpå huggs en ung man, enligt polisen med rötter i Mellanöstern, ner i en trappuppgång i Rinkeby på Järvafältet. Det finns inga tydliga kopplingar mellan de bägge morden, och ingen söker dem väl egentligen heller. Det ska en ung dansös och frilanskrönikör till att mest på känn och slump och sent omsider pussla ihop bilden. Du tysta är spänningsroman och samtidsskildring, debattinlägg och psykologisk thriller. Det är också i någon tvetydig mån en slags kärlekshistoria.

Min yngsta dotter springer längs raderna, genar över gravarna, vill vara den som hittar honom. Det är underligt att se och ta in. Hon kände inte sin farfar, ingen av dem gjorde det. Det är ingen stor begravningsplats och efter en knapp timme kan vi konstatera att han inte finns där, vilket känns märkvärdigt logiskt. Inte ska jag stå vid din grav, stirrande i marken. Inte ska jag veta var du finns, och inte ska jag kunna bli där. Du ska inte vänta och du ska inget förklara. Din tystnad ska aldrig bli min tystnad och det du kanske säger ska aldrig vara tillräckligt. Jag ska aldrig veta vad jag sysslar med när jag söker dig och plötsligt ska jag återigen inse att jag gått åt fel håll och inte vet var jag är. Allt annat är faktiskt helt otänkbart. Jag försökte i många år att skriva om min far och den relation vi aldrig fick till. Om det där misslyckandet jag aldrig begripit - visst var kanske klyftan mellan sextitalisterna och deras föräldrar både djupare och vidare än mellan några andra generationer i historien, men var vi verkligen dömda att stå där och vifta stumt och okoordinerat på var sin sida i all evighet? Fanns det ingen väg runt? Hur jag skrev fick jag inte ordning på det. Detta är mitt sista försök. Ett par läsarreaktioner: - Det tar lite ansträngning att komma in, men sen absorberas jag helt. Det är så djupt personligt. Och där i det mest frenetiska pusslandet, i vridandet och vändandet för att hitta sammanhang och mening, finns ett myller av tankar och bilder som slår mig från mitt eget liv, frågor där jag inser att jag stundom gått vilse, stundom letat i fel ände. Jag tycker boken är så vackert mänsklig och brottade, utan att bli bitter. - Förfärligt att se hur du blandar sanning och lögn och kanske önsketänkande till en soppa som tydligen ger dig nån slags tillfredsställelse.

Det handlar förstås både om kärlek och om undergång, men i flera ihoptvinnade trådar som famlar tillsammans efter framtid. En privat kärlekshistoria speglar berättelsen om människosläktets korta och kaotiska romans med planeten. Titeln alluderar på García Márquez roman "Kärlek i kolerans tid" som också spelar en roll här. En god del av texten utspelar sig för övrigt i Sydamerika, närmare bestämt i Ecuador och i upprorets och sedermera pandemins Chile.

UNDERLÄNDER är tre texter skrivna under två komplicerade graviditeter och en längre lättad utandning. De är svindlande dröm och krass vardag, krampande oro och lycklig föresats, de är vilsna fantasier, satstagning och utmattning och envis återhämtning och nystart. De är också i hög grad tidsdokument från det bara just gryende tjugohundratalet.

Det blev kanske ett slags luddigt självporträtt eller extremt selektiva memoarer i ett hundraåttital snapshots från nästan lika många platser under ett sextital år. Men är väl mest bara ett försiktigt fingrande och famlande över tider och rum, för att se vad som ger sig tillkänna.

Det är en slags trasig eller aldrig helt färdigflummad dikt om några veckor eller ett par månader på en ny plats, i en ny tid, med ny lust och ny förvirring. Det är en av de där små gummibandade buntarna med över- och underexponerade snapshots som blev liggande sen i decennier längst ner i kartongen med osorterat liv. Det är ett skäligen oredigerat utsnitt av liv och längtan, av syrande tanke och ojämn puls, av ganska lika delar fokuserad förundran och vilset jävlaranamma. Det är också det allra första osäkra darret av förälskelse, eller vad det möjligen skulle visa sig vara eller vägra. Är en bagatell kanske, men så är det bagateller vi är?

”Det är ett av de öppna såren i stadens historia, att gärningsmannen aldrig  terfanns. Det är kanske iochförsig inte så många som bryr sej idag, tretti år  enare, men en och annan pensionerad mordutredare och frustrerad  rivatspanare går nog att uppbåda. Själv bryr jag mej alltså också, om än av alldeles egna anledningar. Men ska  nte gå händelserna i förväg.” Just i början av sommaren 1977 flyter en ihjälhackad man upp vid den nordvästra stranden av Åkers sjö i Trollhättan, men fast polisen omedelbart kan identifiera honom så kommer inte utredningen längre - istället ska offret snart följas av flera.För berättelsens unge centralgestalt blir det också början på några månader  om i fler än ett avseende kommer att sätta livslånga spår. Det handlar om allehanda sorters mysterier - vänskap och lust, pubertet och föräldraskap, ord som inte betyder nånting och blickar som säger allt, om kärlek och om död. Fast mest av allt handlar det kanske ändå om den där staden, Trollhättan, just där och då mot slutet av det allmänt förvirrade och förvirrande  ittonhundrasjuttitalet.Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), f 1962, är uppvuxen i Trollhättan och har (utöver dikter och noveller i allehanda antologier och tidskrifter) tidigare  ublicerat romanen ”Balladen om Utan Vidare och Inte Sant”, diktsamlingen ”Ögonblick av skräckslagen nåd”, det surrealistiska familjedramat  Silverstetoskopet” och den illustrerade barnboken ”Eulalia Stjärnvind.” Han är även verksam som låtskrivare och musiker och är f n bosatt p Södertörn med sina två döttrar och deras mor.

1984 års undergroundklassiker! Han undrar om det inte är så att kärleken beror av poesin, inte tvärtom. Poesin i sin tur vässas av tid, och utsatthet. ”Stilregistret är brett, dialogerna fina, miljöskildringen spänstigt granskande och den estetiska och intellektuella mognaden avsevärd i denna mikro-roman, detta collageartade epyllion av prosadikter och essäutkast. Den anonyme berättaren (möjligen heter han Utan Vidare), stammande från Trollhättan, brevväxlar med en därstädes kvarboende kompis och upplever samtidigt Stockholm ur den nyinflyttade, förälskade ungkarlens perspektiv. Han bygger markiser på en firma i Hammarbyhamnen, driver mellan parker, barer och höstsvarta vatten, skriver och minns barn- och ungdomen, och framförallt vill hans hjärta omsluta den ljuva Inte Sant. Allt är dock inte ljus, ensamheten är ibland svår att bära och den nästan principiella uppgivenhet som efter vänsterradikalismens kulmen kommit att känneteckna många ungas hållning drabbar även berättaren. Dock tar han eftertryckligt avstånd från åttitalistiska former av mer eller mindre mondän cynism. Det handlar om kärlek, men också om något som den spanske filosofen Savater har kallat återerövrandet av nuet och vardagen. Det dansas med en gammal ensam grannfru som ringer på om natten, och berättaren gläds åt minnenas själva gåtfullhet och försöker `se poesin i en nybörjarsats för filatelister ́.Författaren är väl rustad för en sådan strategi. Han har stor medkänsla och värme i rösten och en frapperande förmåga att i några träffande meningar slå an en ton, summera en karaktär eller skapa en miljö, en atmosfär. Det vilar ett slags fattad munterhet över hans sätt att till synes improvisatoriskt, på ögonblicksingivelsens diktamen konstruera detta montage av vardagsintryck. Här finns ett vemod som är Pär Rådströms, en samtidskänsla och en pendling mellan overklighet och psykologisk realism som är Sivar Arnérs, en inlevelsevilja som är Lars Ahlins, en redlighet, humor och självdistans som är Eyvind Johnsons.” (Ur lektörsutlåtande från Bonniers Förlag 1984.) ̈ Niklas Aurgrunn (f 1962) har även publicerat romanerna ”Fallens dagar” och ”Mörkret i utkanten av stan”, diktsamlingen ”Ögonblick av skräckslagen nåd”, barnboken ”Eulalia Stjärnvind” och det surrealistiska dramat ”Silverstetoskopet”.

Alla de snoriga drömmar vi en gång var och växte i...Vincent är elva år och har en detektivfirma ihop med sin bäste kompis i utkanten av Trollhättan. Det är 1973 och landets konung drar sina sista suckar samtidigt som Trollhättesonen Clark Olofsson barrikaderar sej i ett bankvalv vid Norrmalmstorg i huvudstaden, och Dubbeldeckarna löser sina första och sista fall. Snart börjar en ny sorts mysterier ta över, och dyrksamlingen och lösmustascherna och förstoringsglasen och luftpistolerna kommer plötsligt till korta.Det tar tid att frigöra sej från en stad och ännu lite längre innan man vågar tro att man faktiskt lyckats och alltså utan risk kan börja närma sej den igen; och en barndom blir man väl aldrig helt kvitt. Såvida man inte väljer att fullständigt sluta ögonen eller stirra sej nackstel och värkande åt alltid andra håll, och fan vet om det gills.Mörkret i utkanten av stan är en bok om att försöka se var man kommer ifrån och hur man blev som man blev. Det handlar också i hög grad om Trollhättan i det tidiga sjuttitalet.Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, har tidigare publicerat romanerna ”Fallens dagar” och ”Balladen om Utan Vidare och Inte Sant”, dessutom diktsamlingen ”Ögonblick av skräckslagen nåd”, den illustrerade barnboken ”Eulalia Stjärnvind” och det surrealistiska dramat ”Silverstetoskopet”.Han är även verksam som låtskrivare och musiker.Om ”Ögonblick av skräckslagen nåd” 2006: ”Direkt och avväpnande” (Jacques Werup i Sydsvenskan)Om ”Fallens dagar” 2007: ”Djupt imponerande Trollhätteskildring” (TTELA)