Ninni Holmqvist – författare

Ninni Holmqvists noveller berättar om kvinnor i olika skepnader, roller, kostymer. Var de än dyker upp, under en resa på Nilen eller i Stockholms tunnelbana, verkar de på en gång hemlösa och hemtama.

Det är tidig vår den dag Dorrit Weger skrivs in på reservbanksenheten för biologiskt material. Hon har fyllt femtio, har inga barn och har heller inte gjort sig nyttig på några andra sätt. Enligt beslut fattat efter folkomröstning så skrivs hon därför in tillsammans med andra umbärliga för att ställa upp på medicinska och psykologiska tester, samt inte minst viktigt: att donera organ, ett efter ett, tills hon anmäls för "slutdonation".Dorrit finner paradoxalt nog tillvaron på Enheten ganska trösterik. Där finns en vacker vinterträdgård, god och närande mat och förstående vänner. Övervakningskameran på rummet bekommer henne inte särskilt. Men när hon träffar en man, Johannes, inne på Enheten, som kommer att betyda mycket för henne, och när hon dessutom blir gravid mot alla odds med denne man - då blir tillvaron på Enheten lika olidlig som den framstår för oss på utsidan. Abort och slutdonation? Adoption och slutdonation? Eller flykt och ...? Ja, vad?Ninni Holmqvists roman Enhet är en dystopi, dvs en mörk utopi. Men egendomligt nog är det också en berättelse som framstår som mycket ljus. Dorrit upplever närmast en känsla av befrielse när hon kommer till Enheten, från krav och sneda blickar. Och det är ett ombonat och varmt liv hon lever där, inspärrad i en institution på skånska slätten. Detta akvarellfärgade ljus kontrasteras effektivt mot det mörker som hon alltmer glider in i, efter att flera av hennes nyvunna vänner och slutligen också hennes man, Johannes, anmälts för slutdonation och försvunnit. Ninni Holmqvists roman ger en otäck bild av cyniskt nyttotänkande förklätt till omsorg.

Ninni Holmqvist debuterar som romanförfattare med en både isande och medkännande berättelse om småmysiga dödsläger för alla som inte är så värst nyttiga i samhället: barnlösa, konstnärer, såna som blivit över i största allmänhet. Men organ har de ju alla ... Det är tidig vår den dag Dorrit Weger skrivs in på reservbanksenheten för biologiskt material. Hon har fyllt femtio, har inga barn och har heller inte gjort sig nyttig på några andra sätt. Enligt beslut fattat efter folkomröstning så skrivs hon därför in tillsammans med andra umbärliga för att ställa upp på medicinska och psykologiska tester, samt inte minst viktigt: att donera organ, ett efter ett, tills hon anmäls för "slutdonation". Dorrit finner paradoxalt nog tillvaron på Enheten ganska trösterik. Där finns en vacker vinterträdgård, god och närande mat och förstående vänner. Övervakningskameran på rummet bekommer henne inte särskilt. Men när hon träffar en man, Johannes, inne på Enheten, som kommer att betyda mycket för henne, och när hon dessutom blir gravid mot alla odds med denne man - då blir tillvaron på Enheten lika olidlig som den framstår för oss på utsidan. Abort och slutdonation? Adoption och slutdonation? Eller flykt och ...? Ja, vad? Ninni Holmqvists roman Enhet är en dystopi, dvs en mörk utopi. Men egendomligt nog är det också en berättelse som framstår som mycket ljus. Dorrit upplever närmast en känsla av befrielse när hon kommer till Enheten, från krav och sneda blickar. Och det är ett ombonat och varmt liv hon lever där, inspärrad i en institution på skånska slätten. Detta akvarellfärgade ljus kontrasteras effektivt mot det mörker som hon alltmer glider in i, efter att flera av hennes nyvunna vänner och slutligen också hennes man, Johannes, anmälts för slutdonation och försvunnit. Ninni Holmqvists roman ger en otäck bild av cyniskt nyttotänkande förklätt till omsorg.

Ninni Holmqvists noveller berättar om kvinnor i olika skepnader, roller, kostymer. Var de än dyker upp, under en resa på Nilen eller i Stockholms tunnelbana, verkar de på en gång hemlösa och hemtama.

I juni 1980 städas den stora villan ut. Steinwayflygeln är borta, rummen gapar tomma och hela huset luktar såpa. Pia-Lisa är tjugotvå år och nu ska huset där hon växte upp säljas.Ninni Holmqvists efterlängtade roman efter det internationella genombrottet med Enhet (2006) tar avstamp i barndomens skånska sextiotal och leder ut på en vinglig resa i världen som ung vuxen. Där är Beatles, Bowie och Springsteen, där är hennes mamma och syster som hon aldrig riktigt vet var hon har, där är Janne med hunden och Teresa som hon älskar. Där är bäste vännen Robban vars krokiga väg till kärleken hon hela tiden följer på nära håll. Och där är de obesvarade frågorna om hennes far, den berömde pianisten, och vad som verkligen hände familjens barnflicka Ulla.