Die bezaubernde Tänzerin Luh Sekar setzt alles daran, in adlige Kreise einzuheiraten. Jahrzehnte später grübelt ihre Tochter Telaga darüber, wie sie ihr heranwachsendes Mädchen auf das Leben vorbereiten kann. Während sie die Biografien der Frauen ihrer Familie Revue passieren lässt, überdenkt sie die Werte, mit denen sie groß geworden sind: Schönheit, Ansehen, Reichtum, Fleiß und Liebe. Oka Rusmini erzählt die Geschichte balinesischer Frauen über vier Generationen: das Porträt einer Gesellschaft, die vom Kastensystem geprägt ist, das Männer wie Frauen strengen hierarchischen Strukturen unterwirft. Ein Kontrast zum gängigen exotisch-paradiesischen Bali-Mythos in der westlichen Welt.
Tusen gevärskulor, tusen fjärilar ger inte bara en introduktion till den indonesiska novellen idag utan presenterar även de författare som var med och lade grunden till det moderna indonesiska litteraturprojektet i början av nittonhundratalet. Boken tar oss med in i det myllrande öriket Indonesien: vi får bland annat möta en bussresenär som störs av ett visslande, och statyer i ett frihetsmonument som vaknar till liv på natten och mobiliserar sig för att undgå rivning. Här finns också den gamle krokodiljägaren som möter den stora krokodilen i en sista uppgörelse, och många fler fängslande ögonblick och öden. Novellkonsten har en stark ställning i Indonesien och efterträder en muntlig berättartradition. Dagspressen är novellens huvudsakliga arena och de flesta av antologins noveller har först publicerats i tidningarnas söndagsupplagor. De samtida novellerna gestaltar en nutid som går mot öppenhet, på en våg färgad av politisk turbulens, naturkatastrofer och motsättningar mellan den stora önationens många olika folk och traditioner, men också stark och innerlig kärlek. Stilmässigt rör de sig mellan strikt realism och pamflettskrivande, surrealism och en magisk realism som växer ur den egna jorden.
Lena Udds recension av Jordens dans i BTJ: Starka kvinnor, svaga kvinnor, avundsjuka kvinnor. I Jordens dans berättas om fyra generationer balinesiska kvinnor som lever i ett samhälle där alla, men mest kvinnorna, måste foga sig. [...] Kvinnans situation och kastsamhället skildras obarmhärtigt och starkt. På ett högst enkelt, modernt, men ändå lite främmande och emellanåt ålder-domligt språk stiger det fram en mycket gripande berättelse. Författaren lyckas på ett utom-ordentligt sätt mejsla fram huvud-personerna och framförallt deras icke-existerande valmöjligheter. För mig är detta lite av en balinesisk version Kvinnorummet - Marilyn Frenchs banbrytare i slutet av 1970-talet. Citat: Balinesiska kvinnor, Luh, är kvinnor som hellre svettas än klagar. Det är bara genom att svettas som de blir medvetna om att de lever och måste fort sätta leva. Deras svett brinner och det är den som håller kökets eld levande. Balinesiska kvinnor ammar inte bara barnen de fött; de ammar även männen och själva livet.
Die bezaubernde Tänzerin Luh Sekar setzt alles daran, in adlige Kreise einzuheiraten. Jahrzehnte später grübelt ihre Tochter Telaga darüber, wie sie ihr heranwachsendes Mädchen auf das Leben vorbereiten kann. Während sie die Biografien der Frauen ihrer Familie Revue passieren lässt, überdenkt sie die Werte, mit denen sie groß geworden sind: Schönheit, Ansehen, Reichtum, Fleiß und Liebe. Oka Rusmini erzählt die Geschichte balinesischer Frauen über vier Generationen: das Porträt einer Gesellschaft, die vom Kastensystem geprägt ist, das Männer wie Frauen strengen hierarchischen Strukturen unterwirft. Ein Kontrast zum gängigen exotisch-paradiesischen Bali-Mythos in der westlichen Welt.
Tusen gevärskulor, tusen fjärilar ger inte bara en introduktion till den indonesiska novellen idag utan presenterar även de författare som var med och lade grunden till det moderna indonesiska litteraturprojektet i början av nittonhundratalet. Boken tar oss med in i det myllrande öriket Indonesien: vi får bland annat möta en bussresenär som störs av ett visslande, och statyer i ett frihetsmonument som vaknar till liv på natten och mobiliserar sig för att undgå rivning. Här finns också den gamle krokodiljägaren som möter den stora krokodilen i en sista uppgörelse, och många fler fängslande ögonblick och öden. Novellkonsten har en stark ställning i Indonesien och efterträder en muntlig berättartradition. Dagspressen är novellens huvudsakliga arena och de flesta av antologins noveller har först publicerats i tidningarnas söndagsupplagor. De samtida novellerna gestaltar en nutid som går mot öppenhet, på en våg färgad av politisk turbulens, naturkatastrofer och motsättningar mellan den stora önationens många olika folk och traditioner, men också stark och innerlig kärlek. Stilmässigt rör de sig mellan strikt realism och pamflettskrivande, surrealism och en magisk realism som växer ur den egna jorden.
Lena Udds recension av Jordens dans i BTJ: Starka kvinnor, svaga kvinnor, avundsjuka kvinnor. I Jordens dans berättas om fyra generationer balinesiska kvinnor som lever i ett samhälle där alla, men mest kvinnorna, måste foga sig. [...] Kvinnans situation och kastsamhället skildras obarmhärtigt och starkt. På ett högst enkelt, modernt, men ändå lite främmande och emellanåt ålder-domligt språk stiger det fram en mycket gripande berättelse. Författaren lyckas på ett utom-ordentligt sätt mejsla fram huvud-personerna och framförallt deras icke-existerande valmöjligheter. För mig är detta lite av en balinesisk version Kvinnorummet - Marilyn Frenchs banbrytare i slutet av 1970-talet. Citat: Balinesiska kvinnor, Luh, är kvinnor som hellre svettas än klagar. Det är bara genom att svettas som de blir medvetna om att de lever och måste fort sätta leva. Deras svett brinner och det är den som håller kökets eld levande. Balinesiska kvinnor ammar inte bara barnen de fött; de ammar även männen och själva livet.