År 2010 flyttar bokens huvudperson från Stockholm till Istanbul. Staden genomgår stora förändringar; förfallna områden rustas upp, nya restauranger och barer öppnas. Genom mötet med Ece introduceras han i den turkiska kulturen och för en vänskapskrets som är priviligerad, men också djupt färgad av landets historia. De två öppnar ett kafé tillsammans, och tillvaron i Istanbul blir snabbt komplicerad.

En bra roman! (Stig Larsson om boken i podcasten Cyril & Stig, avsnitt 52.)

Claësson gestaltar på ett fint sätt hur AKP:s och Erdogans hårdnande grepp om landet ställer enskilda individer i problem. en god introduktion till staden Istanbul. (Henrik Wiktor i BTJ-häftet nr 22 2018.)

Ur boken:

Till sist frågade jag varför ingen i min bekantskapskrets tog jordbävningshotet på allvar. Varför ingen jag pratat med gjort några förberedelser, trots att jag läst att det var av avgörande betydelse. Ömer gick sakta fram till soffbordet. Stod tyst en lång stund.

»Jag tror « sa han till sist. »För oss Istanbulbor är jordbävningshotet en analogi för livet. Du kan dö närsomhelst, men för att leva måste du sluta att tänka på det.«

År 2010 flyttar bokens huvudperson från Stockholm till Istanbul. Staden genomgår stora förändringar; förfallna områden rustas upp, nya restauranger och barer öppnas. Genom mötet med Ece introduceras han i den turkiska kulturen och för en vänskapskrets som är priviligerad, men också djupt färgad av landets historia. De två öppnar ett kafé tillsammans, och tillvaron i Istanbul blir snabbt komplicerad.

En bra roman! (Stig Larsson om boken i podcasten Cyril & Stig, avsnitt 52.)

Claësson gestaltar på ett fint sätt hur AKP:s och Erdogans hårdnande grepp om landet ställer enskilda individer i problem. en god introduktion till staden Istanbul. (Henrik Wiktor i BTJ-häftet nr 22 2018.)

Ur boken:

Till sist frågade jag varför ingen i min bekantskapskrets tog jordbävningshotet på allvar. Varför ingen jag pratat med gjort några förberedelser, trots att jag läst att det var av avgörande betydelse. Ömer gick sakta fram till soffbordet. Stod tyst en lång stund.

»Jag tror « sa han till sist. »För oss Istanbulbor är jordbävningshotet en analogi för livet. Du kan dö närsomhelst, men för att leva måste du sluta att tänka på det.«