Peter Nilson – författare

Nyfikenheten inför det obegripliga kombinerad med behovet att söka efter rationella förklaringar står återigen i centrum för Peter Nilson. I essäsamlingen Rymdljus (1992), den första efter den stora framgången med Stjärnvägar, spekulerar han kring det eviga livet och världens undergång. Ett avsnitt ägnas Harry Martinsons rymdepos Aniara.

Stjärnvägar (1991) handlar om vår tids världsbild. Den berättar om universum och människan, om stjärnor och vintergator, om jordens historia, om skapelsen, livet och naturlagarna. Här möter vi vetenskapens nyaste upptäckter, men också forskarnas spekulationer och fantasier. Men boken handlar inte enbart om naturvetenskap: här möter vi också fantasin, intuitionen och dikten som kunskapsvägar.

Året är 2084. Till klostret Klaradal på månen kommer en ung matematiker för att arbeta hos superkvantdatorn Angelica, henne som man kan "spela" på ungefär som en organist spelar på orgel. "Hon flyger liksom änglarna vart hon vill i universum. Hon är dessutom ett av de vackraste ting som vi människor har skapat någonsin."I klostret möter den unge matematikern en mycket gammal kollega, Peter Lorentzen. Som ung forskare var han med om de märkliga händelser som i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet förändrade planeten jorden.Detta är historien som astronomen och författaren Peter Nilson berättar i Rymdväktaren; hur en grupp unga matematiker och dataexperter avlockar Tinget, ett egendomligt klot som ligger i en gruva i Ural, dess märkliga och livsfarliga hemlighet. Det handlar inte bara om universum utan om en större värld - mulitversum. Mycket som förr var otänkbart har plötsligt blivit verklighet.Rymdväktaren är en poetisk vetenskapsroman utan motsvarighet i den svenska litteraturen, ett verk endast jämförbart med Harry Martinsons rymdepos Aniara. Här förenar Peter Nilson de två linjerna i sitt författarskap - lärdomen i böcker som Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar smälts samman med romanförfattarens lust att skapa helt nya världar.

Ingen ställer frågorna på samma självklara sätt som Peter Nilson: Hur länge har det funnits varelser med öron att höra med? Var i evolutionens långa historia blev ljud en del av verkligheten? Och var börjar ljuden bli musik?De här frågorna bildar utgångspunkten för den essä som Peter Nilson just hade färdigställt innan han blev sjuk och avled 1998. "Ljuden från kosmos" var avsedd att bilda stommen i en ny samling essäer, hans första sedan den mycket uppskattade trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar.Det var inte första gången som Peter Nilson skrev om musik. På flera ställen i romanerna, och framför allt i det stora rymdeposet Projekt Nyaga, väver han in skildringar av musik och musiker i den stora Berättelsen."Peter Nilson anar att musiken är ett naturfenomen", skriver Bengt Emil Johnson i sin inledning till boken. Han har kompletterat den nya essän med några av de viktigaste berättelserna om musik och musiker ur tidigare böcker av Peter Nilson. På så sätt har "Ljuden från kosmos" blivit en hyllning till den man som på ett i vår litteratur helt säreget sätt lyckades förena vetenskaplig reflexion med den skapande fantasins allmakt.

I hundratals år har astronomer spanat efter liv på andra planeter. Att deras ansträngningar hittills misslyckats behöver inte betyda att det inte skulle finnas liv någon annanstans i universum. Men vår naturvetenskap har bara funnits i trehundra år. Det är helt nyss, i kosmisk bemärkelse, som vi började se oss omkring i Vintergatan.

Stjärnvägar (1991) handlar om vår tids världsbild. Den berättar om universum och människan, om stjärnor och vintergator, om jordens historia, om skapelsen, livet och naturlagarna. Här möter vi vetenskapens nyaste upptäckter, men också forskarnas spekulationer och fantasier. Men boken handlar inte enbart om naturvetenskap: här möter vi också fantasin, intuitionen och dikten som kunskapsvägar.

Nyfikenheten inför det obegripliga kombinerad med behovet att söka efter rationella förklaringar står återigen i centrum för Peter Nilson. I essäsamlingen Rymdljus (1992), den första efter den stora framgången med Stjärnvägar, spekulerar han kring det eviga livet och världens undergång. Ett avsnitt ägnas Harry Martinsons rymdepos Aniara.

I hundratals år har astronomer spanat efter liv på andra planeter. Att deras ansträngningar hittills misslyckats behöver inte betyda att det inte skulle finnas liv någon annanstans i universum. Men vår naturvetenskap har bara funnits i trehundra år. Det är helt nyss, i kosmisk bemärkelse, som vi började se oss omkring i Vintergatan.