Peter Sandström – författare

I sina noveller skriver Peter Sandström om manlighet på ett ömt, skört och rått sätt. Han skriver också om kråkor, tigrar och morsor i vindlande berättelser som spretar och stretar, men som alltid pekar mot ett: hur svårt och nödvändigt det är att leva i något som kunde kallas kärlek. På ett febrigt och nästan sensuellt vis försätter Peter Sandström läsaren i den varma, dallrande dagen. Längtans och väntans ljus.För många av karaktärerna handlar det om att söka sig fram till insikten om hur världen hänger ihop för att sedan, när bilden är klar, tvingas titta bort eftersom det visar sig vara en lärdom som blir alldeles för massiv att ta emot. Det som är sant och äkta finns alltid någon annanstans. Till dig som saknas är Peter Sandströms femte bok. Han är känd för att vara en dyster, rolig, brutalt ärlig och ständigt sökande skildrare av den finländske pojken och mannen.Novellsamlingen belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2012 och nominerades till Runebergspriset med motiveringen:Peter Sandströms (f. 1963) noveller utspelar sig ofta i det svenskspråkiga Österbotten, och ofta råkar huvudpersonen i konflikt med sitt förflutna. Det handlar om saker som inte behandlats, om frågor som slutligen måste ställas. Stämningen i novellerna är tryckande; känslan av hot förtätas tyst. Till slut är den kvävande känslan bekant för envar, ja, till och med vardaglig, då sanningen visar sig i sin klara råhet. Detta innebär ändå inte tröstlöshet. Om människan också utvecklas mycket långsamt och under stort arbete, kan han eller hon ändå finna förlåtelse. Sandström skriver precist och intensivt, skiljer sig från mängden; man glömmer honom inte. Samlingen Till dig som saknas (Schildts&Söderströms) publicerades samtidigt på svenska och finska. Katriina Huttunens förtjänstfulla översättning till finska bär titeln Sinulle joka et olle täällä.

I början av sommaren tar mor kontakt. Hon har fått en kallelse och ber sin son om hjälp. Hon behöver skjuts. Den gamla Caprin, som stått och skräpat i skjulet sedan far dog, måste fås igång. Sonen är inte händig, han är poet, skriver låtar, driver runt, men lovar hjälpa mor.I barndomshemmet ruvar det förflutna. Det har väntat på honom i många år och nu är kanske tiden inne att ställa mor alla de rätta frågorna.Peter Sandström skriver hjärtskärande vackert, klokt och starkt om medelåldersmannens försök att förstå sina känslor och sin bakgrund. Bilden av föräldrarna i äppelträdgården ser så annorlunda ut nu när mannen själv har familj. Också minnena av den första kärleken, Terese i vattentornet, framkallar en våg av yrvakna frågor. Vad är äkta kärlek, vilka känslor finns på riktigt, vad är inbillning?Transparente blanche nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 samt belönades med Svenska litteratursällskapets pris ur Bokhandlaren Bo Carleskogs minnesfond år 2015.

Keskellä kesää miehen äiti ottaa yhteyttä. Äiti on saanut kutsun, eikä halua kohdata tehtäväänsä yksin. Voisiko poika tulla avuksi? Äiti on jo vanha, eikä parantajan hommiin voi lähteä peukalokyydillä. Vanha Capri pitää saada taas hyrräämään. Auto on seissyt hylättynä liiterissä isän kuolemasta saakka. Poika ei ole kätevä käsistään, hän on runoilija, ajelehtija, mutta hän lupautuu. Hän palaa lapsuudenkotiinsa vuosien jälkeen. Kaikki entinen on häntä vastassa. Ehkä vihdoin on aika kysyä äidiltä ne oikeat kysymykset. Nekin jotka voivat tehdä kipeää.Peter Sandström kirjoittaa kauniisti ja vahvasti keski-ikäisen miehen yrityksestä tulkita omia tunteitaan ja menneisyyttään. Mikä on aitoa rakkautta, luommeko itse omat tunteemme, kuvittelemmeko? Muistot ensirakkaudesta tuovat pintaan muutakin. Vanhempien suhde näyttäytyy erilaisena nyt, kun miehellä itselläänkin on lapsia. Olisiko hänen pitänyt tarttua elättäjän rooliin, tehdä niin kuin isänsä joka lopetti hevosia kun kukaan muu ei halunnut?Valkea kuulas on ehdolla Pohjoismaiden Neuvoston kirjallisuuspalkinnon saajaksi vuonna 2015.

Peter on kirjailija ja viisissäkymmenissä. Hänen vaimoaan kutsutaan Seepraksi. Seeprakin on viisissäkymmenissä - ja raskaana - ja hän rakentaa vaikuttavaa akateemista uraa, mitä Peter saa seurata sivusta. Teini-ikäisiin lapsiinsa Peter törmää silloin tällöin kaupungilla.Kesällä 1988 Peter oli nuorempi. Kesällä 1988 vanhemmat näyttäytyivät ensi kertaa aikuisina, itsenäisinä ihmisinä, joiden liitossa oli kauneutta mutta myös säröjä. Oliko isä rakastunut johonkuhun toiseen?Laudatur on romaani aikuisesta miehestä, jonka perhe-elämä ei ole sellaista kuin hän toivoi ja odotti. Se on tarina kumppanuudesta, etäisyydestä sekä ennen kaikkea rakkaudesta ja siitä, miten moneen se muuntuu.

Peter, författare i femtioårsåldern, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik - och gravid. Hon är nästan alltid borta - på akademin, med vänner - och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv - och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit i kärnfamilj.

Kahdeksaan pohdintoon jakautuvassa, episodimaisessa kirjassa seurataan Peter-nimisen kirjailijan tasaista elämää ja hänen elämänsä tärkeitä naisia: keskiössä on äiti, mutta tavataan myös sisko, vaimo ja tytär. Arkisten kohtaamisten ja absurdien sattumien keskellä Peter tavoittelee aitoa kohtaamista. Hän muistelee, havainnoi, yrittää keskustella, pyrkii kohti toista ihmistä, koettaa hahmottaa itseään ja heitä - mutta jäävätkö läheisimmätkin ihmiset lopulta aina arvoituksiksi? Äiti marraskuu on kuvaus miehestä ja hänen naisistaan, läheisyydestä ja etäisyydestä, yksinäisyydestä ja ihmisen elämästä. Melankolista virettä sävyttää omalaatuinen, hiljainen huumori.

En mor blomstrar som singel, en far åldras och ber sin vuxne son smörja hans rygg med kokosdoftande solkräm. En hustru har mer plats när mannen är borta hemifrån, en dotter är plötsligt en kvinna som bäst skulle passa på en röd vespa, en tidigt världsvan son är klokare än sin sin far.I Mamma november. Åtta betraktelser handlar det om familjen, den enhet som varken kan väljas eller väljas bort. Hur går det med förväntningarna på de närmaste när man förändras, utvecklas, blir äldre?”När far inte var där fick mor kraften tillbaka. Kraften att sörja. Kraften att leva. När han inte var där längre med sina värkande ben, med sin söndriga strupe, och sin leda. Hon fick sina år tillbaka, och de blev fler och fler.”?

Kirjailija Peter S:n 60-vuotispäivä lähestyy. Oma keho alkaa rapistua, ja alkoholi maistuu paremmin kuin kirjailijaliiton puheenjohtajan tehtävät. Lapset ovat kasvaneet, eivät tarvitse isäänsä enää: heistä on tullut itsenäisiä olentoja, joita voi vain ihailla matkan päästä. Suhde siskoon, jonka kanssa Peter on ollut läheinen, muistuttaa nykyään lähinnä ärsytysyskää. Äiti, ikuisesti yritteliäs voimanpesä, ei ole sairauskohtauksen jäljiltä enää entisellään: hänestä on tullut hämmentynyt, hidas vanhus. Peterin ja rakkaan vaimon välille on syöpynyt juopa, syvä kuilu jonka ylittäminen tuntuu mahdottomalta. Kaiken huipuksi Peter tapaa peräänantamattoman Karhun, ja syntyy suhde jota Peter ei voi lopettaa eikä toisaalta jatkaakaan. Miten pääsee eteenpäin, kun hämärän laskeuduttua ei enää tunnista, missä on ja mikä on oikea suunta? Rakkaus on kesy eläin kertoo miehestä, jonka eletty elämä on tuonut pisteeseen, jossa muutokset ja omat valinnat tuntuvat vievän aina vain huonompaan suuntaan. Tarkkanäköinen, säästeliäs kerronta kiteyttää vanhenemisen kipukohdat kauniiksi, lämpimien huumorinpilkahdusten valaisemaksi romaaniksi rakkaudesta ja ihmisenä olemisesta.

I Peter Sandströms nya roman närmar sig huvudpersonen Peter Sandström 60-årsstrecket, kroppen börjar klappa ihop, mamma som varit ett under av styrka och företagsamhet har förvandlats till en förvirrad åldring. Peter är oförmögen att sträcka sig över klyftan som uppstått mellan honom och den älskade hustrun Darling. Barnen har blivit stora och självständiga och kan bara beundras på avstånd. Syster som han alltid haft ett nära förhållande till är nuförtiden ett hostande irritationsmoment. Alkoholen smakar mycket bättre än uppdraget som ordförande i en författarförening. Sista droppen blir förhållandet med Karhu, en relation som Peter varken kan stanna i eller dra sig ur. Peter Sandströms nya roman handlar om åren mellan 50 och 60 då livet serverar nya utmaningar och de flesta förändringarna är till det sämre. Men bland besvärligheterna finns också humor och skönhet, och en bitterljuv insikt om att det är kvinnorna som styr Peters liv: mamm, syster, Darling, dottern Bonnie och Karhu. Frågan är bara hur en människa ska hantera all ömhet och kärlek utan att gå i bitar.

Kirjailija Peter S:n 60-vuotispäivä lähestyy. Oma keho alkaa rapistua, ja alkoholi maistuu paremmin kuin kirjailijaliiton puheenjohtajan tehtävät.Lapset ovat kasvaneet, eivät tarvitse isäänsä enää: heistä on tullut itsenäisiä olentoja, joita voi vain ihailla matkan päästä. Suhde siskoon, jonka kanssa Peter on ollut läheinen, muistuttaa nykyään lähinnä ärsytysyskää. Äiti, ikuisesti yritteliäs voimanpesä, ei ole sairauskohtauksen jäljiltä enää entisellään: hänestä on tullut hämmentynyt, hidas vanhus.Peterin ja rakkaan vaimon välille on syöpynyt juopa, syvä kuilu jonka ylittäminen tuntuu mahdottomalta. Kaiken huipuksi Peter tapaa peräänantamattoman Karhun, ja syntyy suhde jota Peter ei voi lopettaa eikä toisaalta jatkaakaan. Miten pääsee eteenpäin, kun hämärän laskeuduttua ei enää tunnista, missä on ja mikä on oikea suunta?Rakkaus on kesy eläin kertoo miehestä, jonka eletty elämä on tuonut pisteeseen, jossa muutokset ja omat valinnat tuntuvat vievän aina vain huonompaan suuntaan. Tarkkanäköinen, säästeliäs kerronta kiteyttää vanhenemisen kipukohdat kauniiksi, lämpimien huumorinpilkahdusten valaisemaksi romaaniksi rakkaudesta ja ihmisenä olemisesta.

I Peter Sandströms nya roman närmar sig huvudpersonen Peter Sandström 60-årsstrecket, kroppen börjar klappa ihop, mamma som varit ett under av styrka och företagsamhet har förvandlats till en förvirrad åldring. Peter är oförmögen att sträcka sig över klyftan som uppstått mellan honom och den älskade hustrun Darling. Barnen har blivit stora och självständiga och kan bara beundras på avstånd. Syster som han alltid haft ett nära förhållande till är nuförtiden ett hostande irritationsmoment. Alkoholen smakar mycket bättre än uppdraget som ordförande i en författarförening. Sista droppen blir förhållandet med Karhu, en relation som Peter varken kan stanna i eller dra sig ur. Peter Sandströms nya roman handlar om åren mellan 50 och 60 då livet serverar nya utmaningar och de flesta förändringarna är till det sämre. Men bland besvärligheterna finns också humor och skönhet, och en bitterljuv insikt om att det är kvinnorna som styr Peters liv: mamm, syster, Darling, dottern Bonnie och Karhu. Frågan är bara hur en människa ska hantera all ömhet och kärlek utan att gå i bitar.

Peter, författare i femtioårsåldern, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik och gravid. Hon är nästan alltid borta på akademin, med vänner och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit i kärnfamilj.

I början av sommaren tar mor kontakt. Hon har fått en kallelse och ber sin son om hjälp. Hon behöver skjuts. Den gamla Caprin, som stått och skräpat i skjulet sedan far dog, måste fås igång. Sonen är inte händig, han är poet, skriver låtar, driver runt, men lovar hjälpa mor.I barndomshemmet ruvar det förflutna. Det har väntat på honom i många år och nu är kanske tiden inne att ställa mor alla de rätta frågorna.Peter Sandström skriver hjärtskärande vackert, klokt och starkt om medelåldersmannens försök att förstå sina känslor och sin bakgrund. Bilden av föräldrarna i äppelträdgården ser så annorlunda ut nu när mannen själv har familj. Också minnena av den första kärleken, Terese i vattentornet, framkallar en våg av yrvakna frågor. Vad är äkta kärlek, vilka känslor finns på riktigt, vad är inbillning?Transparente blanche nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 samt belönades med Svenska litteratursällskapets pris ur Bokhandlaren Bo Carleskogs minnesfond år 2015.

Miehen täytyy jättää jäähyväiset tyttärelleen, joka lähtee ulkomaille opiskelemaan. Miten se edes on mahdollista, hänen pikkutyttönsä? Toinen lapsi on asunut ulkomailla jo kauan, opiskelemassa monimutkaisia, miehelle täysin käsittämättömiä asioita.Samoihin aikoihin miehen on suoritettava vanhempiensa kotona suursiivous. Tavaroita on levällään ympäri puutarhaa, ja kaikki on yhtä sotkua. Seuranaan miehellä on kulkukissoja ja yksi aika sympaattinen hiiri. Vanhat kaverit piipahtavat pihassa, kutsuvat miestä isoksi vaaleeksi. Iltaisin hän nukahtaa liiteriin otsalamppu päällä.Kaiken keskellä on rakkaustarina, joka elää lähinnä muistoissa: mies tapasi Limonen, suuren rakkautensa, kun molemmat aloittelivat opintojaan pääkaupungissa. Nyt Limone on poissaoleva ja poissa, ja mies saa kastella Limonen viherkasveja ja penkoa hänen tavaroitaan.Ison vaaleen viimeinen kesä on melankolinen ja humoristinen romaani lasten saamisesta ja menettämisestä, sukupolvenvaihdoksesta ja tyhmistä blondeista.

En man i Åbo ska ta avsked av sin dotter, som är på väg till Holland för att studera. Hur är det möjligt, hon är ju hans lilla flicka? Samma man städar ur sina föräldrars hus hemma i Nykarleby. Han har spritt ut alla sakerna på gården, det ser inte klokt ut. Som sällskap har han några kringströvande katter och så de sympatiska mössen förstås. På dagarna får han ibland oväntat besök av människor från sitt förflutna, de som kallar honom den stora blondinen . På kvällarna somnar han i vedlidret med pannlampan lysande. I centrum av berättelsen finns en kärlekshistoria. Det är tidigt åttiotal i Helsingfors, och de unga älskande har båda nyligen börjat studera. Limone heter hon, hans stora kärlek, kvinnan han vill få barn med och leva med i resten av sitt liv. Limone är ändå påfallande ljummen i relationen, och mannen finner sig vattnande hennes krukväxter och snokande i hennes tillhörigheter medan hon är borta, oklart var. Den stora blondinen sista sommar är en melankolisk och humoristisk roman om att få och inte få barn, om generationsskiften, och med författarens egna ord om att också män kan vara dumma blondiner .

En man i Åbo ska ta avsked av sin dotter, som är på väg till Holland för att studera. Hur är det möjligt, hon är ju hans lilla flicka?Samma man städar ur sina föräldrars hus hemma i Nykarleby. Han har spritt ut alla sakerna på gården, det ser inte klokt ut. Som sällskap har han några kringströvande katter och så de sympatiska mössen förstås. På dagarna får han ibland oväntat besök av människor från sitt förflutna, de som kallar honom ”den stora blondinen”. På kvällarna somnar han i vedlidret med pannlampan lysande.I centrum av berättelsen finns en kärlekshistoria. Det är tidigt åttiotal i Helsingfors, och de unga älskande har båda nyligen börjat studera. Limone heter hon, hans stora kärlek, kvinnan han vill få barn med och leva med i resten av sitt liv. Limone är ändå påfallande ljummen i relationen, och mannen finner sig vattnande hennes krukväxter och snokande i hennes tillhörigheter medan hon är borta, oklart var.Den stora blondinen sista sommar är en melankolisk och humoristisk roman om att få och inte få barn, om generationsskiften, och - med författarens egna ord - ”om att också män kan vara dumma blondiner”.

Peter Sandström kastar in oss i en taxi och bjuder på en absurd tripp i sitt litterära universum. Glory Days är en lekfull roman om en man vars liv ligger helt i kvinnors händer.Han är en man som fått en särskild roll i livet. Kvinnor anförtror sig åt honom: ”Skönt att äntligen få tala med någon som förstår”, säger de och ser in i hans anmärkningsvärt blå ögon. Ibland får han fortsätta terapin i sängen, andra gånger ursäktar han sig för att ringa ett samtal och smiter ut i natten. Vissa gånger blir kvinnorna vänner, ”schwestrar”, som han kallar dem.Med sin prestation som familjefar är han missnöjd, men de lyckligaste stunderna har han trots det upplevt tillsammans med hustrun Capricciosa och barnen Calzone och Tropicana. Eller kanske det ändå varit tillsammans med Linda Maria, kvinnan som är ”som en strand med mycket vass”?Nu är han på en taxiresa för att gratulera sin mor, som fyller 110 år och bor på ett äldreboende kallat Glory Days i den lilla staden Betlehem. När han kommer fram är hemmet stängt och ingen vet vart åldringarna tagit vägen.Glory Days är en tripp i Peter Sandströms litterära universum, där absurditeterna nästan lever upp till det vi kallar verkligheten.