Peter Strandell – författare

Kunskapen om att en liten grupp drabbas av många brott är en viktig utgångspunkt i polisens brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbetet. Genom att sätta in åtgärder bland dem som redan drabbats skapas möjligheter att dels förebygga en inte oväsentlig del av alla brott, dels hjälpa dem som kanske bäst behöver stöd. Detta förutsätter att de åtgärder som vidtas är väl underbyggda och anpassade efter de för situationen unika behoven.

I den här rapporten presenteras en undersökning om polisens arbete med våld mot kvinnor. Resultaten visar att endast tre av 21 polismyndigheter har upparbetade rutiner m.m. som säkerställer att strukturerade hot- och riskbedömningar genomförs i majoriteten av de anmälningar som rör våld mot kvinnor. Utmärkande för dessa tre myndigheter är bland annat att arbetet bedrivs i enlighet med framtagna tjänsteföreskrifter och att verksamheten genomsyras ett helhetsperspektiv. Dessutom har berörd personal genomgått adekvat utbildning.

Motsvarande rutiner saknas emellertid vid majoriteten av landets polismyndigheter. I många av dessa myndigheter överlåts beslut om lämpliga skyddsåtgärder och andra insatser för våldsdrabbade kvinnor till den enskilde tjänstemannen, som fattar dessa beslut utifrån sina egna värderingar, sitt eget omdöme och ofta, sin egen magkänsla.

Tryggare Sverige en partipolitiskt och religiöst obunden NGO (non-governmental organization) som drivs i form av en allmännyttig stiftelse av folkrörelsekaraktär. Stiftelsen bildades år 2008 med målsättningen att förbättra situationen för de som drabbas av brott och för att utveckla det brottsförebyggande arbetet i vårt land.

Flera tidigare undersökningar visar således att besöksförbudslagen brister i såväl utformning som tillämpning. Många drabbade upplever att besöksförbudet inte ger tillräckligt skydd och att rättsväsendets reaktioner vid överträdelser av besöksförbudet uteblir. Det konstateras även att polisens arbete med att informera brottsdrabbade om besöksförbud varierar, likaså rutinerna för hur ett utfärdat besöksförbud följs upp. Åklagare har i sin tur länge saknat tydliga riktlinjer för vilket beslut bedömningen om besöksförbud ska grunda sig på, samtidigt som strukturerade hot- och riskbedömningar sällan ingår i deras beslutsunderlag. Till detta kommer att de faktiska överträdelserna av besöksförbud är många och att det i dessa fall inte sällan handlar om en liten grupp individer som utsätts för upprepade brott.