Ramón Pérez Cortés – författare

Äldreomsorgen i Sverige har förändrats, men inte till det bättre. I "Vart tog äldreomsorgen vägen?" granskar jag hur verksamheten successivt fjärmat sig från sitt ursprungliga syfte och i stället låtit ekonomiska ramar, vårdlogik och hierarkiska strukturer ta över. Istället för att utgå från de äldres behov har omsorgen reducerats till en fråga om effektivitet, budgetanpassning och mätbara insatser. Jag beskriver hur omsorgens existentiella och relationella dimensioner har trängts undan till förmån för medicinska rutiner och administrativ kontroll. Undersköterskornas och vårdbiträdenas yrkeskunskap har marginaliserats, samtidigt som sjuksköterskor, läkare och administratörer har fått större inflytande. Bemanningsmodeller och kvotsystem har omformat omsorgen till en mekaniserad process där personalen allt oftare tvingas välja mellan att hinna med eller att ge den tid och närvaro som omsorg faktiskt kräver. Boken är en uppgörelse med en äldreomsorg som gått vilse, men också en vision om vad den kan och borde vara. Jag argumenterar för en strukturell omdaning där omsorgens värde åter sätts i centrum. Det handlar om att förändra finansieringsmodellen, ge undersköterskor tillbaka sin yrkesstatus och se äldreomsorgen som en självklar del av samhällets grundläggande välfärd. "Vart tog äldreomsorgen vägen?" är inte bara en kritik av dagens system. Det är också en uppmaning att våga förändra, för vi har kunskapen och engagemanget som krävs. Frågan är om vi har modet.

Jag tror inte att det går att namnge ett ögonblick eller ett datum för när de första orden leddes från huvudet genom handen för att antecknas på ett papper. Det vore nog för ambitiöst att säga att man föds till något. I min värld förefaller det snarare som att allt bestod av ett namn, något jag behövde ropa på, kalla till mig eller helt enkelt namnge för att be det vänta på mig. Orden är en del av ett behov av att finna uttryck, att fortsätta namnge skeenden inom mig som jag inte vet hur jag annars ska ropa på, ibland än genom lyrikens språk. Jag är född i Chile, men för länge sedan blev Sverige mitt land och Dalarna mitt landskap, där jag både hittar och går vilse. Jag är litteraturvetare och socialantropolog som en gång drömde om att bli musiker, men sen upptäckte att det var jag redan. Bor i Falun sedan alltid och hör till dem som älskar mitt arbete. Den här diktsamling kom till därför att jag inte kunde gömma den längre. Svenskan är, liksom så många andra språk i världen, ett medel för oss människor att kommunicera med varandra. Ett språk jag älskar att upptäcka och känna mig nära. Det är i dess vågor jag seglar, och det är i dess toner jag dansar och lyssnar. Ljuden från kärleken kom till mig på svenska. Jag föddes om och om igen i dess nyanser, och jag upptäckte att svenskan kunde formas inom mig som leran i händerna på en krukmakare. Mina texter har kommit och gått med mig, och det är ett under att jag lyckats fånga dem bland de här sidorna.

Boken är en skarp och samtidigt personlig analys av hur äldreomsorgens uppdrag har förskjutits, från att vara en mänskligt grundad omsorg till att bli alltmer styrd av omvårdnadslogik, effektivisering och teknologiska system. Genom socialantropologiska perspektiv, egna erfarenheter och praktiska exempel visar författaren hur AI och andra digitala lösningar håller på att omforma både organisationen och relationen mellan omsorgsgivare och omsorgstagare. Berättelsen rör sig mellan politiska beslut, organisatoriska modeller och vardagen på äldreboenden. Den ställer frågor om vad omsorg egentligen är, vad som händer när teknik och standardisering ersätter mänsklig närvaro, och hur vi kan återerövra omsorgens existentiella och sociala dimensioner. Boken är en uppmaning till beslutsfattare, chefer och medarbetare att tänka om, att låta tekniken bli ett verktyg för människan, inte tvärtom.