Jämfört med många andra länder satsar Sverige mer resurser på högre utbildning och forskning som andel av BNP. Den statligt finansierade forskningen utförs mestadels vid universitet och högskolor, och en viktig fråga är hur offentliga forskningsmedel ska fördelas till lärosäten och forskare. Det är angeläget att de begränsade statliga resurserna fördelas så att de gör störst nytta. Fördelning av forskningsmedel är det viktigaste forskningspolitiska styrmedlet, eftersom en så stor andel av lärosätenas budget kommer direkt eller indirekt från staten. Det är viktigt att man får så hög utväxling av finansieringen som möjligt i form av produktion och spridning av forskningsresultat samtidigt som den akademiska friheten måste värnas.
I den här rapporten beskriver Roger Svensson, docent i nationalekonomi vid IFN, utvecklingen av den statliga finansieringen av forskning. I rapporten vägs fördelar och nackdelar med att allokera medel genom fasta basanslag respektive olika former av konkurrensfinansiering. En genomgång visar att en ökad andel medel fördelas i konkurrens via de statliga forskningsråden, och att dessa utlysningar i högre grad riktas mot specifika och ofta politiskt definierade områden. Rapporten diskuterar även för- och nackdelar med öppna kontra riktade utlysningar och analyserar huruvida forskningspropositionerna är vetenskapligt förankrade.
Baserat på ekonomisk teori och observationer av forskningspolitikens utformning ges policyrekommendationer för hur den statliga forskningsfinansieringen bör utformas för att skapa bästa möjliga förutsättningar för högkvalitativ forskning.
Rapporten är en del i SNS treåriga forskningsprojekt »Högre utbildning och forskning«.
