Ruben Agnarsson – författare

Inget annat land i världen har så många diplomater som Sverige bland dem som Förintelsemuséet Yad Vashem räknar som ”rättfärdiga bland folken.” När USA i slutet av andra världskriget frågade fem neutrala europeiska länder om de kunde skicka en diplomat till Budapest för att rädda judar var det bara Sverige som svarade ja.

Sverige gjorde alldeles för lite och alldeles för sent i kampen mot Förintelsen och hur många judar som mördades på grund av de stängda gränserna i början av kriget är omöjligt att säga. Men i det kompakta mörker som Förintelsen utgör är den heroiska gärning som Raoul Wallenberg utförde – med stöd av svenska UD och övriga diplomater i Budapest – ett starkt skinande ljus.

UD:s bästa stund följdes av en av de allra mörkaste perioderna i svensk utrikespolitik. Raoul Wallenberg greps av Sovjet, övergavs av Sverige och glömdes – tillsammans med UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen – bort, då den svenska regeringen var upptagen av att ge en miljardkredit till Stalin. Det trauma som detta svek skapade har förhindrat en fullödig bild av Sveriges agerande under andra världskriget.

Att inte kännas vid de goda exempel som Raoul Wallenbergs räddningsaktion och UD:s byråkratiska aktivism mot Förintelsen utgjorde, innebär att alliera sig med mörkret och spela ondskan i händerna. Därför är det på tiden att Sverige ger Raoul Wallenberg och svenska UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen dess rättmätiga plats i svensk historieskrivning och i svensk hågkomst av Förintelsen.

Författaren

Friskoleboomen på 1990-talet möjliggjordes genom att den borgerliga regeringen ratificerade Europakonventionen om mänskliga rättigheter som socialdemokratiska regeringar i decennier hade reserverat sig emot. En annan förutsättning var införandet av skolpengen som möjliggjorde mångfald på skolområdet. Dessutom tog den borgerliga regeringen beslut om att läroplanen för skolan skulle bygga på den ”etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. I linje med denna utveckling startades en rad kristna skolor på 1990-talet.

När socialdemokraterna kom tillbaka till makten år 1994 gjordes flera försök att vrida klockan tillbaka. Bakgrunden var att partiet hade avskaffat kristendomsämnet på 1960-talet trots att den största namninsamlingen i Sveriges historia med 2,1 miljoner namnunderskrifter protesterade mot beslutet. Partiet hade parallellt med dessa beslut inlett ett omfattande samarbete på skolområdet med kommunistdiktaturen DDR för att använda skolan som en instängd ateistisk drivbänk.

Det är omöjligt att förstå det rabalder som framväxten av de kristna friskolorna orsakade om man inte inser vilken miljö som dominerade i Sverige när den kristna friskolerörelsen expanderade från mitten av 1980-talet. När Livets ord i maj 1985 ansökte hos Skolstyrelsen i Uppsala om att få tillstånd att starta en kristen grundskola till hösten, hade nämligen DDR:s utbildningsminister Margot Honecker precis besökt Stockholm i mars 1985.

Denna bok skildrar vad som hände i den ideologiska krocken mellan dessa två rörelser.