Sofia Torvalds – författare

Min dotter är utbyteselev i usa. När jag talar med henne på Skype brukar hon ha ett grönt täcke virat omkring sig. Hon fryser. Redan länge har hon klagat på att hon fryser, att hon är trött, att hon får blåmärken, att hon inte kan koncentrera sig. Jag vet att hon mår dåligt men jag förstår inte varför. En kväll säger hon: Mamma, jag har en ätstörning. Sen gråter hon. Jag minns inte vad jag gör. Vad gör man i en stund av chock? Man för händerna till sin hals, som om man höll på att kvävas? Man vill inte tro att det är sant, man vill säga: Är du säker? Hon är på andra sidan Atlanten. Jag kan inte ens krama henne. Sofia Torvalds berättar om ätstörningar i en bok som fick sin början då henne dotter insjuknade. Ätstörningar är vanliga och de flesta går inte att ordna in under diagnoserna anorexi eller bulimi. Vad händer med dem som inte uppvisar den symptombild som berättigar till vård? Torvalds greppar gråzonen. Hon vill ge en bild av hur det är att ha en ätstörning i dagens Finland. Hon talar om vilken vård som finns och vilken vård som borde finnas. Dessutom pläderar hon för att föräldrar kan göra en aktiv insats. Förutom egna erfarenheter baserar sig boken på intervjuer. Torvalds har en bred och aktuell syn på sitt ämne.

”Min släkts berättelse är en berättelse om separationer. I den separeras de som en gång var varandras allt, eller trodde sig vara. Barn skiljs från sina föräldrar: de skickas till Sverige, till släktingar på landet, på sommarbete för att lära sig språk, på läger. Vuxna springer ifrån varandra med vett och vilja.” Hur mycket bär vi med oss av tidigare generationers upplevelser, av tragedier, triumfer, vardag och livshållning, frågar sig Sofia Torvalds. Hon spanar bakåt i tiden. Där ser hon Fanny, kvinnan som övergav två söner för kärleken, hon ser August, renässansmannen som överlevde västfronten. Hon ser också Karin, flickan som nästan hörde hemma vid slottet, Ernst, mannen som föll i bitar och många andra. Det är ibland sorgligt, ibland vackert och ofta dramatiskt. Samtidigt får läsaren en möjlighet att reflektera över och sin egen släkthistoria och sitt eget föräldraskap.Författaren riktar också blicken mot sig själv. Det handlar om en uppväxt i huvudstadsregionen på 70-talet, men mest om att vara mamma här och nu. I bakgrunden sjunger kören, de döda mammornas kör.

Sofia Torvalds står framför badrumsskåpet och överväger om hon ska ta ett piller eller inte. Behöver hon det verkligen eller vill hon bara göra sitt liv lättare? Hur svårt ska ett liv vara egentligen? I boken Ångestgudinnan undersöker hon sin ångest. Föddes hon med den eller fick hon den på grund av svåra upplevelser? Är den en sjukdom som går att medicinera bort eller en del av hennes personlighet? Hon underhåller vänner och kollegor och släktingar med sina ångestberättelser. Tar de henne på allvar om hon är rolig? Ångesten förlamar henne och gör henne olycklig, men den får henne också att känna sig speciell och utvald.Ångestgudinnan är Sofia Torvalds dagbok under ett år då ångesten prövar henne extra hårt. Det är ett öppenhjärtigt och modigt försök att studera den egna ångesten dialog med samtida forskning och alla tiders litteratur från William Shakespeare till Vigdis Hjorth. Här finns skörhet, men också ett konkret och optimistisk förhållningssätt, och något för alla att känna igen och relatera till.

En man och en kvinna har träffats i en stödgrupp för frånskilda. De blir vänner och fortsätter träffas regelbundet, alltid på samma kafé. Den ena av dem gick tillbaka till sin man efter en äktenskapskris och har en son som närmar sig tonåren, den andra dejtar och sörjer den familj han aldrig fick när hans fru lämnade honom. Känslorna böljar fram och tillbaka mellan dem: längtan, attraktion, samhörighet, hopp om kärlek. De är vänner. Är de bara vänner? Varje vecka berättar de om sina liv, sina drömmar och sina besvikelser för varandra. Hon är underhållaren, han är lyssnaren, men inte heller han kan motstå att berätta om det jobbiga, att dela med sig av det som är kladdigt och trasigt. Samtalen för dem närmare och närmare varandra, men kommer någonsin det ögonblick när de väljer varandra? De misstolkar varandra, talar förbi varandra, vågar aldrig säga det viktigaste. En vacker och vemodig feel sad-roman.