Stefan Albrektsson – författare

Dikterna i Sjöstjärna är skrivna med en längtan att tala med läsaren. De har sin utgångspunkt i ett barns uppväxt i en dysfunktionell familj och följer ett kronologiskt berättande flöde från tidig barndom till sen tonår. En uppväxt i mer eller mindre trassliga uppväxtförhållanden är inte ovanligt. Oavsett vad läsaren har för erfarenheter är det lätt att identifiera sig eller förstå Albrektssons skildringar: den som känner igen alligatorn har en egen i djupet “Jag vill inte vuxna.” Albrektssons dikter är små berättelser från barndomen. De utspelar sig i en tid då föräldrar rökte i bilar utan säkerhetsbälten. Även om dikterna är ett slags personligt och historiskt tidsdokument går drömmarna och flykten att känna igen. Minnesbilder av rädslor och förväntningar blandas med naivitet och allvar. Barn har en ovärderlig förmåga att hantera svåra situationer genom fantasi och lekar. Dikterna i Sjöstjärna väcker både ilska och medkänsla, men också hopp – trots allt. ______________________ Är du inte på Bokus? Robot-bokhandlarna programmerar idel nya webbplatser där de jagar klick med andras böcker. Besök hellre då vår webbplats www.fripress.se om du är intresserad.

Tonåringen och fältbiologen Stefan Albrektsson tillbringade ofta dagar och nätter i olika fågeltorn omkring sjön Tåkern. Liksom i sin tidigare diktsamling Sjöstjärna finns minnena där. Men han vill påminna oss om att vara vakna i nuet – och gärna drömma vår framtid.

Skatskrift i skatdröm

Efter att ha borstat näbben och putsat fjädrarna: Om kvällen diskuterar skatungarna dagens händelser. Mest talar de om talgbollen hos Svenssons. Sedan somnar de. I drömmen skriver vingpennorna i nysnön. Eviga ord. Stora ord. Ord som till exempel: ”talgboll”.

Läs mer om boken och författaren på www.fripress.se

Albrektsson fångar in en del av det ofta undflyende – det där märkligt vanliga som gnistrar till i ögonvrån eller öronvrån för att snabbt dansa bort igen.

”Ett eko för ögonen, speglingen i fönstret. Här finns ingenting att förstå. Efter sotade dygn: Ljus! Jag hungrar som en kattunge. Rösterna ekar mot tegelväggarnas röda.”