Suad Amiry – författare

I de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem kantas gatorna av pampiga hus med stora trädgårdar. Alla bär de på en berättelse om människorna som byggde dem och en gång levde i dem. Människor som sedan länge är ovälkomna. Husen står där som symboler för en tid som vissa inte vill minnas och som andra inte kan glömma. I Golda sov här berättar den palestinska författaren Suad Amiry med sorg och vrede om livet för det palestinska folket efter 1948, året då Israel grundades och otaliga palestinska familjer tvingades lämna sina hem. Hon varvar släktingars och bekantas berättelser med personliga minnen och betraktelser och missar aldrig det humoristiska i situationen när det uppenbarar sig. I en alldeles egen blandning av prosa, poesi och reportage skildrar hon ett folks outtröttliga kamp för att få leva som normala människor i ett normalt land. Suad Amiry (född 1951) växte upp i Amman i Jordanien med en syrisk mamma och palestinsk pappa. Hon är en palestinsk kosmopolit som bott och arbetat världen över. I dag delar hon sin tid mellan usa och sin bas i Ramallah på Västbanken. Hon är författare till ett ertal skönlitterära böcker och finns tidigare utgiven på svenska med boken Sharon och min svärmor (2005). Amiry är även verksam som arkitekt och är en av grundarna till Riwaq Centre for Architectual Conservation som arbetar för att skydda och bevara det palestinska byggnadsarvet. Anita Theorell är konstvetare, författare och över- sättare från engelska. Hon har tidigare översatt bland andra Nuruddin Farah. Ur Golda sov här: Idén till boken fick jag en dag då mina vänner Mona Halabi, Huda al-Imam och andra kvinnor från Jerusalem organiserade ett tyst demonstrationståg för att minnas att det var sextio år sedan Al Nakna -- Katastrofen -- det vill säga fördrivningen och tvångsför yttningen av nittio procent av den arabiska befolkningen i Palestina i samband med Israels grundande. I följe med tio palestinska ägare till underbara villor och ståtliga patricierhus vandrade drygt hundra deltagare i den tysta marschen. Den slingrade sig som en orm genom gatorna i Talbiyah, en av de förnämare stadsdelarna som likt många andra arabiska delar i Västra Jerusalem hade blivit till områden endast för judar. Det har tagit mig mer än tre år att bearbeta de palestinska husägarnas känslor av sorg och oder av tårar, som frös till is och sedan tinade vid åsynen av deras villor och prunkande trädgårdar. Det har tagit mig lika lång tid att acceptera de israeliska invånarnas ackande och skrämda ögon när de stod bakom gardinerna och vaksamt och nervöst iakttog oss från de stora och små fönstren i just de husen. Den enes olidliga smärta och den andres rädsla har förföljt mig ända sedan dess och vädjat om att få bli ämnet för min bok.