Sven E. Scharnell – författare

På 1980 och 90-talet fanns fortfarande en psykiatrisk verksamhet i Sverige. Man vårdade människor på sjukhus och träffade patienter på mottagningar. Ibland gick det upp och ibland gick det ner. Personalen gjorde så gott de kunde och patienterna hade redan då sin egen vilja, liksom idag, även om samhället ibland ville annorlunda.

Om man tänker sig en mix av satir och burlesk så får man Kanske en Skröna. En påhittad historia som kan vara mer eller mindre fantastisk, som man skriver i encyklopedin. Om någon känner igen sig så är det bara en tillfällighet. Om det mot förmodan är någon som misstänker att dessa tre historier är hämtade från en medelstor stad i Skåne, så är det också bara en tillfällighet. Naturligtvis är allt ren dikt men korn av sanning finns ju alltid i en skröna.

Mycket har förändrats under de år som förflutit sedan dessa historier utspelade sig men i vissa fall har tiden stått still.

Andra delen i trilogin om Siv Marklund. Sjuksköterskan som lämnade psykiatrin, en profession som hon älskade. Övergavs av sina gamla vänner, ensam mitt i livet. ”Dé é smällar man får ta”, som en Skånepsykiater sa. Men hon reste sig igen, innan nedräkningen nådde tio och kom på fötter. 

Ibland är livets vägar krokiga. Bakom nästa krök är kanske svaret bara skrivet i stjärnorna. 

En spännande fortsättning på ett livsöde där den offentliga sektorn har ett finger med i spelet men livets alla vedermödor spelar huvudrollen. 

Är djuren människans bästa vän? Den frågan har Siv ställt sig många gånger. Men hon har inte funnit något bra svar. 

 Hon har vandrat på krokiga vägar genom livet, på både asfalt och grus. Slått klackarna i taket men alltid landat mjukt. Men så en dag, återvändsgränd. Detta är sista delen i trilogin om Siv Marklund.”Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där”. Ett fragment från en dikt av Erik Blomberg som hennes kompis Ragnhild ofta citerade när vardagens mörka sidor tog överhanden.Du får också möta lärdomsstadens psykiatri i ”nya kläder”. Vi befinner oss i tjugonde århundradets skifte från tretton till fjorton. Kanske är en ny tid här. Eller så är det som på den gamla goda tiden. Då allting var precis som det nästan alltid har varit i relationer människor emellan och på offentliga institutioner.”Man lär så länge man lever.”

Var sjätte timme, är en pamflettroman kring suicid och suicidprevention som riktar sig till alla och envar. Kanske finns det något att lära. Eller bara till för att slå ihjäl en stund i bästa läsfåtöljen.

Under ett år är det fler som tar sitt liv än som förolyckas i trafiken. Båda trafikverket och sjukvården har en nollvision. Men det är enklare att skapa regler och göra säkerhetsåtgärder i trafiken. Än att skapa ett samhälle där självmord inte är en lösning man tar till, när livet känns hopplöst.

Ingen människa önskar att ta sitt liv. Men det finns omständigheter där smärtan kan bli för stor.

Vi har nog alla vid något tillfälle tänkt på suicid. Och nästan alla har en släkting, en vän, en familjemedlem eller hört talas om någon i vänkretsen som tagit sitt liv. Tyvärr är suicid en vanlig företeelse, därför viktig att tala om.

Ställ frågor hur dina närstående mår. Det är en myt att man sätter igång någonting om man talar om självmord.

Sven E Scharnell, samtalsledare för grupper i Suicid-Prevention i Svensk Sjukvård, SPiSS, publicerar här en pamflettroman som kan användas som underlag i diskussioner på arbetsplatsen, hemma vid köksbordet eller i en studiecirkel.