Sven Grahn – författare

Freja is a joint Swedish and German satellite, launched on October 6, 1992 and orbiting at 600-1750 kilometre, covering the lower part of the auroral acceleration region. It has been designed to provide high-resolution measurements (both temporal and spatial) of auroral plasma characteristics. The high telemetry rate, together with the 15 Mbyte distributed on-board memories allow Freja to resolve meso and micro-scale phenomena in the 100 metre range for particles and 1-10 metre range for electric and magnetic fields. The UV imager resolves auroral structures of 1 kilometre size at a time resolution of one image every 6 seconds. The novel plasma instruments are orders of magnitude better than any that have gone before. "The Freja Mission" is about the scientific objectives, instruments and platform itself. Detailed descriptions are given of the instrumentation and the first data acquired. This book contains such material in single volume, relating the instruments' design with their in-flight characteristics. It is designed for space engineers and other researchers interested in space science.

I sina ”tekniska memoarer” redogör en av Sveriges rymdpionjärer, Sven Grahn, för hittills föga kända detaljer om de stora rymdprojekten som de första satelliterna, Gagarins rymdfärd, månlandningen, rymdstationerna och Rymdfärjan. Memoarerna ger också en unik inblick i svensk rymdverksamhet under femtio år: en ”vy från insidan” i de stora svenska rymdprojekten – forskningssatelliterna Viking, Freja, Astrid, Odin och TV-satelliten Tele-X. Vi kan också läsa om hur Christer Fuglesang utsågs till svensk astronautkandidat. Författaren hämtar material för denna berättelse från sin egen 35-åriga yrkesverksamhet i Rymdbolaget, som han avslutade som bolagets tekniske direktör. Texten innehåller också ett fascinerande kapitel om hur en grupp amatörer avslöjade detaljer om det kalla krigets hemliga rymdprojekt genom privat signalspaning. Rymdfartens begränsningar och framtida möjligheter är också ett tema för boken. Går det att sänka kostnaderna för rymdfart och är rymdturism realistiskt?

Det här är boken om SSC, det statliga bolaget som ständigt stått i främsta ledet när det gäller att göra rymdteknik lättillgänglig för gemene man, företag, myndigheter och forskare. Och den är skriven av bolagets veteraner – en berättelse från insidan. Satellitsänd TV, miljöövervakning från satellit och flygplan, avancerad bildbearbetning, extremt kostnadseffektiva forskningssatelliter, forskning i tyngdlöshet, ”grönt” raketbränsle, satellitbaserade navigationssystem för luft- och sjöfart, mikromekanik slöjdad i kisel, fler än 520 sondraketuppsändningar och fler än 500 ballonguppsändningar, ett världsomspännande markstationsnät – ja, listan över vad som hänt under företagets fyrtio år kan göras mycket längre. Här möter vi inte bara projekten, tekniken och anläggningarna utan också människorna bakom dem – drömmare, visionärer, entreprenörer, konstnärssjälar, flitiga ”arbetare i vingården”, ”steely-eyed missilemen” för vilka ”failure is not an option” – ja alla har rymts i skattebetalarnas egen idésprutande tankesmedja. Redaktörer Sven Grahn och Claes-Göran Borg

Svensk forskning med rymdfarkoster började med höghöjdsraketer redan 1961. Pionjäråren fram till och med 1964 vid de temporära raketbaserna i Norrbotten behandlas i denna första del av ”Svenska forskningsraketer”. När raketbasen Esrange togs i bruk 1966 som en del av det europeiska rymdsamarbetet öppnades nya möjligheter för svenska rymdforskare, men forskning med rent nationella raketer upphörde nästan helt. När Esrange blev svenskt och Rymdbolaget bildades 1972 tog emellertid utvecklingen fart och en guldålder för svenska forskningsraketer inleddes. Den beskrivs i andra delen av ”Svenska forskningsraketer”. Den allra första forskningsraketen sändes upp den 14 augusti 1961 från ren vildmark i närheten av en plats som heter Nausta inom Robotförsökplats Norrland (RFN). Idén var att skapa ett konstgjort nattlysande moln på 80 km höjd genom att med en sprängladdning sprida ut ett talkmoln. Något talkmoln syntes inte till. Därefter flyttade uppskjutningarna till det övergivna kronojägarbostället Kronogård. Där lyckades talkmolnförsöket och sexton raketer sändes upp under somrarna 1962, 1963 och 1964 för att samla in partiklar från nattlysande moln och för att mäta temperaturen där molnen finns – vid randen till rymden. Den tekniska organisation i Solna, Rymdtekniska Gruppen, som genomförde Nausta- och Kronogårdsförsöken ingick tillsammans med Esrange i det som 1972 blev Rymdbolaget. Texten baseras på dokument från Rymdtekniska Gruppen och personliga anteckningar, brev och dagböcker från flera av deltagarna i försöken – dokument som författaren i många fall räddat vid arkivrensningar under det halvsekel som gått sedan försöken genomfördes.

Svensk forskning med rymdfarkoster började med höghöjdsraketer redan 1961 och pionjäråren fram till och med 1964 vid de temporära raketbaserna i Nausta och Kronogård behandlas i första delen av ”Svenska forskningsraketer”. I och med att raketbasen Esrange togs i drift 1966 som en del av det europeiska rymdsamarbetet öppnades nya möjligheter för svenska rymdforskare, men forskning med rent nationella raketer upphörde nästan helt. Men när Esrange blev svenskt och Rymdbolaget bildades 1972 tog utvecklingen fart och en veritabel guldålder för svenska forskningsraketer inleddes och pågick i nästan två decennier. Denna andra del skildrar denna epok och utvecklingen ända till och med 2011. Tyngdpunkten låg på atmosfärens fysik och rymdplasmafysik. Även med nutidens mått var många av raketsonderna mycket avancerade: mor-dotter-sonder där det inbördes avståndet mättes med ombordradar, stjärnsensorer för mätning av raketernas inriktning, styrsystem med nosroder för att minska nedslagsspridningen… för att bara nämna några exempel. Samtidigt utvecklades raketernas delsystem för dataöverföring och baninmätning snabbt. Texten baseras på information i de tekniska slutrapporterna om de olika projekten som skrevs av Rymdbolaget och SAAB samt på interna Rymdbolagsdokument. Tanken är att denna bok skall kunna användas som ett referensdokument för framtida historieskrivning och samtidigt vara en källa till spännande anekdoter och berättelser från raketuppskjutningarna.

If you want to read about another person´s obsession this is the book for you. It recounts how I and a band of friends in Sweden and abroad listened to signals from satellites from the secretive Soviet Union and other nations throughout the Cold War years and beyond. You will read bout how we kept a watch on cosmonauts and secret satellites using simple equipment always on "the trailing edge of technology". Richard Flagg, Robert Christy and Mark Severance have contributed chapters that provide their perspective on our common obsession. We were all part of the Kettering Group of satellite trackers led by the legendary Geoff Perry.