Sven Röstlund – författare

Denna skröna handlar om två vandrare som sökt och funnit meningen med livet. Den unge Leopold som längtar till Italien och som i Traskar-Tore hittar en erfaren luffare i sina bästa år och som tar honom under sitt beskydd, och som tillbringar en sommar tillsammans på vägarna. Tillsammans möter de kvinnor, birfilare, skärslipare och en prost som är lika ogudaktig som den värste lurk och upplever många andra äventyr. Berättelsen utspelar sig i en obestämbar dåtid där det varken fanns bilar eller mobiltelefoner utan skulle man någonstans så fick det bli apostlahästarna, om man inte kunde tigga till sig lite skjuts av något hästekipage. Och kommunikationerna bestod i att man pratade med varandra, eller sig själv och alla man mötte som såg ut att vilja språka ett slag. Ett enklare och behagligare liv på många sätt därmed inte sagt att det var ofarligt eller att det inte fanns några beslut att fatta. Så läs denna berättelse och låt dig roas och förundras eller som Tore skulle ha sagt: Ska man sakna kon måste man tappa bort´na först. Bröderna Bergkvist alias Roland Karlsson och Sven Röstlund, två genomkloka, lagom tjocka män i sin bästa ålder som ännu har sin längtan kvar!

Föga anar den unga Fran att denna dag kommer för alltid förändra hennes liv. Från att valla får till att möta helarna Simon och Dorotea som tar henne med på en vandring till Akademin. För att söka in och försöka bli helare. Detta då de upptäcker att hon har egenskaper som är anmärkningsvärda. På vägen möter de flera märkliga personer och upplever många märkliga händelser innan de når Akademin. Och vad som sedan händer... Boken är en sorts saga för vuxna, en skröna som utspelar sig i en svunnen tid och på en obestämd plats. Det handlar om helande, läkekonst i en tid där man saknade mycket av de moderniteter vi har idag för att bedriva sjukvård. En hyllning till mina företrädare i läkaryrket. Boken är den första i en tänkt trilogi men kan lätt läsas som en avslutad bok.

I den andra delen av Handen som helar får vi följa Frans vidare öden och äventyr. Först under de sista två åren av utbildningen där ett av åren tillbringas i främmande land. Tangotel som är Nataschas hemland. En annan kultur, andra människor och den nya Akademin, med Dorotea, Simon och Mustafa. Men det finns de som inte vill ha Akademin där som kan använda vilka metoder som helst för att få bort dem. Samtidigt ett nytt land med annan natur, annan växtlighet och ett örtkunnande som övergår Akademins. Tillvaron är definitivt inte ofarlig. Sen följer de första åren som helare på en plats hon aldrig kunnat tänka sig. En riktigt farlig plats men där en helare verkligen behövs. Den helare som finns där är knappast det bästa stödet, men ordentligt krävande. Farsoter och epidemier och i norr är det oroligheter, och mitt i allt detta finns Fran och hennes vänner, som också upplever sina öden och utmaningar. Således fortsättningen på den skröna som påbörjades i förra boken. En historia från en annan tid och plats ospecifikt i båda fallen. En sorts saga för vuxna helt enkelt. Som de som berättades vid lägereldarna förr i tiden. Sven Röstlund är själv en riktig helare från Sahlgrenska Akademin med examen 1989. Numera distriktsläkare på Nora vårdcentral sen många år. Det bästa jobb man kan ha. Ingen dag är den andra lik. Alla sorters människor med alla sorters problem. Vissa är nya men efter flera år är man bekant med många av de som kommer till vårdcentralen. Tryggare för patienten och mycket trevligare och enklare för doktorn. Förtroende och respekt är två ord som kan beskriva mötena. Det finns flera orsaker till att historien handlar om en kvinnlig helare, en kan ha att göra med att jag mött många kvinnliga doktorer/helare som jag har den största respekt för. Yrket är ju sådant att det inte är könet utan kunskapen och fallenheten för yrket som är avgörande om man blir en duktig helare. Fast det gäller nog de flesta yrken. Som synes extraknäcker Helare Röstlund även som dockteaterspelare i Bröderna Bergkvists ambulerande kasperteater.