Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit 107 år gammal. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan.

Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik - den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa."Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.Nå, där ser du!Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Torgny Lindgren har hämtat handlingen till sin roman från berättelsen om konung David i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, men vad som i bibeln endast är ett kortfattat handlingsreferat blir i Lindgrens berättelse en smärtsamt skön och djupt lärorik berättelse om det mänskliga livet villkor. Av det gamla testamentets tunga ödesfilosofi har blivit en nästan munter berättelse om människans förmåga att styra sitt öde.

I Berättelserna har Torgny Lindgren samlat alla sina hittills utgivna noveller samt tillfogat ett par tidigare outgivna.Torgny Lindgren räknas efter de stora publiksuccéerna med Hummelhonung och Pölsan som en av våra främsta romanförfattare. Men han är lika bra som berättare i det kortare formatet. I Berättelserna ingår noveller från böckerna Merabs skönhet (-83), Legender (-85) och I Brokiga Blads vatten (-99. Här finns de starka berättelserna med motiv från Västerbotten som påminner om romanerna. Här finns också de magiskt realistiska berättelserna från skilda tider, som den om mötet mellan Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf eller den sanna sagan om Thomas Manns begravning.

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.Klingsor och den sista pölsan är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...

Änkan Tea bor i en by mellan Lycksele och Nordsjö i Västerbottens inland. Hon är mycket fattig och priset för sin fattigdom får hon betala i fållbänken med byns handelsman.Det är en brutal berättelse med dokumentär prägel om fattigt folks liv under senare delen av 1800-talet. Torgny Lindgren läser själv sin bok.

År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.

Vi befinner oss i en by långt norrut i Europa. En förfärlig farsot har dragit fram och lämnat bara nio av byns sextio invånare i livet. Åkrarna ligger i träda och vägarna växer ihop. Men också människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen. En dag kommer en främling till byn. Hans uppdrag är att fastställa om invånarna besitter någon förmåga att bidra till rikets skatteinkomster. Också han drabbas av den allmänna rättslösheten. När bysnickarenKöniks hustru lockar honom med sin skönhet faller han för frestelsen. Men snickaren har också en gris och medan kärleksstunden varar rymmer den och begår ett förfärligt illdåd. Rättvisan måste ha sin gång men innan rättegången mot grisen hunnit äga rum kommer ytterligare en främling, också han med ett uppdrag.

Torgny Lindgrens nya roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte."Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger.Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson.Och det var du som införde tandborstningen här i landet.En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar."

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.

När Frö fick sin första tand var alla gudarna och gudasläktingarna där, de följde tandens framväxt dag för dag och timma för timma, de trängdes runt vaggan och spärrade upp hans lilla mun för att med fingertopparna få erfara undret som höll på att ske, de utbringade leven och skålar för tanden och berättade otaliga sägner om tänder i det förgångna, nyskapade tänder och förlorade, och de bar fram den ofantliga släkttanden, den enda kroppsdel som i ursprungliga skick fanns besvarad efter Ymer urfadern, och höll upp den som en manande och uppmuntrande förebild framför Frös ögon medan han födde sin tand.

Varför går Viveka och Folke till äktenskapsrådgivaren det första de gör i den här romanen?De är ju lyckliga!Med varandra. Med Niklas, sonen som kanske snart ska bli läkare. Med lägenheten i stan och villan på landet. Med sina goda arbeten. Med Vapsen, den trogne gårdvaren.De är också lyckliga med sinda förbindelser, åtminstone Viveka med sin Sandor, och om Folke inte hälsar på Leonora så mycket längre har han ju ändå Heidenstam.Vad ska de hos äktenskapsrådgivaren att göra? Dessutom en som ingenting begriper!Skrämmer dig minuten är en samlivsfars och ett äktenskapsdrama, tillika ett storartat läsäventyr. När romanen är till ända har vi nog fått svar på den ställda frågan, och om inte har vi i alla fall fått svar på en mängd andra frågor, också sådana som vi kanske inte ville ställa.

"Efteråt har jag insett att Paula var ett ovanligt barn. Hon genomförde sin barndom otåligt och med stor brådska, hon gav sig aldrig tid att verkligen vara barn, dockorna som farbror Erland kom med kunde hon leka med ett par minuter, sedan stuvade hon undan dem i en låda på vinden så som föräldrar till sist brukar göra med leksaker som barnen vuxit ifrån. Och inga små väninnor kom någonsin till henne och sprang runt och fnittrade och hoppade rep. Hon läste aldrig sagor. Hon spelade piano. Eller också stängde hon in sig i sitt rum med sina sånger och sina andningsövningar...Och det som hände med hennes röst begrep jag inte. Då vi pratade hörde jag inte att den på något sätt hade förändrats. Men hon hade börjat sjunga med en nästan skrämmande djärvhet. Jag tror att jag kom underfund med det under julottan det året hon fyllde tjugo...Den tjugonde maj året därpå kom Paula till mig, det var på aftonen och jag hade just ramat en reproduktion av Munchs Skriket och stod med den i handen när hon sade: Nu flyttar jag till Stockholm.Jag sade ingenting, jag begrep inte vad hon menade.Jag kan inte stanna kvar här, sade hon. Om man har mitt format, då måste man bo i Stockholm.

Torgny Lindgren har hämtat handlingen till sin roman från berättelsen om konung David i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, men vad som i bibeln endast är ett kortfattat handlingsreferat blir i Lindgrens berättelse en smärtsamt skön och djupt lärorik berättelse om det mänskliga livet villkor. Av det gamla testamentets tunga ödesfilosofi har blivit en nästan munter berättelse om människans förmåga att styra sitt öde.

I Berättelserna har Torgny Lindgren samlat alla sina hittills utgivna noveller samt tillfogat ett par tidigare outgivna.Torgny Lindgren räknas efter de stora publiksuccéerna med Hummelhonung och Pölsan som en av våra främsta romanförfattare. Men han är lika bra som berättare i det kortare formatet. I Berättelserna ingår noveller från böckerna Merabs skönhet (-83), Legender (-85) och I Brokiga Blads vatten (-99. Här finns de starka berättelserna med motiv från Västerbotten som påminner om romanerna. Här finns också de magiskt realistiska berättelserna från skilda tider, som den om mötet mellan Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf eller den sanna sagan om Thomas Manns begravning.

Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik - den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa. "Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar. Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen. Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt. Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna. Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare. Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi. Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat. Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte. Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte. Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren. Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn. Nå, där ser du! Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa. "Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar. Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen. Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt. Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna. Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare. Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi. Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat. Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte. Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte. Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren. Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn. Nå, där ser du! Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var. Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var. Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Vi befinner oss i en by långt norrut i Europa. En förfärlig farsot har dragit fram och lämnat bara nio av byns sextio invånare i livet. Åkrarna ligger i träda och vägarna växer ihop. Men också människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen.En dag kommer en främling till byn. Hans uppdrag är att fastställa om invånarna besitter någon förmåga att bidra till rikets skatteinkomster. Också han drabbas av den allmänna rättslösheten. När bysnickaren Köniks hustru lockar honom med sin skönhet faller han för frestelsen. Men snickaren har också en gris och medan kärleksstunden varar rymmer den och begår ett förfärligt illdåd. Rättvisan måste ha sin gång men innan rättegången mot grisen hunnit äga rum kommer ytterligare en främling, också han med ett uppdrag.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit 107 år gammal. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan.

Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik - den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa."Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.Nå, där ser du!Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Torgny Lindgren har hämtat handlingen till sin roman från berättelsen om konung David i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, men vad som i bibeln endast är ett kortfattat handlingsreferat blir i Lindgrens berättelse en smärtsamt skön och djupt lärorik berättelse om det mänskliga livet villkor. Av det gamla testamentets tunga ödesfilosofi har blivit en nästan munter berättelse om människans förmåga att styra sitt öde.

I Berättelserna har Torgny Lindgren samlat alla sina hittills utgivna noveller samt tillfogat ett par tidigare outgivna.Torgny Lindgren räknas efter de stora publiksuccéerna med Hummelhonung och Pölsan som en av våra främsta romanförfattare. Men han är lika bra som berättare i det kortare formatet. I Berättelserna ingår noveller från böckerna Merabs skönhet (-83), Legender (-85) och I Brokiga Blads vatten (-99. Här finns de starka berättelserna med motiv från Västerbotten som påminner om romanerna. Här finns också de magiskt realistiska berättelserna från skilda tider, som den om mötet mellan Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf eller den sanna sagan om Thomas Manns begravning.

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.Klingsor och den sista pölsan är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...

Änkan Tea bor i en by mellan Lycksele och Nordsjö i Västerbottens inland. Hon är mycket fattig och priset för sin fattigdom får hon betala i fållbänken med byns handelsman.Det är en brutal berättelse med dokumentär prägel om fattigt folks liv under senare delen av 1800-talet. Torgny Lindgren läser själv sin bok.

År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.

Vi befinner oss i en by långt norrut i Europa. En förfärlig farsot har dragit fram och lämnat bara nio av byns sextio invånare i livet. Åkrarna ligger i träda och vägarna växer ihop. Men också människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen. En dag kommer en främling till byn. Hans uppdrag är att fastställa om invånarna besitter någon förmåga att bidra till rikets skatteinkomster. Också han drabbas av den allmänna rättslösheten. När bysnickarenKöniks hustru lockar honom med sin skönhet faller han för frestelsen. Men snickaren har också en gris och medan kärleksstunden varar rymmer den och begår ett förfärligt illdåd. Rättvisan måste ha sin gång men innan rättegången mot grisen hunnit äga rum kommer ytterligare en främling, också han med ett uppdrag.

Torgny Lindgrens nya roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte."Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger.Fanns det så många själar? Ja, de fanns. Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte. Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson.Och det var du som införde tandborstningen här i landet.En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar."

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.

När Frö fick sin första tand var alla gudarna och gudasläktingarna där, de följde tandens framväxt dag för dag och timma för timma, de trängdes runt vaggan och spärrade upp hans lilla mun för att med fingertopparna få erfara undret som höll på att ske, de utbringade leven och skålar för tanden och berättade otaliga sägner om tänder i det förgångna, nyskapade tänder och förlorade, och de bar fram den ofantliga släkttanden, den enda kroppsdel som i ursprungliga skick fanns besvarad efter Ymer urfadern, och höll upp den som en manande och uppmuntrande förebild framför Frös ögon medan han födde sin tand.

Varför går Viveka och Folke till äktenskapsrådgivaren det första de gör i den här romanen?De är ju lyckliga!Med varandra. Med Niklas, sonen som kanske snart ska bli läkare. Med lägenheten i stan och villan på landet. Med sina goda arbeten. Med Vapsen, den trogne gårdvaren.De är också lyckliga med sinda förbindelser, åtminstone Viveka med sin Sandor, och om Folke inte hälsar på Leonora så mycket längre har han ju ändå Heidenstam.Vad ska de hos äktenskapsrådgivaren att göra? Dessutom en som ingenting begriper!Skrämmer dig minuten är en samlivsfars och ett äktenskapsdrama, tillika ett storartat läsäventyr. När romanen är till ända har vi nog fått svar på den ställda frågan, och om inte har vi i alla fall fått svar på en mängd andra frågor, också sådana som vi kanske inte ville ställa.

"Efteråt har jag insett att Paula var ett ovanligt barn. Hon genomförde sin barndom otåligt och med stor brådska, hon gav sig aldrig tid att verkligen vara barn, dockorna som farbror Erland kom med kunde hon leka med ett par minuter, sedan stuvade hon undan dem i en låda på vinden så som föräldrar till sist brukar göra med leksaker som barnen vuxit ifrån. Och inga små väninnor kom någonsin till henne och sprang runt och fnittrade och hoppade rep. Hon läste aldrig sagor. Hon spelade piano. Eller också stängde hon in sig i sitt rum med sina sånger och sina andningsövningar...Och det som hände med hennes röst begrep jag inte. Då vi pratade hörde jag inte att den på något sätt hade förändrats. Men hon hade börjat sjunga med en nästan skrämmande djärvhet. Jag tror att jag kom underfund med det under julottan det året hon fyllde tjugo...Den tjugonde maj året därpå kom Paula till mig, det var på aftonen och jag hade just ramat en reproduktion av Munchs Skriket och stod med den i handen när hon sade: Nu flyttar jag till Stockholm.Jag sade ingenting, jag begrep inte vad hon menade.Jag kan inte stanna kvar här, sade hon. Om man har mitt format, då måste man bo i Stockholm.

Torgny Lindgren har hämtat handlingen till sin roman från berättelsen om konung David i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, men vad som i bibeln endast är ett kortfattat handlingsreferat blir i Lindgrens berättelse en smärtsamt skön och djupt lärorik berättelse om det mänskliga livet villkor. Av det gamla testamentets tunga ödesfilosofi har blivit en nästan munter berättelse om människans förmåga att styra sitt öde.

I Berättelserna har Torgny Lindgren samlat alla sina hittills utgivna noveller samt tillfogat ett par tidigare outgivna.Torgny Lindgren räknas efter de stora publiksuccéerna med Hummelhonung och Pölsan som en av våra främsta romanförfattare. Men han är lika bra som berättare i det kortare formatet. I Berättelserna ingår noveller från böckerna Merabs skönhet (-83), Legender (-85) och I Brokiga Blads vatten (-99. Här finns de starka berättelserna med motiv från Västerbotten som påminner om romanerna. Här finns också de magiskt realistiska berättelserna från skilda tider, som den om mötet mellan Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf eller den sanna sagan om Thomas Manns begravning.

Tiden är 1800-talets andra hälft, platsen en by mellan Lycksele och Norsjö i Västerbottens inland. Änkan Tea bebor ett avsides arrendetorp och tvingas betala för sin fattigdom i fållbänken med byns handelsman. Romanen handlar om hur skulder och fordringar går i arv och slutligen utplånas, och om musik - den underbara musiken ur ett orgelharmonium. Ormens väg på hälleberget blev Torgny Lindgrens stora genombrott 1982 och har sedan har följts av en rad märkvärdigt lysande berättelser som bland andra Bat Seba, Ljuset och Hummelhonung.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa. "Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar. Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen. Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt. Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna. Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare. Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi. Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat. Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte. Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte. Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren. Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn. Nå, där ser du! Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa. "Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar. Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen. Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt. Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna. Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare. Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi. Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat. Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte. Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte. Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren. Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn. Nå, där ser du! Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var. Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.Det var i den stunden han blev konstnär.Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var. Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Vi befinner oss i en by långt norrut i Europa. En förfärlig farsot har dragit fram och lämnat bara nio av byns sextio invånare i livet. Åkrarna ligger i träda och vägarna växer ihop. Men också människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen.En dag kommer en främling till byn. Hans uppdrag är att fastställa om invånarna besitter någon förmåga att bidra till rikets skatteinkomster. Också han drabbas av den allmänna rättslösheten. När bysnickaren Köniks hustru lockar honom med sin skönhet faller han för frestelsen. Men snickaren har också en gris och medan kärleksstunden varar rymmer den och begår ett förfärligt illdåd. Rättvisan måste ha sin gång men innan rättegången mot grisen hunnit äga rum kommer ytterligare en främling, också han med ett uppdrag.