Ulrika Fjellborg – författare

Almarill tände rökelserna på sitt lilla altare och lät den aromatiska doften skölja över henne. Hennes kraft var inte stor nog att hålla flickan gömd längre. Det var dags... Tiden var inne att föra Embla hem genom dimmorna. Hon borde bara vara runt fjorton år och helt ovetande om sitt ursprung. Almarill bet sig i läppen. Flickan skulle inte vara redo att anta den roll översteprästinnan förberett åt henne, men det fanns ingen tid att förlora. Djupt ner i Ards inre har mörka krafter satts i rörelse, ett mörker som hotar att sprida sig och ta över hela Världsträdet. Embla skulle bli vikten på vågskålen som jämnade ut balansen igen, bara flickan var stark nog… Almarill suckade djupt, lät de vita runorna tankfullt rulla mellan fingrarna och viskade; ”Magum av Quo, jag har ett uppdrag till dig.”

De hade givits allt. En vacker plats att bo på, glädje, rikedomar, kunskap och ett evigt liv. Detta skulle vara deras så länge de antog sig den ärofyllda uppgiften att odla Livs äpplen. Men människors hjärtan är lätta att förändra och de längtar alltid efter mer. Mörkret vet, mörkret lyssnar... Till det storslagna öriket Atlanthia kom en dag en fager yngling som del i ett krigsbyte. Han viskade honungslena ord i konungens öra. Ord om makt som inte bara sträckte sig över haven, genom dimmorna, utan vidare till själva Yggdrasils hjärta. Almarill kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon tände rökelserna på sitt lilla altare. "Ensamma låga, brinn av mitt hopp. För min bön över det inre havet. Det är mörkare nu, jag kan känna hur skuggan över vår konungs hjärta blir allt starkare. Gudinna, ge mig ett tecken. Visa mig vad jag måste göra." Detta är bok 1 i serien om Världsträdet. Kampen mellan ljuset och mörkret har börjat!

"Ljusets herre ska komma och ge oss vår kraft tillbaka." viskar alverna. "Arnulf av Atlanthia ska återuppstå och ge oss vår styrka tillbaka." viskar människorna. Aldrig har någon varit så efterlängtad som den Elimin bär inom sig. Aldrig har förväntningarna varit så stora. Aldrig har ljusets och mörkrets krafter flåsat henne i nacken som nu. Hon måste skydda sitt barn till varje pris. Det nya livet rör sig inom henne och hon försöker se morgonljuset för dess skull. Utan att lägga märke till ett stilla eko. En tunn knappt märkbar rytm bakom ridån av kraftfulla hjärtslag. Något som fortfarande behöver tid att växa.