Yvonne Jarlvik – författare

Jag gick in i väggen, igenom den länge, länge och ut på andra sidan. Det hårdaste i väggen var jag själv! Det var svårt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit av mig ville upp igen, men klarade inte av det. Den andra delen av mig fick då varsamt ta hand om den första, trösta. Överstyr är mina erfarenheter och känslor nedtecknade i prosadikt-form, under den tid då jag drabbades av utmattningssyndrom och den därpå följande långa bergochdalbanan upp och ut ur tillståndet. Jag fann att jag var tvungen att överge mitt vårdyrke. I dikten på sidan 112 beskriver jag det såhär: Jag måste inte vara läkare längre men vägen därifrån GÖR ONT. Frustrationen i att det görs omöjligt för mig att vara läkare på grund av ekonomismen, de kraftslukande administrativa kraven, dumheterna, felsatsningarna ovanifrån och de etiska dilemman allt detta innebär för mig. Ledsen, förtvivlad, värdelös? Så småningom nyorienterade jag mig och det blev ett glädjemöte med livet. Till dig som är nära, mitt i eller varit där: Du är inte ensam och det finns hopp. Jag lovar dig.

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka. Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten. Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka.Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten.Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Jag gick in i väggen, igenom den länge, länge och ut på andra sidan. Det hårdaste i väggen var jag själv!Det var svårt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit av mig ville upp igen, men klarade inte av det. Den andra delen av mig fick då varsamt ta hand om den första, trösta.Överstyr är mina erfarenheter och känslor nedtecknade i prosadikt-form, under den tid då jag drabbades av utmattningssyndrom och den därpå följande långa bergochdalbanan upp och ut ur tillståndet.Jag fann att jag var tvungen att överge mitt vårdyrke. I dikten på sidan 112 beskriver jag det såhär:Jag måste inte vara läkare längre men vägen därifrån GÖR ONT. Frustrationen i att det görs omöjligt för mig att vara läkare på grund av ekonomismen, de kraftslukande administrativa kraven, dumheterna, felsatsningarna ovanifrån och de etiska dilemman allt detta innebär för mig. Ledsen, förtvivlad, värdelös?Så småningom nyorienterade jag mig och det blev ett glädjemöte med livet. Till dig som är nära, mitt i eller varit där:Du är inte ensam och det finns hopp. Jag lovar dig.

Att bli förälder, känna sig lycklig men otillräcklig. Välkommen till Verkligheten! Här är mina noteringar från den tiden i livet. Kort och lång bergochdalbana och karusell på samma gång.