1|21 Press – förlag

Med Kallias, eller om skönheten introducerar Friedrich Schiller (1759–1805) tanken om konstverkets autonomi i det västerländska tänkandet. Texten är skriven som ett antal brev till vännen Gottfried Körner och inleder Schillers produktiva dialog med Immanuel Kants filosofi. Schiller presenterar här sin teori om det sköna, som även kommer att informera det senare, mer välkända verket Om människans estetiska fostran. I breven till Körner ställer Schiller fram ett sammansatt begrepp om konstens frihet, enligt vilket konsten kan ge upphov till skenet av frihet i en ofri värld. Kallias, eller om skönheten är en nyckeltext om man vill förstå hur tanken om konstens autonomi och frihet ursprungligen tog form. Den förblir än idag en väsentlig referens för varje försök att förstå relationen mellan politik och estetik.

I juni 2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys rapporten Så fri är konsten. Dess resultat var uppseendeväckande. Rapportens författare hävdade att det ”äger rum kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt”. De mest allvarliga tecknen på sådan styrning såg utredarna i hur vissa nationella, bidragsgivande instanser – framför allt Kulturrådet och Filminstitutet – ställde politiskt korrekta krav på de sökande och på utformningen av deras konstverk och projekt. Den här boken är en motrapport. Den visar att Myndigheten för kulturanalys – och den kör av röster i svensk media som har upprepat dess argument – saknar grund för påståendet att det sker en politiskt korrekt likriktning av offentligt finansierade kulturella verksamheter på nationell nivå. Däremot kartlägger Så fri är konsten allvarliga, systematiska överträdelser mot den ”konstnärliga friheten” – och mot den princip om ”armlängds avstånd” som syftar till att försvara den – på regional och kommunal nivå, i namn av de ”kreativa näringarnas” ekonomiskt och socialt välgörande effekter. Men dessa resultat har inte fått någon uppmärksamhet i den efterföljande debatten. Med utgångspunkt i Så fri är konsten och dess reception, ställer denna motrapport därför en serie kritiska frågor: hur bör vi förstå begreppet ”konstens frihet” under samtida förutsättningar? Vilka är relationerna mellan det begreppet och de ”kreativa näringarnas” fält? Vad betyder metaforen ”armlängds avstånd”? Och vilka skulle de politiska implikationerna vara av en sträng förståelse av ”konstens frihet”? På en mer grundläggande nivå vill denna bok bidra till att öppna en diskussion om vad en långsiktig, progressiv och antirasistisk kulturpolitik skulle kunna vara i Sverige idag, mot bakgrund av ett politiskt läge som kännetecknas av konservativa, xenofobiska och antiintellektuella krafters allt starkare inflytande.

1935 grundade filosofen Georges Bataille och surrealistledaren André Breton den revolutionära antifascistiska organisationen Motattack. I organisationen ingick några av den franska avantgardemiljöns tongivande konstnärer och intellektuella, däribland Claude Cahun, Pierre Klossowski och Dora Maar. Under sin korta existens utvecklade organisationen en ytterst radikal position, motsatt både den internationella kommuniströrelsens centraliserade partistruktur och den franska Folkfrontens parlamentariska koalitionspolitik. Motattack förespråkade en gatans och upprorets affektiva politik, där den kollektiva hänförelsens våldsamma energier skulle skapa en organisk rörelse av extatisk kommunism. I de texter som publicerades i det enda numret av organisationens tidskrift, argumenterade Bataille för att en effektiv antifascism inte kunde bemöta fascismens demagogi med rationella argument eller moraliska imperativ. I stället, menade han, måste vi lära oss av våra motståndare och utveckla revolutionära modeller för att mobilisera folkets känsloliv, som kan samla massans passioner i en fanatisk, universell frigörelsekamp. Organisationen upplöstes när konflikterna mellan Bataille och Breton blev ohanterliga. I denna rapport av den oberoende forskningsgruppen Agentur publiceras Motattacks centrala texter för första gången i svensk översättning, med efterord och kommentarer av Emily Fahlén, Jackqueline Frost, Christoffer Paues, Gustav Strandberg och Kim West.