Alvina förlag och produktion AB – förlag

Spinderella Tarantella är en grymt giftig spindelkvinna. Tycker hon själv i alla fall. Barn kan hon inte skrämma, men däremot tanter! Hon är för övrigt världsbäst på nästan allting. Fånga flugor och pojkvänner. Hålla koll på världen. Och känna på sig saker i benen. Sina äggigläggisar, dom älskar hon. Alla 250. Flugskit, vad söta de är!

Berättelsen om Spinderella Tarantella är en faktasaga, en finurlig och fantasifull berättelse om en av de cirka 42 500 spindelarter som finns i världen, nämligen korsspindeln. Arten har fått sitt namn eftersom den har ett mönster på ryggen som liknar ett kors.

Vägledda av Spinderella Tarantella får vi lära oss en hel del om korsspindlar: Att de väver sina vackra hjulnät för att fånga flugor. Att de ser dåligt trots att de har åtta ögon, och istället känner med benen om någon insekt har fastnat i nätet. Att de packar in fångsten i spindeltrådspaket innan den äts upp, och att det faktiskt också händer att honan äter upp hanen hon har parat sig med! För så är det ju med spindlar – de är både fantastiska och förskräckliga. Fascinerande, förtjusande och fruktansvärda. Precis som den grymt giftiga spindelkvinnan Spinderella Tarantella. Så vilken tur att det inte finns några spindlar i Sverige som är farliga för människor!

Miljömärkt med Svanen och FSC.

Ålder: 3-6 år

Mamman läser ännu en bok, men Embla kan ändå inte somna. Kroppen bara vägrar, totalt. Embla försöker berätta hur det kändes på bussen, när det var som om ingen märkte henne. Och i lekparken när ingen såg henne. Som om Embla bara var en liten prick i kosmos. Som om hon var alldeles ensam.

Men Mamman vill att Embla ska sova. ”Du lyssnar inte!” skriker Embla till slut. ”Jag vill inte vara ensam!” Och då lyssnar Mamman äntligen. ”Vet du”, säger hon. ”När du föddes blev vi båda ensamma kan man säga. Men inte bara, vi hör ihop också.”

I sin text om Embla som inte kan somna skapar Majken Pollack en berättelse där vardagen lever sida vid sida med de stora frågorna i livet – att vi alla på ett sätt är ensamma, och att vi samtidigt hör ihop. Att vi kan välja själva. Och att det går att finna tröst när vi ser varandra på riktigt.

Sara Lundbergs magiskt vackra illustrationer för tankarna till konstnärer som Gustaf Klimt, Sigrid Hjertén och Nils Dardel. Här finns ett växelspel mellan mörker och ljus, varma och kalla färger, enfärgade ytor och mönstrade fält som låter oss följa med Embla på hennes resa från ensamhet mot gemenskap och från förtvivlan mot hopp.

Majken Pollacks och Sara Lundbergs första bok om Embla, Emblas universum, lovordades i pressen och kallades bland annat: ”En underbar bok, präglad av fantasi, insikt och upptäckarglädje.” (Ingalill Mosander, Aftonbladet)

På Grågatan i Sunns stad bor Tokgubben. Det är så han kallas, och han är lika grå som gatan han bor på. Själv bor Sunn på Sorgenfrigatan. Men sedan den dagen Klara Öst befallde att de skulle attackera Tokgubben, stämmer inte det namnet längre. Minnet av den hemska händelsen är en sten i Sunns mage, en tung hemlighet som ingen får veta. Inte ens mormor som kommer för att hälsa på, i en hel vecka – en ocean av tid!

De är som Ler och Långhalm, Sunn och mormor. Världens bästa mormor, som man kan prata med om allt, leka ordspråksleken med och som följer med till badhuset. Mormor förklarar så bra, både orden och livet. Och hon lyssnar. På riktigt. Drömmen, den kan Sunn berätta om för mormor. Den om havet och öknen och den karmosinröda rosen. Drömmen som fick henne att undra varför Tokgubben är så ledsen, och som fick henne ta reda på mer om honom: Att han heter Gilbert, och att det finns en hemlighet även i hans liv, en hemlighet som har gjort honom till Tokgubbe.

Men att pojken i drömmen är hennes himmelsbror, det går inte att berätta. Inte ens för mormor. Det känns som en hemlighet, det också. Lika hemlig som stenen i Sunns mage. Hon måste hitta något sätt att göra klart den sorgen. Precis som Gilbert måste göra klart sin. Så att skrattet får komma tillbaka. Och pappa, som blir så arg så att Sunn blir rädd, han har visst också en sorg att göra klart. Så att han kan lyfta upp henne, se på henne med varma ögon och hålla henne i sin famn. Som om hon vore något mycket dyrbart.

Terri-Lynne Waldvik är fotograf, skådespelare och dramatiker. Hon har tidigare skrivit flera pjäser. Hennes debut som barnboksförfattare är en tätt vävd berättelse om drömmar, sorg och hopp. Om glädjen över orden, behovet av vänner och drömmen om en hund. Och mycket, mycket mer. En riktig högläsningsbok!