Bokvind förlag – förlag

Livets känsla är ingen bestående sådan. Det är känslan i det flyende ögonblicket. Det boken vill förmedla i trettioen korta deviser är just detta: det innevarande ögonblicket är ditt ögonblick. Nu och inte någon annan gång. Att leva är att tillvarata ögonblickets inneboende möjligheter. Ögonblicket erbjuds dig. Det är att leva. Lasse Ekstrands har tidigare skrivit om konstnärer såsom Joseph Beuys, Søren och Marie Krøyer, Jimi Hendrix, Karl-Erik Welin och Pier Paolo Pasolini. Konstnärer med olika uttrycksmedel men enligt författaren förenade i den kompromisslösa uppmaningen: lev medan du lever! Som även en tidigare bok av Lasse Ekstrand hette. De uppräknade utgör författarens valfrändskaper. Och han har lämnat inträngande, mycket personliga porträtt av dem. Sökt efter sig själv med hjälp av dem, letat identifikation och existentiell vägledning. I Livets känsla sammanstrålar Lasse Ekstrands ord med konstnären Erling Öhrnells bilder. Efter att Erling lyssnat sig in i orden och låtit bilderna födas ur dem. Döden 31 sortier föregick denna bok. Nu sker ett perspektivbyte. Döden är avslutning, livet fortsättning. Varje ögonblick utgör en möjlig entré till livskänslan.

Pier Paolo Pasolini (1922-1975). Poet, dramatiker, regissör och samtidskommentator. Katolik, kommunist och homosexuell. Hatad och fruktad. Kompromisslös och gränsöverskridande. Dödsdriven och destruktiv. Funnen mördad och bestialiskt tilltygad på stranden till Roms hamnstad Ostia. Vad i Pasolinis liv och öde identifierar sig den i ett svenskt brukssamhälle uppvuxne Lasse Ekstrand med? Vad drog honom till Pasolini, varför hans mångåriga besatthet? Vad möter författaren av sig själv? I den undanglidande frågan om det gåtfulla, sammansatta jaget? I undran om hur man som illojal intellektuell kan förhålla sig till Makten? I outsiderrollen? I sökandet och längtan efter att bli sedd och älskad? I sorgen över alla omöjliga relationer, försoningens omöjlighet? Orkanens öga är en naken och hudlös bok på ett vackert och sina ställen brutalt språk. Samtidigt ständigt självkritiskt, med stänk av hån mot sig självt. Om den Pasolini som vi kanske alla innerst inne känner igen, om vi bara vågar skåda in i oss själva. En självutlämnande och modig bok. Författaren fick impulsen att skriva den redan 1986. Från och till har han återvänt till manuset under årens lopp. Och nu färdigställt det. Lasse Ekstrand har en rik och mångsidig utgivning bakom sig. Med publikationer såsom Kairo Blues, Speedway eller lev medan du lever, Durban rapsodi samt Tio Guds bud reinvented (tillsammans med konstnären Erling Öhrnell). Även böcker om medborgarlön och social konst, personligt färgade konstnärsporträtt av Joseph Beuys, Søren Krøyer och Jimi Hendrix. Samt av Ulrike Meinhof.

Efter en livshotande sjukdom, och mycket krävande behandling på Akademiska Sjukhuset, förstärktes en idé hos Lasse Ekstrand om att närma sig Jesu ansikte och hur det på olika sätt har framställts. Utmynnande i en bön om att få se det ansikte ingen annan sett. Bortom alla de bilder som format vår uppfattning om Jesus. Idén föddes hos Lasse Ekstrand redan sommaren 1990, under en bilresa i Tyskland. Ett stort antal städer och i dem belägna kyrkor besöktes. Både protestantiska och katolska helgedomar, i dem kunde man försjunka i skiftande bilder på Jesus och hans ansikte. I Jesu ansikte utgår Lasse Ekstrand och konstnären Erling Öhrnell från olika belägenheter och hur ansiktet skiftar på grund av dessa, får sitt speciella uttryck. Från den lidande och övergivne Jesus, till den rasande men även helande. Under årens lopp har Lasse Ekstrand talat om detta i Svenska kyrkan vid flera framträdanden. Men han började skriva texten först sommaren 2016, som vanligt på plats i Tversted, invid Vesterhavet i Nordjylland. Därefter har Erling Öhrnell lyssnat till texten, känt in och skapat bilderna. Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell har tidigare tillsammans utgivit Gravspegel (2005), Måste bara kyssa himlen (2008) samt Tio Guds bud reinvented (2012). Lasse Ekstrand har ett mångskiftande författarskap bakom sig, med böcker om medborgarlön, social konst, Joseph Beuys, Ulrike Meinhof, Søren Krøyer och Pier Paolo Pasolini. Hans senaste bok är Orkanens öga: Pier Paolo Pasolini (2016).

Allt börjar egentligen med döden, den utgör den yttersta premissen för livet. Och den sätter punkt för livet. Vi föds för att dö, livet är ett pågående uppror mot döden som det heter i en sorti. Och vi måste dö ensamma, ingen kan dö tillsammans med oss. Hur leva med det existensens grundvillkor som döden innebär? Kan livskänslan förstärkas av dödsinsikten? Modet att inse döden som modet att leva?