Om sitt ungdomsverk (observera att en författare kan vara ung och begåvad en bra bit upp i femtioåren!), Sophies fall, säger författaren Lars Holger Holm:
Först skrevs boken för hand. Därefter på en nyligen införskaffad elektrisk skrivmaskin, där jag till och med hade en tipexfunktion tillgänglig -- det kändes oerhört lyxigt på den tiden. Slutligen överförde jag texten till en av de allra första lapptopparna på marknaden, med mörkt violett, nästan osynlig, diodskrift mot en grå bakgrund och med två diskettstationer, varav den ena innehöll operativsystemet och den andra den sparade texten. Det var en fullständig revolution att jag kunde ändra ord och meningar i texten precis som jag ville utan att lämna minsta spår av ansträngning efter mig.
Jag vill minnas att jag i samband med denna skänk från ovan satte mig ner och skrev ytterligare två romaner på raken -- bara för att det plötsligen var så enkelt att redigera sina egna texter! Det var inga särskilt bra romaner, och jag är glad att de aldrig kom på pränt. Däremot tycker jag alltjämt att Sophies fall har en ton och ett hemlighetsfullt innehåll som harmonierar med den sinnesstämning jag ofta befann mig i på den tiden. Och den hade som sagt tagit betydligt längre tid att koncipiera och skriva.
Boken tillkom huvudsakligen i ett stort mystiskt hus i Provence med anor från medeltiden. Det var i den miljön jag och min vän, tillika författarkollega, Kenneth Geneser, under en afton rikligen bestänkt med Château-neuf-du-Pâpe, långt senare överlämnade Sophie (nå handskriften av henne för att vara helt exakt) till lågorna i den öppna spisen som ett offer till gudarna.
Den kvinnliga pseudonymen i sin tur var förstås på skoj, men också ett test för att se om någon faktiskt skulle kunna tro på att en kvinna skrivit boken. Jag vet inte hur många som egentligen gick på det. Hur som helst överensstämmer den ambitionen idag perfekt med min åsikt att den mest fiktiva karaktären i ett litterärt verk inte är någon av bokens personnager utan författaren själv.
