Meänpress – förlag

År 2011 gav Erik Kuoksu ut novellsamlingen Autio och andra berättelser från Torne lappmark. Boken var en samling noveller (de har ibland kallats skräcknoveller, ibland berättelser med övernaturligt innehåll) med stark förankring i Torne lappmarks natur och historia. Novellerna blev knda för en vidare allmänhet från och med hösten 2016, då novellen Skräcken i Haukimaa, och andra noveller ur boken framfördes i Creepypodden. Under åren 2018-2020 har bland andra Tornedalsteatern och Teater Normalla dramatiserat flera av texterna ur boken. Föreställningen Varjoitten voima (en dramatisering av novellerna Tallarna på Supasvaara och Isän ääni i regi av Lena Engqvist Forslund), som spelades 2020, blev särskilt framgångsrik. I denna version av boken hittar man de 11 bästa novellerna från den gamla boken på svenska och meänkieli (i översättning av Meri Alarcón). Boken innehåller även ett förord som beskriver texternas uppkomst och historia, en essä av Jack Werner och en dramatisering av Skogarnas herre av Gudrun Skogsberg. Författaren Erik Kuoksu är född i Jukkasjärvi 1978, bor i Göteborg och är socionom och etnolog. Han publicerade år 2011 novellsamlingen Autio och andra berättelser från Torne lappmark och år 2019 kortprosasamlingen Konstruktioner. Utöver detta har han sedan 1998 skrivit artiklar och böcker om främst tornedalsk och samisk släktforskning och bebyggelsehistoria. Sedan 2018 är han en av redaktörerna för den tornedalska kulturtidskriften Meänmaa.

”Det finns ingen kvar här nu… Bara vi… och vi kanske måste göra ännu en offerhandling för deras skull… lagen och allt mänskligt förnuft förbjuder det, men plikten fanns långt före lagen. Blodet är uråldrigt, det får inte dö. Ingen av oss vill göra det vi måste, och jag är kanske för gammal… Men vi är de sista… de sista av blodet… Brita Johansdotter Vuopios blod rinner i mina ådror… och i dina… Vi är de sista, om du inte vet någon annan?” Året är 1994. En nybliven änka och hennes son flyttar till en döende by i Torne lappmark där skuggan av nästan glömda hemligheter faller över den saivosjö som sedan urminnes tid har varit byns livsnerv.

Brännglas är en samling kortprosa av Erik Kuoksu. Texterna handlar om vägar till en modern metafysik, och om de hinder och fallgropar och strider som möter, nöter och formar den som (inte sällan planlöst) vandrar mot den. Man kan också säga att bokens huvudperson är drömmen om ett begrepp som gör en obegriplig tid begriplig. Boken avslutas med ett långt resonerande efterord av Ralf Rotmalm. Ur recensioner av Erik Kuoksus bok "Konstruktioner" (2019), denna boks föregångare: ”Kuoksu skriver som vore han i sovande tillstånd, med en drömmens logik. Där rum och tidsplan flyter fritt, som i en surrealistisk målning av Georgio de Chirico eller Salvador Dali.” – Lasse Stenman, Haparandabladet 14/2 2020 ”Konstruktioner kräver något av dig – på samma gång närvaro och förutsättningslöshet. Då kan den drabba dig. Utan dessa ingredienser kan den verka obegriplig och gå dig förbi. Det vore tråkigt!” – Charlotte Säll, Diakonibloggen 5/9 2021

Helena Erikssons Logiska undersökningar (2009) har beskrivits som ”ett lyriskt skrivarbete som undersöker sitt eget språks tillkortakommanden, där ordens främmande egna liv vägrar nagla fast och erbjuda den kontroll, den ordning, som diktjaget försöker upprätta.” Nu har boken i sin helhet översatts till meänkieli av Bengt Pohjanen.

För två år sedan upptäckte jag att mina hälar var torra som bra ved i vindskydd; jag sätter inte dit en tändsticka. För fyra år sedan tappade min röst sin klang och sin spänst, mer eller mindre över en natt – och kvar blev ett instrument som stöter ur sig ord, en gubbes ljud. Att kroppen är en tombola, ett tivoli och ett skramlande godståg har jag inget principiellt att invända emot. Och jag står för att den somliga obevakade stunder kan få bli en blå fjäril, som fördrömd och klart porlande som gott fjällvatten. Jag - människa bland människor - är den ansvarige, för mitt, för min del. Att reda upp och rota i, sortera och stapla, slänga och spara. Att över kroppens gyckelspel häpna, att vänja sig vid.