Moria Epsilon – förlag

I författarens familj finns ett omfattande bildmaterial av människor och miljöer på Kivik. Det utomordentligt intressanta "Museum & Arkiv på Kivik" förfogar också över ett stort material, och många familjealbum har vänligen utlånats inför utgivandet av denna bok. Bilderna ger sammantaget en god föreställning om hur Kivik och människorna såg ut då det begav sig. Det sammantagna materialet blev för omfattande för att rymmas i ett band, och sorteringen blev hård. Efter utgivningen har dessutom ytterligare foton och dokument blivit tillgängliga, varför en fortsättning kan bli aktuell.

Den som tar en promenad på Kiviks gamla fiskeläge ser en bebyggelse som i allt väsentligt är uppförd under tiden 1840-1890 med några undantag. De gamla fiskarstugorna från tiden dessförinnan är borta, och nyare hus är sällsynta. Detta förhållande har sin förklaring i en näring som blomstrade under ett drygt halvsekel, nämligen sjöfarten. Så länge befolkningen var hänvisad till enbart fiske fanns inte ekonomiskt utrymme för investeringar, och man lagade sina nedgångna bostäder så gott man kunde. Mat fanns i form av fisk men pengar var det ont om. Skulle det satsas på något fick det bli båtar och redskap. En handfull människor ändrade allt. Plötsligt fanns det genom sjöfart goda inkomster för de som ville vara med. Helt utan risker var det givetvis inte, men dessa fördelades på flera engagemang. Under många år fungerade marknaden utmärkt, men inget är för evigt. Ny teknik och förändrade handelsmönster gjorde sitt. Ofredstider bidrog så småningom också till nya villkor. Kiviksborna var traditionsbundna och ville inte falla till föga för utvecklingen. Endast en person lät registrera renodlade motorfartyg på Kivik och det blev i senaste laget för framgång. Så lärde vi än en gång att man lätt blir akterseglad om man spjärnar emot. Det positiva var emellertid, att Kivik blev ett tidsavtryck från epoken och var så under lång tid. Många greps av den idyll som var resultat av hundraårig orördhet. Detta kulturarv har gradvis eroderats de senaste 30 åren. Vi har förhoppningen att nuvarande hus- och markägare slår vakt om de värden som ännu återstår från sjöfartens dagar.

Den gamla bebyggelsen på Kivik från i huvudsak 1800-talet, har efterhand kompletterats med nyare. Del 1 behandlar husen fram till Andra Världskriget medan denna del beskriver det som tillkommit därefter. Vi ser dels enstaka kompletteringar bland äldre bebyggelse, dels stora områden som färdigställdes inom en kort period. Så finner vi t ex Agdelundsområdet väster om riksvägen, Bokekullen i sydost och förtätningen öster om Agdelundsgården. Även nybyggnation intill Skogsdala ges en översikt.

Det har skrivits en hel del om gamla Kivik, men mycket är idag svårtillgängligt och delvis svårläst. Denna bok systematiserar informationen efter nutida gatuadresser och ger en sammanfattning för vart och ett av de gamla husen på Kivik. Dessa är till antalet c:a 200 och ligger dels på gamla fiskeläget, dvs Torups före detta mark, och dels på Hjälmaröds och Mellby angränsande områden. Det är författarens önskan att boken engagerar såväl husägare som tillfälliga besökare.

Många kustsamhällen såg en möjlighet till bättre levnadsvillkor då den småskaliga segelsjöfarten blomstrade upp under 1800-talet. Fenomenet uppstod i en tidslucka då andrahandstonnage blev tillgängligt i stor omfattning samtidigt som lättnader infördes i handelsbestämmelserna. Förutsättningen var tillgång till sjökunnigt folk, och detta kunde de gamla fiskelägena ställa upp med. Vitemöllas befolkning var ett härdigt och strävsamt folk som tillika kunde samverka när det gällde. Många sökte sin sjömansbana på andra orter, men några lät registrera fartyg här hemma och hade inga svårigheter att mönstra duktiga besättningsmän från det egna läget. Detta är berättelsen om hur Vitemölla med all heder skrev in sig i sjöfartens historia.