Prem – förlag

Nå skrufva Fiolen, Hej Spelman skynda dig! Carl Michael Bellman var underhållaren framför andra i 1700-talets Stockholm. Ungdomsglädje, livsberusning och diktarbegåvning hade fört honom bort från en stadgad ämbetsmannabana och den sociala miljö där han först hörde hemma. Hans visor sjöngs och spreds som skillingtryck över hela landet. Ekonomiskt gav de dock skralt utbyte. Jagad av fordringsägare hade han en ständig press på sig att skapa nya visor - att tillfredsställa publiken. Om sig själv var han märkligt tystlåten. Hans personlighet kan dock anas i hans verk, som i ungdomsdikterna där han tolkar inte bara sin livslust. Där finns också dödsmedvetande och tungsinne, ibland dövade av brännvinstörsten. En infektionssjukdom band honom periodvis vid sjuksängen. Den tidiga dikten "Frossan" tolkar dödsskräcken, rädslan för att ha hamnat utanför människoringen, utanför dryckesbrödernas gemenskap. Hans livsöde fick en tragisk final i kontrast till den livsglädje och tröst han skänkt både samtid och eftervärld. Carl Michael Bellman bygger på de dokument som finns om hans liv, officiella och privata. Tonvikten ligger vid det i hans dikt som leder in mot personligheten. Det mesta av allt detta bärs upp av musik och bakom texterna lyssnar vi till Bellmans röst. Boken är rikt illustrerad.

De tolv författare och konstnärer som här behandlas hör alla hemma i tiden före förra sekelskiftet. Inom poesi, prosa, bildkonst och dramatik representerar de både tradition och förnyelse. Två svenska konstnärer och en svensk diktare behandlas. Carl Larsson, Anders Zorn och Verner von Heidenstam knyter an till traditionen. Poeten Stéphane Mallarmé och målaren Wassily Kandinsky bryter med den liksom dramatikerna Frank Wedekind och Luigi Pirandello. Pjäsdiktarna Oscar Wilde, Anton Tjechov och Bernard Shaw utgår från tidigare teater, ändå nyskapande. De har hunnit bli klassiker, uppförs ständigt på världens scener. Edmond (med brodern Jules) de Goncourt visade vägen för många författare. Han förnyade språket, skapade en stil - inte minst i de kända dagböckerna – där den högtidligt stiliserade prosan, ersatts av en spirituell och litet vårdslös enkelhet som anknyter till vardagsspråket.

Fyra noveller på temat döttrar. Självrannsakande unga flickor, som försöker anpassa sig efter de miljöer de råkar befinna sig. Alla beror av fäder och mödrar, de som håller på att forma dem efter sina ideal eller avstår att göra det. De befinner sig också i en ålder av osäkerhet. De kan ha svårt att bryta sig ur trassliga familjeförhållanden eller är inbäddade i en gemenskap. Stämningarna skiftar. Men de väljer en väg för sina liv.

Gudmund Jöran Adlerbeth vann Gustaf lll:s gunst genom sin litterära talang, gjorde också karriär som ämbetsman och riksantikvarie. Under riksdagen 1789 höll han på riddarhuset ett uppmärksammat tal starkt kritisk till kunglig maktutvidgning men förhållandet till monarken förändrades inte mycket. Gustaf lll sa sig hysa personlig affektion för honom och har väl haft ett behov av en samtalspartner som gav intellektuell stimulans. Adlerbeth har av Lorens Pasch d.y porträtterats i sin skepnad av ung tjusande hovman i sidendräkt och med halskrås. Under italienska resan tjänstgjorde han som kungens sekreterare. Den dagbok han förde under den nio månader långa färden är vår viktigaste källa för kungens Italienresa.