Victor Stone Förlag – förlag

Utdrag ur Utan Bonus "På väg till arbetet hittade Karin en plånbok. Den innehöll åtskilliga tusen kronor, hon ringde polisens hittegodsavdelning och meddelade fyndet. Under eftermiddagen dyker en äldre herre upp. Han har sin son med sig. Polisen har med ledning av uppgifterna i plånboken varit i kontakt med honom och nu är han här för att hämta den. Han tar emot plånboken av Karin och vänder sig om för att gå. – Vad gör du, ska du inte lämna hittelön? säger sonen. Pappan tittar surt på sonen och tar upp en femtiolapp som han lämnar till Karin. Sonen blir illröd i ansiktet, han tar pappans plånbok och tar ut en tusenlapp som han räcker till Karin. Pappan försöker protestera men det hinner han inte, sonen tar honom helt sonika i kragen och leder ut honom ur lokalen. – Du är ta mig fan inte klok, säger sonen."

Auf dem Weg zur Arbeit fand Karin ein Portemonnaie. Darin befanden sich mehrere tausend Kronen, sie rief die Fundsachenabteilung der Polizei an und teilte den Fund mit. Am Nachmittag taucht ein älterer Mann auf. Er hat seinen Sohn dabei. Die Polizei sei anhand der Angaben im Portemonnaie mit ihm in Kontakt gewesen und jetzt sei er hier, um es abzuholen. Er nimmt das Portemonnaie von Karin entgegen und wendet sich um, um zu gehen. "Was tust du, willst du keinen Finderlohn geben?“, sagt der Sohn. Der Vater schaut seinen Sohn sauer an und zieht einen Fünfziger hervor, den er Karin gibt. Der Sohn wird knallrot im Gesicht, er nimmt das Portemonnaie des Vaters und zieht einen Tausender heraus, den er Karin reicht. Der Vater versucht, zu protestieren, aber dazu ist keine Zeit, der Sohn nimmt ihn ganz einfach am Kragen und führt ihn aus der Bank. "Du bist verdammt nochmal nicht ganz bei Trost“, sagt der Sohn.

Jag är så himla trött att jag knappt ser vart jag springer, lite längre fram finns det en gångbro, kan jag nå den har jag kanske en chans. – Nu har jag dig! skriker kvinnan. Samtidigt känner jag ett ryck i mitt halsband. Jag blundar och väntar på det värsta där jag hänger och dinglar.

För ett antal år sedan, egentligen rätt många, var jag bosatt i Höganäs, staden som Gud glömde, den kallas så i intellektuell folkmun. En granne som ingick i ett kamratligt golfgäng frekventerade vintertid, en gång i veckan i det kommunala badhuset. Denne övertalade mig att göra gemensam sak. Umgänget i bastun visade sig vara höjdpunkten i detta samkväm, det var på så sätt jag kom i kontakt med dåvarande ägaren till Kapitalvarucenter. Under en av dessa svettiga sittningar berättade han att han i sin ungdom varit anställd i baren på Gyllene Freden i Stockholm. Enkel matematik gjorde att någon av oss undrade, det kan ha varit jag, faktiskt minns jag inte. Hade han stött på honom? Jo visst hade han det. Han berättade att han allt emellanåt försträckte Taube små lån som han efter några dagar alltid fick tillbaka dubbelt upp. Jag minns att jag studerade den här småväxte, tjocke, tunnhårige mannen och försökte föreställa mig hur han såg ut då, bakom baren på Gyllene Freden. Många år senare besökte jag själv den medeltida lokalen men kunde inte upptäcka någon bar.

On the way to work Karin found a wallet. It contained several thousand Swedish crowns, she called the police’s lost and found and told them about her find. In the afternoon an older gentleman shows up. He has his son with him. The police have used the details about the wallet to get in touch with him and now he is here to pick it up. He takes the wallet from Karin and turns around to leave. “What are you doing, aren’t you going to leave a finder’s fee?” says the son. The father looks angrily at the son and takes out a 50 Swedish crowns bill and gives it to Karin. The son’s face turns red, he takes the wallet from his father and removes a 1,000 Swedish crowns bill and hands it to Karin. The father tries to protest but he doesn’t have time, the son firmly takes him by the arm and leads him out of the bank. “You are seriously wacko,” says the son.

En grupp orienterare fann på lördagskvällen en skottskadad kvinna i ett skogsområde i Örkelljunga trakten. Kvinnan var halvt övergrävd, lyckligtvis fanns läkare med i sällskapet och efter en kort hjärt- och lungräddning fick man liv i henne. Kvinnan blödde kraftigt men med hjälp av några klädesplagg lades ett tryckförband. Hon fördes med ambulans till Helsingborgs sjukhus. Hennes tillstånd bedöms som allvarligt. Polisen betraktar det som mordförsök men har i övrigt inga kommentarer att lämna.

Charlotte iakttar nyfiket Larsson, och säger: – Var det verkligen honom du ville träffa? Jag får inte fram ett ord, det händer något med mig som jag inte kan kontrollera. Sekunden efter är jag i Charlottes armar och besvarar en kyss. Är det detta jag gått och väntat på i alla år, vi släpper taget och ser på varandra, Charlottes badrock har glidit upp och hon står naken framför mig.

Utdrag ur Utan Bonus "På väg till arbetet hittade Karin en plånbok. Den innehöll åtskilliga tusen kronor, hon ringde polisens hittegodsavdelning och meddelade fyndet. Under eftermiddagen dyker en äldre herre upp. Han har sin son med sig. Polisen har med ledning av uppgifterna i plånboken varit i kontakt med honom och nu är han här för att hämta den. Han tar emot plånboken av Karin och vänder sig om för att gå. – Vad gör du, ska du inte lämna hittelön? säger sonen. Pappan tittar surt på sonen och tar upp en femtiolapp som han lämnar till Karin. Sonen blir illröd i ansiktet, han tar pappans plånbok och tar ut en tusenlapp som han räcker till Karin. Pappan försöker protestera men det hinner han inte, sonen tar honom helt sonika i kragen och leder ut honom ur lokalen. – Du är ta mig fan inte klok, säger sonen."

On the way to work Karin found a wallet. It contained several thousand Swedish crowns, she called the police’s lost and found and told them about her find. In the afternoon an older gentleman shows up. He has his son with him. The police have used the details about the wallet to get in touch with him and now he is here to pick it up. He takes the wallet from Karin and turns around to leave. “What are you doing, aren’t you going to leave a finder’s fee?” says the son.The father looks angrily at the son and takes out a 50 Swedish crowns bill and gives it to Karin.The son’s face turns red, he takes the wallet from his father and removes a 1,000 Swedish crowns bill and hands it to Karin. The father tries to protest but he doesn’t have time, the son firmly takes him by the arm and leads him out of the bank. “You are seriously wacko,” says the son.

Auf dem Weg zur Arbeit fand Karin ein Portemonnaie. Darin befanden sich mehrere tausend Kronen, sie rief die Fundsachenabteilung der Polizei an und teilte den Fund mit.Am Nachmittag taucht ein älterer Mann auf. Er hat seinen Sohn dabei.Die Polizei sei anhand der Angaben im Portemonnaie mit ihm in Kontakt gewesen und jetzt sei er hier, um es abzuholen.Er nimmt das Portemonnaie von Karin entgegen und wendet sich um, um zu gehen."Was tust du, willst du keinen Finderlohn geben?“, sagt der Sohn.Der Vater schaut seinen Sohn sauer an und zieht einen Fünfziger hervor, den er Karin gibt.Der Sohn wird knallrot im Gesicht, er nimmt das Portemonnaie des Vaters und zieht einen Tausender heraus, den er Karin reicht. Der Vater versucht, zu protestieren, aber dazu ist keine Zeit, der Sohn nimmt ihn ganz einfach am Kragen und führt ihn aus der Bank."Du bist verdammt nochmal nicht ganz bei Trost“, sagt der Sohn.

Jag är så himla trött att jag knappt ser vart jag springer, lite längre fram finns det en gångbro, kan jag nå den har jag kanske en chans. - Nu har jag dig! skriker kvinnan. Samtidigt känner jag ett ryck i mitt halsband. Jag blundar och väntar på det värsta där jag hänger och dinglar.

En grupp orienterare fann på lördagskvällen en skottskadad kvinna i ett skogsområde i Örkelljunga trakten. Kvinnan var halvt övergrävd, lyckligtvis fanns läkare med i sällskapet och efter en kort hjärt- och lungräddning fick man liv i henne. Kvinnan blödde kraftigt men med hjälp av några klädesplagg lades ett tryckförband. Hon fördes med ambulans till Helsingborgs sjukhus. Hennes tillstånd bedöms som allvarligt. Polisen betraktar det som mordförsök men har i övrigt inga kommentarer att lämna.

Charlotte iakttar nyfiket Larsson, och säger: - Var det verkligen honom du ville träffa? Jag får inte fram ett ord, det händer något med mig som jag inte kan kontrollera. Sekunden efter är jag i Charlottes armar och besvarar en kyss. Är det detta jag gått och väntat på i alla år, vi släpper taget och ser på varandra, Charlottes badrock har glidit upp och hon står naken framför mig.

För ett antal år sedan, egentligen rätt många, var jag bosatt i Höganäs, staden som Gud glömde, den kallas så i intellektuell folkmun. En granne som ingick i ett kamratligt golfgäng frekventerade vintertid, en gång i veckan i det kommunala badhuset. Denne övertalade mig att göra gemensam sak. Umgänget i bastun visade sig vara höjdpunkten i detta samkväm, det var på så sätt jag kom i kontakt med dåvarande ägaren till Kapitalvarucenter. Under en av dessa svettiga sittningar berättade han att han i sin ungdom varit anställd i baren på Gyllene Freden i Stockholm. Enkel matematik gjorde att någon av oss undrade, det kan ha varit jag, faktiskt minns jag inte. Hade han stött på honom? Jo visst hade han det. Han berättade att han allt emellanåt försträckte Taube små lån som han efter några dagar alltid fick tillbaka dubbelt upp. Jag minns att jag studerade den här småväxte, tjocke, tunnhårige mannen och försökte föreställa mig hur han såg ut då, bakom baren på Gyllene Freden. Många år senare besökte jag själv den medeltida lokalen men kunde inte upptäcka någon bar.

Je suis si fatigué à ce stade que je n’arrive plus à me repérer, je distingue un peu plus loin un petit pont qui enjambe le canal. Si je l’atteins, j'ai peut-être une chance. — Je te tiens, crie la femme. Je sens qu’on m’attrape par le collier. Je ferme les yeux et m’attends au pire, suspendu dans le vide.

Je suis si fatigué à ce stade que je n’arrive plus à me repérer, je distingue un peu plus loin un petit pont qui enjambe le canal. Si je l’atteins, j'ai peut-être une chance. — Je te tiens, crie la femme. Je sens qu’on m’attrape par le collier. Je ferme les yeux et m’attends au pire, suspendu dans le vide.

Fragmento de Sin bonificación "De camino al trabajo, Karin encontró una billetera. Contenía varios miles de coronas, así que llamó a la oficina de objetos perdidos de la policía para informar del hallazgo. Por la tarde, llega un señor mayor acompañado de su hijo. La policía se había puesto en contacto con él gracias a la información de la billetera y ahora estaba allí para recuperarla. Recibió la billetera de manos de Karin y se dio la vuelta para marcharse. —¿Qué haces? ¿No vas a dar una recompensa? —dijo el hijo. El padre miró con desagrado a su hijo, sacó un billete de cincuenta coronas y se lo entregó a Karin. El hijo se puso rojo de la vergüenza, tomó la billetera de su padre y sacó un billete de mil coronas, que le dio a Karin. El padre intentó protestar, pero no tuvo oportunidad. Su hijo lo agarró del cuello de la chaqueta y lo sacó de la oficina. —¡No estás en tus cabales! — dijo el hijo.

Sandén fick ta i ordentligt när han kärrade upp gruset mot huset, skottkärran hade han själv konstruerat, den rymde dubbelt så mycket grus som en vanlig kärra. En gång hade han försökt söka patent på den. Men det var många år sedan, tjänstemannen som hade handlagt ärendet, förstod ingenting mindes han: – Ni vill alltså söka patent på en skottkärra som rymmer dubbelt så mycket grus som en vanlig, hade han sagt. – Ja precis så, hade Sandén svarat. – Men beror det inte på att er skottkärra är dubbelt så stor? – Nej det är det som är det fina, min skottkärra är inte större än de andra. Handläggaren hade tittat på Sandén en lång stund, därefter hade han rest sig upp, gått och öppnat dörren och ropat: – Nästa ärende tack!