Hans Holbein – illustratör

This edition includes a modern introduction and a list of suggested further reading. The Praise of Folly is the most enduring and popular work of one of the greatest Renaissance humanists, Desiderius Erasmus of Rotterdam. Immensely popular in its own day, the work is a witty and often biting satire that offers an ironic appreciation of human vice and frivolity. The Praise of Folly, however, is not only an entertaining indictment of social mores, but also a moving declaration of Erasmus'' Christian idealism. Although it is a product of the sixteenth century, The Praise of Folly remains to this day an insightful and relevant work of moral philosophy and social criticism.

Érasme y fait parler de la déesse de la Folie et lui prête une critique virulente des diverses professions et catégories sociales, notamment les théologiens, les maîtres, les moines et le haut clergé mais aussi les courtisans dont nous avons une satire mordante. Cet auteur a excellé dans le genre satirique. Ainsi, il est l''auteur des Colloques : une satire piquante des mœurs de son époque qui souligne son esprit indépendant. Mais dans L''Éloge de la Folie, la satire s''élargit et dépasse l''époque de son auteur pour atteindre la société humaine en général. Reconnu aujourd''hui comme l''un des plus grands humanistes de la Renaissance, Érasme a toute sa vie défendu une conception évangélique de la religion catholique. Il a maintes fois critiqué l''attitude du clergé et des papes, dont les comportements lui semblaient en opposition avec les évangiles.

Den vänliga och naiva epileptikern Furst Mysjkin återvänder med tåget till Sankt Petersburg efter en lång kurvistelse i Schweiz – utan många rubler i fickan, men med hopp om ett stort arv efter sin avlidna välgörare. På tåget börjar fursten prata med en man, som visar honom en bild på den vackra femme fatale Nastasia Filippovna. Denna händelse samt mötet med familjen Jepantjin, som är avlägsna släktingar till fursten, förseglar Mysjkins öde och gör så att han snabbt dras in i både romantiska och ekonomiska intriger, som visar sig ha katastrofala följder. Furst Mysjkins osjälviskhet står i skarp kontrast till de andra karaktärernas självupptagenhet och Dostojevskij har, genom sin huvudkaraktär, försökt att skildra en Kristus-liknande människas möte med en korrupt värld, där uppriktig godhet och omsorg för andra människor betraktas som idioti och vansinne. ”Dostojevskijs berättelse om Idioten är inte bara en stor roman, men en av de bittraste tragedierna som har skrivits, en tragedi som består av att också den oskyldiga är skyldig och att han är skyldig just precis på grund av sin uppriktighet.” – Knud Hansen, Dostojevskij