Kerstin Thorvall – illustratör

Istället för kärlekssånger små prosastycken och noveller om hudens längtan och den underbara rysningen när du rör vid den. Saknadens terror, svartsjukans andnöd och den fruktansvärda svindeln av lycka när du då äntligen kommer.  Sånt.  I samlingen Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig från 2000 växlar berättaren mellan dur och moll, klassisk musik och hårdrock, akvarell och kolteckning. Med ett romantiskt skimmer och en erotisk ton skildrar Kerstin Thorvall (1925-2010) möten där tiden skapat den nödvändiga distansen. Det har blivit en lekfull och öppenhjärtig bok med den omisskännliga Thorvallska udden."Det är så på pricken hela tiden, som det är, så ärligt och inte förställt eller friserat. Bridget Jones kan dra åt helvete."Jane Magnusson, Dagens Nyheter

Under ett långt liv med återkommande perioder av panikångest och utdragna depressioner och samtidigt rädd för både alkohol och receptbelagda dopingpreparat, har Kerstin Thorvall (1925-2010) hittat sina egna droger. En av dem är dansen. Vid dryga fyrtio upptäckte hon den då i Sverige nyintroducerade jazzbaletten och gjorde raskt slut med den psykolog hon vid tiden besökte tre gånger i veckan och ersatte honom med jazz tre gånger i veckan istället. Hela tiden äldst och sämst, men det fungerade ändå. Sedan dess har hon ensam rest jorden runt och överlevt genom att dansa.   I sin bok, Nödvändigheten i att dansa, beskriver Kerstin Thorvall öppenhjärtigt hur det kunde gestalta sig: "Panik mitt i natten i Alassio. Upp ur sängen. Snabbdusch. Tunna klänningen och platta skor. Taxi till ett diskotek. Efter en timma frisk, glad och odödlig. Det tar exakt trettiofem minuter av oavbruten dans i snabb rytm innan endorfinet slår till. Och sen är man i Lyckan." Hon skildrar också hur hon i kulturer där en ensam vit kvinna inte kan gå ut efter mörkrets inbrott har hyrt en taxi med pålitlig chaufför som kört henne till en danslokal och sen hämtat henne vid uppgjord tid: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."   Nödvändigheten i att dansa är en kavalkad av dansupplevelser i Latinamerika, Paris, Afrika, Västindien, Sverige… Kerstin Thorvall själv betecknar det som en riktig lyckobok. Boken avslutas med ett praktiskt kapitel där hon diskuterar möjligheterna att ersätta mediciner med rytm och dans. Den som läste Kerstin Thorvalls krönikor i t ex tidningen Metro eller tidigare i Dagens Nyheter vet att hon hade mycket bestämda uppfattningar om det som kallas "Lyckopiller". Som alltid är Kerstin Thorvall befriande rak och osentimental och hennes temperament ger allt hon skriver en säregen lyster. Sin vana trogen kan man också utgå ifrån att hon skildrar dans på sitt högst personliga vis.

Boken till dig utkom första gången 1959 och blev genast en bibel för en hel generation flickor. Här fann man svar på en uppsjö frågor: allt från klädvård och bantning till kärlek och vuxenblivande. Boken var fylld av praktiska tips i stora som små ämnen, och läsaren hade lätt att känna igen sig i de frågeställningar som togs upp. En del av framgången låg i att den uppfattades vara från en femtonåring till en annan - Kerstin Thorvall (1925-2010) gav intryck av att ännu vara tonåring. Hon ville skriva en bok där något av det som man som tonåring undrade över diskuterades, den tonåriga flickan skulle få svar på frågor utan att behöva fråga, och det skulle även röra sig om sånt som man inte kunde tala med sina föräldrar. För att boken också skulle bli vederhäftig intervjuade Kerstin Thorvall fackfolk inom olika professioner som gav råd om hur man till exempel skulle klara av läxläsningen när man har huvudet fullt av annat, hur man skulle få sina pengar att räcka längre och hur man skulle förhålla sig till de "främlingar av nära släkt" som är ens föräldrar.

Idag över fyrtio år senare är boken en ofta efterfrågad nostalgisk höjdpunkt. Boken till dig är ett tidsdokument över 1950-talets Sverige och dess kvinnoideal, men den innehåller även allmängiltiga och tidlösa frågeställningar som är evigt aktuella.