Kerstin Thorvall – illustratör

Under ett långt liv med återkommande perioder av panikångest och utdragna depressioner och samtidigt rädd för både alkohol och receptbelagda dopingpreparat, har Kerstin Thorvall (1925-2010) hittat sina egna droger. En av dem är dansen. Vid dryga fyrtio upptäckte hon den då i Sverige nyintroducerade jazzbaletten och gjorde raskt slut med den psykolog hon vid tiden besökte tre gånger i veckan och ersatte honom med jazz tre gånger i veckan istället. Hela tiden äldst och sämst, men det fungerade ändå. Sedan dess har hon ensam rest jorden runt och överlevt genom att dansa.   I sin bok, Nödvändigheten i att dansa, beskriver Kerstin Thorvall öppenhjärtigt hur det kunde gestalta sig: "Panik mitt i natten i Alassio. Upp ur sängen. Snabbdusch. Tunna klänningen och platta skor. Taxi till ett diskotek. Efter en timma frisk, glad och odödlig. Det tar exakt trettiofem minuter av oavbruten dans i snabb rytm innan endorfinet slår till. Och sen är man i Lyckan." Hon skildrar också hur hon i kulturer där en ensam vit kvinna inte kan gå ut efter mörkrets inbrott har hyrt en taxi med pålitlig chaufför som kört henne till en danslokal och sen hämtat henne vid uppgjord tid: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid."   Nödvändigheten i att dansa är en kavalkad av dansupplevelser i Latinamerika, Paris, Afrika, Västindien, Sverige… Kerstin Thorvall själv betecknar det som en riktig lyckobok. Boken avslutas med ett praktiskt kapitel där hon diskuterar möjligheterna att ersätta mediciner med rytm och dans. Den som läste Kerstin Thorvalls krönikor i t ex tidningen Metro eller tidigare i Dagens Nyheter vet att hon hade mycket bestämda uppfattningar om det som kallas "Lyckopiller". Som alltid är Kerstin Thorvall befriande rak och osentimental och hennes temperament ger allt hon skriver en säregen lyster. Sin vana trogen kan man också utgå ifrån att hon skildrar dans på sitt högst personliga vis.

"Trotsig", "stridbar", "nödvändig motkraft", "upprorisk". Omdömena om Kerstin Thorvall har varit många och vitt skilda. I över fyrtio år fanns hon med i offentligheten, som författare, tecknare, kåsör och krönikör. Hennes vassa och ifrågasättande penna har provocerat och intresserat; väckt beundran och irritation. Och hon har skrivit om allt: mode och resor; män och kvinnor; liv och ångest - allt med den personliga särprägel som är Kerstin Thorvalls (1925-2010) signum.   Provokationer, Passioner, Personer och en eller annan hyacint består av ett rikt urval kåserier, krönikor, resereportage och intervjuer med bland annat Ingmar Bergman, filmaren Mike Leigh och Cornelis Vreeswijk, samt Kerstin Thorvalls egna teckningar. Det är en samling texter som väl understryker den viktiga och betydelsefulla röst som Kerstin Thorvall är i svensk offentlighet. De tidigaste texterna är från 60-talet och de senaste från sent 90-tal. Samlingen avslutas med en längre science fiction-novell, ett ganska ovanligt inslag i Kerstin Thorvalls rika författarskap. Kerstin Thorvall (1925-2010) skrev barn-, ungdoms- och vuxenböcker, och hon var också verksam som illustratör. Genom sina öppenhjärtiga skildringar av kvinnlig sexualitet, bland annat i den självbiografiskt baserade Det mest förbjudna väckte hon moralpanik under 1970-talet och blev en av Sveriges mest utskällda, men också mest lästa, författare.

Istället för kärlekssånger små prosastycken och noveller om hudens längtan och den underbara rysningen när du rör vid den. Saknadens terror, svartsjukans andnöd och den fruktansvärda svindeln av lycka när du då äntligen kommer.  Sånt.  I samlingen Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig från 2000 växlar berättaren mellan dur och moll, klassisk musik och hårdrock, akvarell och kolteckning. Med ett romantiskt skimmer och en erotisk ton skildrar Kerstin Thorvall (1925-2010) möten där tiden skapat den nödvändiga distansen. Det har blivit en lekfull och öppenhjärtig bok med den omisskännliga Thorvallska udden."Det är så på pricken hela tiden, som det är, så ärligt och inte förställt eller friserat. Bridget Jones kan dra åt helvete."Jane Magnusson, Dagens Nyheter