Visar resultat för..."Rallarens ros Björn-Erik Höijer"

”Rallarens ros” är en episk berättelse från en heroisk tid i Norrlands historia, sekelskiftet, då gruvsamhället växer fram bland fjällen, och malmbanan ned till Västerhavet byggs av rallare, som sökt sig hit från olika delar av landet. Det är hårdfört folk, inte alltid Guds bästa barn, men många av dem har resningen och kraften hos sanna pionjärer. Deras arbete är det hårdast tänkbara under villkor som knappast kunde vara mera krävande. Mot denna bakgrund är det naturligt att de brutalt griper efter alla tillfällen att slå sig lösa.

I denna värld av män och för män finns en kvinna, Solvejg, banbyggarnas kocka. Det är hon som är "Rallarens ros" med namn efter den vackra mjölkörten, som gärna växer i banvallen. Solvejg är en fullblodskvinna, ett praktfullt hondjur vars utstrålning inga härjningar kunnat släcka. Hon har ett hårt liv bakom sig och i denna roman får vi följa hennes tumultartade levnadsvandring till slutet. Solvejg är född till kärlek och hon får också uppleva glimtar av den rena, självuppgivande kärlek hon drömmer om. Men mest är det en annan och grövre kärlek som blir hennes lott. Tillsammans med Olof, mannen efter hennes sinne, gör hon ett utbrytningsförsök som slutar i tragik. Frukten av denna förbindelse blir en son, som hon föder under de primitivaste förhållanden men som hon inte kan ta sig an.

Solvejgs öde är och förblir sammanvuxet med gruvsamhället och malmbanan. Allt det som är framtid och vision i detta stora nybyggaräventyr förkroppsligas i hennes okuvliga gestalt men också allt dess lidande och förstörelse.

Det ljusa landet är landet högt i norr, ej alltid så ljust för dem som bryter malm nere i gruvorna. En av dessa är Johan Föhr, en sann idealist och socialist, som drömmer om ett annat ljust land – det nya samhället. Som gruvfogde kommer han vid storstrejken 1909 i kläm mellan bolaget och arbetarna, får ta en dust med den mäktige gruvdisponenten Helmer Lundborg, som slutar med att han degraderas från gruvfogde till arbetare i "Sibirien", gruvans mörkaste och farligaste område.

Detta är ett kapitel ur den svenska arbetarrörelsens historia som inte kunde ha skrivits mera engagerat och upplysande. Men romanen rymmer mycket annat på det rent mänskliga planet. Den får en kuslig spänning genom Johan Föhrs uppgörelse med gamla vedersakare, en samling sällsynt råa våldsmän. Och den får också en erotisk-psykologisk dimension genom skildringen av Johan Föhrs äktenskap, som hör till det han får offra på kamratsolidaritetens altare.

”Det är något bortom bergen” är romanen om en diktare eller i varje fall kanske en diktare. När vi möter och så småningom också tar avsked av Lars-Olof Stålgren är han bara nitton år, färdig att med packad ränsel och en handfull dikter bryta upp från sin hembygd gruvsamhället högst upp i norr och söka lyckan och självförverkligandet nånstans därute i världen, ”bortom bergen”. Det är inte mycket av det materiella han lämnar bakom sig men väl en människa som blivit honom kär, den livfulla, vackra, varma gruvarbetardottern Magnhild, och det kräver den största självövervinnelsen. Men Lasse vill inte känna av några band som hindrar honom att följa sin kallelse, diktarens.

Det här är berättelsen om den svenske proletärförfattaren, sådan han ur de armaste och ogästvänligaste villkor förverkligade sig själv. Som knappast förr i hans böcker blommar här språket och bryter känslan sina fördämningar. Man kan inte missta sig på den starka inspiration som bär fram romanen.