Visar resultat för..."sörja"

”Fadren har ringt upprepade gånger. Det sitter ljusgula post-it-lappar på anslagstavlan i slussen i Ladan varje gång jag passerar: ’Helen, din pappa har ringt’, står det på dem. Jag rycker bort dem, skriver dit mina accenter och mitt stumma ’e’ och slänger dem i det trattformade cementröret utanför entrén. Men det kommer nya direkt, som ogräs.” Året är 1991 och tjugoettåriga Hélène har precis lämnat hemstaden Ängelholm för att läsa in gymnasiet på en folkhögskola i Östergötland. Där hoppas hon slippa undan sina trassliga familjerelationer och sitt förflutna och framför­allt: att uppleva verklig passion. Sakta men säkert tar hon sig ur sitt skal, men när kärleken väl uppenbarar sig lurar katastrofen runt hörnet. "Sörja" är en gripande och klaustrofobisk skildring av en ung människas desperata försök att bryta sig loss från sina vanföreställningar och kliva in i verkligheten, i hopp om att möta en annan människa.

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

#1 på DN:s lista över böcker att se fram emot hösten 2021* "Ett mästerverk." New York Times * Finalist till Bookerpriset 2020

Zimbabwe, sent 90-tal. Tambudzai är inte längre ung. Som den enda i sin familj utbildade hon sig och lämnade hembyn för ett liv i det myllrande Harare. Men vad blev det för liv? Nu bor hon på ett slitet gästhem efter att ha sagt upp sig från sitt arbete som copywriter på en reklambyrå eftersom hon inte längre stod ut med att hennes vita kollegor tog åt sig äran för hennes arbete. Men varje försök att skapa sig en framtid möts av nya besvikelser tills hon en dag går över gränsen.

En kropp att sörja är ett porträtt av en kvinna vars liv rymmer ett helt lands historia och kantrade framtidsutsikter. Frihetskriget genomsyrar fortfarande tillvaron, samtidigt som den nya världens obarmhärtiga ekonomiska villkor står i vägen för ett självständigt liv. För det är egentligen det enda Tambudzai begär. Frågan är bara hur mycket hon är beredd att offra längs vägen.

Tsitsi Dangarembga är författare, filmskapare och människorättsaktivist bosatt i Harare, Zimbabwe. Redan i sin debutroman Nervous Conditions från 1988 (pa svenska som Rotlös 1990) skrev hon om Tambudzai. Den romanen betraktas idag som en modern klassiker och undervisas flitigt på universitet världen över. En kropp att sörja är skriven trettio år senare som en fristående fortsättning.  

Dangarembga är flerfaldigt prisbelönt för sitt författarskap, senast med 2021 års Pinter Prize, liksom för sitt arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Zimbabwe, bland annat med PEN Award for Freedom of Expression. 

Andreas Vesterlund är översättare från engelska. Han har tidigare bland annat översatt Ernest Hemingway, Michael Ondaatje och J.D. Salinger.     

*

"En kropp att sörja dramatiserar på ett briljant sätt de tragiska ironier som livet för med sig i ett land där du måste svälja din stolthet för att hålla dig flytande."  The New Yorker

"Tre decennier [efter Nervous Conditions] har Dangarembga skrivit ännu en klassiker."  Guardian  

"En av de mest djuplodande redogörelser vi har av den afrikanska kontinentens svåra, ofta våldsamma, övergång från kolonisering till globalisering." Times Literary Supplement

"Dangarembga ger oss något ovanligt: en sprakande antihjältinna som vi inte kan låta bli att heja på."  The Washington Post

*

Ur En kropp att sörja:

Du blir alldeles iskall och vill lämna din kropp. Du vill springa över gården och kasta dig i bilen. Men du har bestämt dig för att gå vidare. Det känns som om kofferten vibrerar likt ett svart hål som drar allting till sig. Dess kraft sipprar ut över golvet, rinner genom luften och uppför väggarna för att omsluta dig så att du snart inte vet om du är kistan eller om kistan är du. Den kräver någonting av dig som du är säker på att du inte har.

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

”Flyktingfrågan, invandringen och integrationen är vår tids stora politiska angelägenhet. Trots detta är det som om flyktingarna förblir anonyma. Min mamma var en av de tusentals som flydde över Östersjön från Estland krigshösten 1944. Hela livet har jag velat förstå henne, och vad som händer inuti en människa som tvingas lämna ett liv bakom sig för att bygga upp ett nytt. Min bok handlar om två av de största flyktinggrupperna som kommit till Sverige – esterna 1944 och bosnierna 1992 och 1993 – och om många andra flyktingar i världen. Den gläntar på dörren till flyktingens existentiella livsvärld. Trots den stora sorg som det innebär att lämna ett liv förmår många till slut leva ett annat.”

Tree With No Leaves is a deeply personal diary account of Sorja''s emotional, mental, spiritual and physical struggles with loss and illness over two decades of her life. From the anguish of infertility and IVF in her thirties to a shattering breast cancer diagnosis in her forties, it is through her enduring sense of humour, sheer will and her I''m not done yet! attitude that Sorja is still here to share her story.

Offering an empathetic and honest perspective for anyone who has experienced a life-changing personal setback, Tree With No Leaves aims to remind everyone that learning to embrace a positive outlook through even the most challenging of circumstances will help them to see life with gratefulness and joy. 

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

* "Ett mästerverk." New York Times * Finalist till Bookerpriset 2020

Zimbabwe, sent 90-tal. Tambudzai är inte längre ung. Som den enda i sin familj utbildade hon sig och lämnade hembyn för ett liv i det myllrande Harare. Men vad blev det för liv? Nu bor hon på ett slitet gästhem efter att ha sagt upp sig från sitt arbete som copywriter på en reklambyrå eftersom hon inte längre stod ut med att hennes vita kollegor tog åt sig äran för hennes arbete. Men varje försök att skapa sig en framtid möts av nya besvikelser tills hon en dag går över gränsen.

En kropp att sörja är ett porträtt av en kvinna vars liv rymmer ett helt lands historia och kantrade framtidsutsikter. Frihetskriget genomsyrar fortfarande tillvaron, samtidigt som den nya världens obarmhärtiga ekonomiska villkor står i vägen för ett självständigt liv. För det är egentligen det enda Tambudzai begär. Frågan är bara hur mycket hon är beredd att offra längs vägen.

Tsitsi Dangarembga är författare, filmskapare och människorättsaktivist bosatt i Harare, Zimbabwe. Redan i sin debutroman Nervous Conditions från 1988 (pa svenska som Rotlös 1990) skrev hon om Tambudzai. Den romanen betraktas idag som en modern klassiker och undervisas flitigt på universitet världen över. En kropp att sörja är skriven trettio år senare som en fristående fortsättning.

Dangarembga är flerfaldigt prisbelönt för sitt författarskap, senast med 2021 års Pinter Prize, liksom för sitt arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Zimbabwe, bland annat med PEN Award for Freedom of Expression.

Andreas Vesterlund är översättare från engelska. Han har tidigare bland annat översatt Ernest Hemingway, Michael Ondaatje och J.D. Salinger.

*

"En kropp att sörja dramatiserar på ett briljant sätt de tragiska ironier som livet för med sig i ett land där du måste svälja din stolthet för att hålla dig flytande." The New Yorker

"Tre decennier [efter Nervous Conditions] har Dangarembga skrivit ännu en klassiker." Guardian

"En av de mest djuplodande redogörelser vi har av den afrikanska kontinentens svåra, ofta våldsamma, övergång från kolonisering till globalisering." Times Literary Supplement

"Dangarembga ger oss något ovanligt: en sprakande antihjältinna som vi inte kan låta bli att heja på." The Washington Post