Kristina Sandberg – författare

Det är våren 2016, och sedan Augustpriset två år tidigare har Kristina Sandbergs liv handlat om att resa land och rike runt och prata om hemmafrun Maj. Hon är en av landets mest efterfrågade författare, och hon vet att hon måste ta vara på den här möjligheten. Fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter kommer domen: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

Sikt är bokserien som samlar smarta texter från hela världen. I fyra nummer per år skriver framstående författare, forskare, historiker, tänkare och ekonomer. Syftet är att lyfta fram nya, tänkvärda och banbrytande perspektiv.

I det här numret publicerar vi två av samtidens allra mest lysande författare: Jonas Hassen Khemiri och Rachel Cusk. Andrew Ross Sorkin gräver i den amerikanska börskraschen 1929, Kristina Sandberg skriver en personlig essä om sin pappa och så introducerar Johan Norberg Nobelpristagarna i ekonomi. 

Dessutom återvänder Per Andersson till Jan Stenbeck, Clara Popenoe Thor begrundar det svenska tillståndet och så listar vi seklets 25 bästa svenska fackböcker (hittills). 

Välkommen till det femte numret av Sikt. 

Den där gäddan på den blanka diskbänken. Vad ska Maj göra med den? Det är hennes tjugoförsta födelsedag. Året är 1938 och hon är nygift. Och gravid. Hur hamnade hon i det här?

En berättelse om klass, ett sårigt moderskap och alkoholism.

För första gången ska Maj ha hela sin nya, stora Örnsköldsvikssläkt på middag. Men maken, den betydligt äldre Tomas, dröjer. Han skulle ju bara uträtta några ärenden på stan? Utanför lägenhetsfönstret breder midvintermörkret ut sig. Hur hamnade hon i det här, med en man som hon knappt känner? Hon som bara ville arbeta som servitris på Kjellins konditori ett slag, för att sedan ge sig av igen, kanske till Stockholm. På flykt från familjen i Östersund som inte längre kan försörja henne, när mammas hosta kräver allt längre sanatorievistelser och med uppbrottet från en ännu oläkt kärlekshistoria i minnet.

Maj vet, för hon känner ett hårt boxande i sin mage. Barnet. Det som aldrig skulle få hända. Överallt ser Maj blickar och hör röster som dömer henne för brottet som hennes växande mage bevisligen är. Men nu har hon väl inget att skämmas över? Med sin vigselring och make som ser fram emot att få bli far. Till och med svärmor som sitter i våningen under borde väl kunna förlåta sin sonhustru. Fast varför svajar Tomas så när han ska be sin mamma och sina syskon att slå sig ner vid det dukade födelsedagsbordet? Jo, Maj ser att han inte är nykter.

Med tidens obönhörliga tickande framskrider Majs graviditet, motvilligt och mödosamt, samtidigt som hon kämpar med att förstå vad som förväntas av henne i hennes nya, framgångsrika, familj. Sakta växer ett beslut att bli den kvinna som ingen ska kunna anklaga eller klandra. Maka, mor, värdinna. Men hur blir man det? För hur mycket Maj än försöker kontrollera sin tillvaro och leva i enlighet med hushållsalmanackan så finns ju allt det andra där. Det såriga moderskapet, makens alkoholism och ett äktenskap som bara råkade bli.

Att föda ett barn är den första delen i trilogin om Maj.

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

Det ska vara ett flott ställe med bra kök, Järvsöbadens hotell och pensionat. Maken Tomas har bjudit Maj och deras tonåringar Anita och Lasse dit över påsken och Maj borde känna sig glad. Om hon bara inte hade haft den här yrseln.Nu ska hon göra sitt bästa för att vara en sällskapsmänniska med de övriga påskfirarna. Men när hon kostar på sig själv en ansiktsbehandling hos pensionatets skönhetsexpert och känner masken strykas ut över pannan kan hon inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Är det bara medelåldern, oron för Tomas stretande med firman och nykterheten? Eller besvikelsen över Lasses slarv sista året i folkskolan och Anitas försvinnande in i böckernas och filmernas värld? Kanske anar Maj hur förändringen har satts i rörelse utan att hon har verklig makt att hejda den.Liv till varje pris är den avslutande delen i den kritikerrosade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. När femtiotalet övergår i ett modernt sextiotal och rivningsvågen även drar fram över den ångermanländska småstaden kommer Majs trygga tillvaro allt mer i gungning. Det är en roman om anpassning och överlevnad och skildrar en familj som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.

Den här asken rymmer fyra noveller om drömmar. Här hittar du förutom en helt nyskriven novell av den prisbelönta författaren Kristina Sandberg, även hyllade novellstjärnan Tessa Hadleys berättelse ”Solsting” för första gången på svenska. Dessutom bjuds det på ett glimrande smakprov på Jane Austens karaktäristiska humor och en underfundig berättelse signerad Virginia Woolf.

Med humor, värme och omsorg om de små detaljerna skildrar de fyra författarna på olika sätt drömmar och hur dessa faktiskt kan bli verklighet – oavsett om det handlar om kärlek, välstånd eller bara om att få något mer i livet.

Asken innehåller fyra böcker:Kristina Sandberg – KvarlåtenskaperJane Austen – Tre systrarVirginia Woolf – Änkan och papegojanTessa Hadley – Solsting

Den där gäddan på den blanka diskbänken. Vad ska Maj göra med den? Det är hennes tjugoförsta födelsedag. Året är 1938 och hon är nygift. Och gravid. Hur hamnade hon i det här? En berättelse om klass, ett sårigt moderskap och alkoholism. För första gången ska Maj ha hela sin nya, stora Örnsköldsvikssläkt på middag. Men maken, den betydligt äldre Tomas, dröjer. Han skulle ju bara uträtta några ärenden på stan? Utanför lägenhetsfönstret breder midvintermörkret ut sig. Hur hamnade hon i det här, med en man som hon knappt känner? Hon som bara ville arbeta som servitris på Kjellins konditori ett slag, för att sedan ge sig av igen, kanske till Stockholm. På flykt från familjen i Östersund som inte längre kan försörja henne, när mammas hosta kräver allt längre sanatorievistelser och med uppbrottet från en ännu oläkt kärlekshistoria i minnet. Maj vet, för hon känner ett hårt boxande i sin mage. Barnet. Det som aldrig skulle få hända. Överallt ser Maj blickar och hör röster som dömer henne för brottet som hennes växande mage bevisligen är. Men nu har hon väl inget att skämmas över? Med sin vigselring och make som ser fram emot att få bli far. Till och med svärmor som sitter i våningen under borde väl kunna förlåta sin sonhustru. Fast varför svajar Tomas så när han ska be sin mamma och sina syskon att slå sig ner vid det dukade födelsedagsbordet? Jo, Maj ser att han inte är nykter. Med tidens obönhörliga tickande framskrider Majs graviditet, motvilligt och mödosamt, samtidigt som hon kämpar med att förstå vad som förväntas av henne i hennes nya, framgångsrika, familj. Sakta växer ett beslut att bli den kvinna som ingen ska kunna anklaga eller klandra. Maka, mor, värdinna. Men hur blir man det? För hur mycket Maj än försöker kontrollera sin tillvaro och leva i enlighet med hushållsalmanackan så finns ju allt det andra där. Det såriga moderskapet, makens alkoholism och ett äktenskap som bara råkade bli. Att föda ett barn är den första delen i en tänkt trilogi.

Maria bor i mellansvensk stad med sin man Anders och deras två barn, Fredrik och Siri. Hon jobbar deltid för att kunna studera konsthistoria på distans. Varken Anders eller barnen har någon förståelse för hennes vilja att göra något annat. Maria har svårt att stå emot det tryck som hon upplever från omgivningen. Hennes rädsla för att misslyckas blir allt större och osäkerheten omvandlas till destruktivitet. Hon drar sig undan, hon dricker i smyg, som tröst och flykt. Maria hamnar utanför familjens cirkel. Det blir hon mot dem, de mot henne och sammanbrottet kommer sakta men oundvikligt. Kristina Sandbergs roman är en drabbande skildring om kvinnliga villkor och sociala mönster och om hur svårt det är att passa in i de roller som givits oss.

Maria bor i mellansvensk stad med sin man Anders och deras två barn, Fredrik och Siri. Hon jobbar deltid för att kunna studera konsthistoria på distans. Varken Anders eller barnen har någon förståelse för hennes vilja att göra något annat. Maria har svårt att stå emot det tryck som hon upplever från omgivningen. Hennes rädsla för att misslyckas blir allt större och osäkerheten omvandlas till destruktivitet. Hon drar sig undan, hon dricker i smyg, som tröst och flykt. Maria hamnar utanför familjens cirkel. Det blir hon mot dem, de mot henne och sammanbrottet kommer sakta men oundvikligt. Kristina Sandbergs roman är en drabbande skildring om kvinnliga villkor och sociala mönster och om hur svårt det är att passa in i de roller som givits oss.

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

Det ska vara ett flott ställe med bra kök, Järvsöbadens hotell och pensionat. Maken Tomas har bjudit Maj och deras tonåringar Anita och Lasse dit över påsken och Maj borde känna sig glad. Om hon bara inte hade haft den här yrseln.Nu ska hon göra sitt bästa för att vara en sällskapsmänniska med de övriga påskfirarna. Men när hon kostar på sig själv en ansiktsbehandling hos pensionatets skönhetsexpert och känner masken strykas ut över pannan kan hon inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Är det bara medelåldern, oron för Tomas stretande med firman och nykterheten? Eller besvikelsen över Lasses slarv sista året i folkskolan och Anitas försvinnande in i böckernas och filmernas värld? Kanske anar Maj hur förändringen har satts i rörelse utan att hon har verklig makt att hejda den.Liv till varje pris är den avslutande delen i den kritikerrosade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. När femtiotalet övergår i ett modernt sextiotal och rivningsvågen även drar fram över den ångermanländska småstaden kommer Majs trygga tillvaro allt mer i gungning. Det är en roman om anpassning och överlevnad och skildrar en familj som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.

Den där gäddan på den blanka diskbänken. Vad ska Maj göra med den? Det är hennes tjugoförsta födelsedag. Året är 1938 och hon är nygift. Och gravid. Hur hamnade hon i det här?En berättelse om klass, ett sårigt moderskap och alkoholism.För första gången ska Maj ha hela sin nya, stora Örnsköldsvikssläkt på middag. Men maken, den betydligt äldre Tomas, dröjer. Han skulle ju bara uträtta några ärenden på stan? Utanför lägenhetsfönstret breder midvintermörkret ut sig. Hur hamnade hon i det här, med en man som hon knappt känner? Hon som bara ville arbeta som servitris på Kjellins konditori ett slag, för att sedan ge sig av igen, kanske till Stockholm. På flykt från familjen i Östersund som inte längre kan försörja henne, när mammas hosta kräver allt längre sanatorievistelser och med uppbrottet från en ännu oläkt kärlekshistoria i minnet.Maj vet, för hon känner ett hårt boxande i sin mage. Barnet. Det som aldrig skulle få hända. Överallt ser Maj blickar och hör röster som dömer henne för brottet som hennes växande mage bevisligen är. Men nu har hon väl inget att skämmas över? Med sin vigselring och make som ser fram emot att få bli far. Till och med svärmor som sitter i våningen under borde väl kunna förlåta sin sonhustru. Fast varför svajar Tomas så när han ska be sin mamma och sina syskon att slå sig ner vid det dukade födelsedagsbordet? Jo, Maj ser att han inte är nykter.Med tidens obönhörliga tickande framskrider Majs graviditet, motvilligt och mödosamt, samtidigt som hon kämpar med att förstå vad som förväntas av henne i hennes nya, framgångsrika, familj. Sakta växer ett beslut att bli den kvinna som ingen ska kunna anklaga eller klandra. Maka, mor, värdinna. Men hur blir man det? För hur mycket Maj än försöker kontrollera sin tillvaro och leva i enlighet med hushållsalmanackan så finns ju allt det andra där. Det såriga moderskapet, makens alkoholism och ett äktenskap som bara råkade bli.

Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism."Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen

Det ska vara ett flott ställe med bra kök, Järvsöbadens hotell och pensionat. Maken Tomas har bjudit Maj och deras tonåringar Anita och Lasse dit över påsken och Maj borde känna sig glad. Om hon bara inte hade haft den här yrseln.Nu ska hon göra sitt bästa för att vara en sällskapsmänniska med de övriga påskfirarna. Men när hon kostar på sig själv en ansiktsbehandling hos pensionatets skönhetsexpert och känner masken strykas ut över pannan kan hon inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Är det bara medelåldern, oron för Tomas stretande med firman och nykterheten? Eller besvikelsen över Lasses slarv sista året i folkskolan och Anitas försvinnande in i böckernas och filmernas värld? Kanske anar Maj hur förändringen har satts i rörelse utan att hon har verklig makt att hejda den.Liv till varje pris är den avslutande delen i den kritikerrosade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. När femtiotalet övergår i ett modernt sextiotal och rivningsvågen även drar fram över den ångermanländska småstaden kommer Majs trygga tillvaro allt mer i gungning. Det är en roman om anpassning och överlevnad och skildrar en familj som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.

Ta itu utkom första gången 2003. Romanen utspelar sig i slutet av 70-talet i en norrländsk kuststad där Maria lever ett till synes lyckligt och välordnat liv med sin man Anders och deras två barn. Hon jobbar deltid för att kunna studera konsthistoria på distans, men varken Anders eller barnen har någon förståelse för hennes vilja att göra något annat.Och distansstudierna i Umeå blir inte riktigt den förlösning hon hoppats på. Maria har svårt att stå emot det tryck som hon upplever från omgivningen. Hennes rädsla för att misslyckas blir allt större, och osäkerheten omvandlas alltmer till destruktivitet. Maria drar sig undan, hon dricker i smyg, som tröst och flykt, och hamnar utanför familjens cirkel. Sammanbrottet kommer sakta men oundvikligt.

Det är våren 2016 och efter Augustpriset till romanen Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandberg blivit en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer hennes egen dom: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

Det är våren 2016 och efter Augustpriset till romanen Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandberg blivit en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer hennes egen dom: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

Saffran är den andra julnovellen i Akt Förlags serie, Samtida julnovell.

I Saffran möter vi en 11-årig flicka som har fullt sjå med att få ordning på sin vardag, samtidigt som det lackar mot jul. Hur ska man utöver vardagen hinna med alla bestyr, som till exempel att samla in föremål till skolans julbasar? Och för att inte tala om allt som ska bakas? Varför finns inte saffran på samma hylla som bakpulvret – och är obegripligt dyrt? Har pappa ens en elljusstake i år? Dessutom måste hon hantera ett horn i sidan till sin favoritfröken, när allt borde glimra av julfrid.

"Knarrsnö är inget att klaga på. Bettet i kinderna håller en vaken och på banan. Mamma tänker nog inte laga mat idag. Det kan man ju förstå. Mat, mat, mat. Varje dag. Jag hittar ingen saffran där alla kryddorna är på Konsum. Katastrof! Att ställa frågor till främlingar – men lussekatter utan saffran"

Kristina Sandberg debuterade 1997, och fick ett enormt genomslag med Maj-trilogin (Att föda ett barn, 2010, Sörja för de sina, 2012 och Liv till varje pris, 2014) och rönte stora framgångar såväl hos läsarna som kritikerna. Vann Augustpriset, 2014, och mottagit flertal priser och stipendier, bland annat Moa Martinson-stipendiet, 2014, Stockholms stads hederspris, 2017 och Selma Lagerlöfs litteraturpris, 2019. 2021 tilldelades hon Jan Fridegård-stipendiet. 

I Jamaica Kincaids roman Min mors självbiografi berättar Xuela Claudette Richardson om sitt liv på den karibiska ön Dominica. Xuela blir redan som nyfödd utlämnad till sig själv -- modern dör i barnsäng och fadern lämnar bort henne till sin tvätterska. Som barn hanterar hon sin ensamhet genom att hänge sig åt allt sinnligt: färger, lukter och texturer talar till henne mer än något annat. Hon upptäcker sin egen sexualitet tidigt och omfamnar den utan tillstymmelse till skam, och hon ser med en häpnadsväckande klarsynthet vilken plats historien skapat åt henne som kvinna och färgad. Sitt liv ägnar hon åt att försöka pussla ihop en bild av den förlorade modern, kvinnan vars hälar hon ser komma nedför en stege i drömmen men vars ansikte aldrig uppenbarar sig.

Min mors självbiografi är en sprakande vacker men samtidigt omskakande roman om ett liv präglat av avsaknad av kärlek och sammanhang. Romanen tangerar ett par av vår tids stora frågor: hur slavhandeln och kolonialismens härjningar fastställt att somliga är underordnade andra, och hur kvinnors fri- och rättigheter ständigt inskränks. Med karaktäristisk skoningslöshet vänder Jamaica Kincaid på perspektiven: för Xuela är det bleka och vita motbjudande och männen är i första hand verktyg för hennes egen tillfredsställelse. Det är en befriande och originell skildring av en kvinnas liv.

Jamaica Kincaid föddes 1949 som Elaine Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Som 16-åring skickades hon till USA för att arbeta som barnflicka och har bott kvar där sedan dess. Hon debuterade 1984 med novellsamlingen På flodens botten och därefter har hon skrivit över tio böcker i olika genrer. Min mors självbiografi gavs ut 1996. I dag undervisar hon på Harvard när hon inte ägnar sig åt sitt livs stora intresse: trädgården.

Ur författaren Kristina Sandbergs introduktion:"Ibland - inte alltför ofta - hittar man fram till ett författarskap som förändrar ens sätt att se. Så var det för mig när jag klev in i Jamaica Kincaids litterära universum. I texter som ofta rör sig i Karibien, med passionerade och uppslitande mor-dotterrelationer och i en miljö präglad av kolonialismens härjningar - där kände jag mig plötsligt hemma. Jag fick syn på något jag strävar efter i mitt eget skrivande - att gestalta hur flera generationers erfarenheter kan existera parallellt i en individ - och upplevde en berusande frihet genom Kincaids unika språk."

Översättning: Lena FagerholmIntroduktion: Kristina Sandberg