Lars Norén - Böcker

27 augusti 2015

Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.

27 februari 2019

Mitt liv skulle vara tråkigt om det inte vore mitt. – Hur har jag inte längtat efter det tråkiga, enahanda, enkla, vardagliga, återkomsten i upprepningen som kan formuleras i filosofiska termer. Snart skall jag inte längre kunna skilja på upprepning och återkomst. Samma rum stiger jag in i för andra gången, därför att det kommer tillbaka till mig, där jag kan dagligen glädja mig åt det heliga dramat.

En liten roman är Lars Noréns sista prosaverk. I sin dagbok skriver han den 12 november 2020: »Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.«

Den ohyggliga berättelsen bakom En liten roman är Lisa Montgomerys öde, en amerikansk kvinna som satt i dödscell när boken skrevs. Hennes brott var att hon 2004 mördade en gravid kvinna och stal fostret. Hennes liv var sedan barn­domen märkt av våld och sexuella övergrepp. En liten roman berättar i parallella tidsplan om Montgomerys liv, som ung flicka och dömd mördare.

Manuskriptet låg på Lars Noréns skrivbord när han gick bort. Det var hans uttryckliga önskan att boken skulle utkomma och texten har bearbetats av hans mångåriga redaktör Gunilla Sundén. Lisa Mont­gomery avrättades kort innan författaren dog.

De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp 1982 respektive 1983 och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar. Stillheten, som hade urpremiär 1986, ingår i trilogin men brukar normalt spelar separat från de andra pjäserna.

I likhet med Noréns övriga dramatik utgör pjäserna ett omfattande textmaterial med en speltid på flera timmar, och det är inte ovanligt att pjäserna bearbetas och anpassas för scen. Varje ny uppsättning är olik den förra och till och med rollfigurernas namn kan variera. Även denna samlingsutgåva har kortats ned och och bearbetats för att passa det tryckta formatet.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

21 november 2019

Jag vet inte om jag skall sluta arbeta, om jag skall betrakta mitt arbete som avslutat. Tanken, som jag knappt vågar tänka, skrämmer mig. Jag säger till mig själv att jag kanske borde ta ett uppehåll, sluta försöka, men också det är skrämmande. Om jag ger mig bort från det som har styrt mitt liv vet jag inte om jag återkommer eller vem jag kommer att bli.

30 november 2020

Jag tackade min kropp, min hjärna, min själ, mina fötter och händerna igår, för att jag fortfarande finns till. Jag kretsar i tankar och känslor kring platsen där hjärtat slår och försöker att inte oroa det, eller ställa för stora krav. Vad som än händer har det gjort ett fantastiskt arbete i över sjuttiosex år.

Lars Norén avslutade den femte och sista delen av En dramatikers dagbok i december 2020. Han avled i januari 2021.

Under 2020 skrev Lars Norén färdigt tre prosatexter som han ville ge ut tillsammans, och som han i dagboken beskriver som ”en fragmentarisk skildring av den detaljrika intighet i vilken jag tillbringar mina dagar”. De kan läsas som en fortsättning på hans tidigare prosaböcker "Filosofins natt" 2012, "Ingen" 2014 och "Efterlämnat" 2017. En åldrad man betraktar sin ovissa belägenhet, sitt öde. Vem är han, vem är den andre …? Paradoxer och frågor avlöser varandra. Barndomsbilder och minnen flyter förbi, pandemins verklighet tränger sig på. Är det en nedräkning, eller en bön?

Den svenska och franska kulturen har haft en lång och passionerad kärlekshistoria i Paris. I femtio år har 1500-talspalatset Hôtel de Marle varit en viktig mötesplats för de båda kulturerna. Här öppnade svenska staten 1971 Svenska institutet i Paris Sveriges enda kulturhus i utlandet.

I boken berättar vi om det unika stadspalatsets historia och om alla de spännande evenemang som ägt rum här. Här kan du bland annat läsa om hur sångerskan Barbro Hörberg lärde Georg Riedel dricka cassis, om en oförglömlig festkväll med huvudpersonerna ur Christer Strömholms kontroversiella fotobok Vännerna från Place Blanche, hur Svenska institutet i Paris visade Hilma af Klint innan hon blev allmänt känd och hur en ung svensk fotograf vid namn Eva Klasson fick sitt internationella genombrott i Paris. Här finns också gästspel från August Strindberg, Greta Knutson, drottning Kristina, Gunnar Ekelöf och många andra kulturpersonligheter som gjort Paris till ett andra hem.

Det är en bok om ett hus, om människor, om kulturer, men framför allt om vänskap. Amitié!

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finnsinte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet sägeringet. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.

Efter den mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok, 2008, ger Lars Norén nu ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet.

”Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.”

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman Lars Noréns nya bok innehåller drygt femhundra textfragment. Ett sextiotal av dem presenterades på Moderna museet hösten 2013. Lars Norén har senast givit ut prosaverket Ingen (2014), samt dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20052012, i pocket hösten 2014.

”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”

Lars Noréns återkomst till poesin

När Lars Norén senast gav ut en diktsamling, Hjärta i hjärta 1980, var det kulmen på ett av våra mest betydelsefulla poetiska författarskap sedan 60-talets början, och samtidigt Noréns avsked från poesin. Han lät sitt språk ta plats på scenen istället, och det som följde är teaterhistoria.

Efter de senaste årens dagboks- och prosaverk återkommer nu Lars Norén som poet.

Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Men scenframgångarna har delvis kommit att skymma Noréns poetiska författarskap. Norén debuterade mycket ung med diktsamlingen Syrener, snö (1963), som följdes av De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964) – två överhettat hallucinatoriska böcker, fulla av ekon från en sönderfallande modernism. Som en mycket självständig röst i 60-talets "schizoestetiska" strömning skrev han sedan flera kollageartade, "filmiska" böcker där psykotiska visioner, sado-sexuella fantasier, samtidspolitiska problem, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd tar gestalt i en oavbruten medvetandeström. Hit hör till exempel Inledning nr: 2 till SCHIZZ (1965), ett slags bildmässigt skrivmaskinsutbrott, lika visuellt som språkligt drabbande, men också Encyklopedi (1966) och Stupor (1968). 1968 närmade han sig också romankonsten i den poetiskt berättande Salome, Sfinxerna – och i Biskötarna (1970) och I den underjordiska himlen (1972) tog han steget full ut och inledde en romantrilogi som dock aldrig kom att fullbordas. I början av 70-talet blev Noréns poesi mer sparsmakad. Nu inleddes i stället en mer personligt orienterad period, där diktningen tog form av privata dagboksfragment, dock utan att moraldiskussion, samhällsliv och politik förlorades ur sikte. Det språkliga arbete som Dagliga och nattliga dikter (1974), Dagbok (1976) och Nattarbete (1976) gjorde till livsprojekt kom därefter att allt mer koncentreras. Noréns poetiska författarskap kulminerade sedan i några av det sena 1900-talets mest fullgångna diktböcker – Order (1978), Murlod (1979), Den ofullbordade stjärnan (1979) och Hjärta i hjärta (1980), som också blev Noréns avsked till poesin.

2008 utkom Lars Norén med En dramatikers dagbok. Den följdes av en andra del i augusti 2013, En dramatikers dagbok 20052012. Hösten 2012 gav han med Filosofins natt ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 1970-talet, och i januari 2014 kom ytterligare en prosabok, Ingen. I samband med författarens 70-årsdag i maj 2014 utkom två volymer med sammanlagt ett fyrtiotal av hans senaste dramer. 2015 utkom Fragment och i juni 2016 återkommer Lars Norén till poesin för första gången på 30 år med diktsamlingen Stoft.

Omslagen till Lars Noréns Stoft är alla unika. Ingen den andra lik.

Trycktekniken kallas iristryck, vilket innebär att guldfärgen påförts manuellt vid tryckpressen. Varje omslag får på så sätt sin egen mängd guldfärg och mönster. Aare Screen tryckte omslagen.

Är det här en del av mina minnen Har jag

redan börjat skriva på dem Eller förbereder jag mig bara

står så att säga i startgroparna Hur långt har jag kommit

Jag skämtar inte Jag har inte bett om frihet Jag vill

bara att de skall lämna mig ifred Jag har inga egna saker

att ta med mig De ville att jag skulle ta emot en plastpåse

där de hade lagt de kläder som jag bar när jag kom dit

fjorton år gammal Det måste ha varit sommar då

Jag försöker glömma vad jag har sett Jag letar efter mitt

hem och minne Jag går genom den till synes omfattande

staden omgiven av mycket gamla förvirrade människor både män

och kvinnor som har varit både män och kvinnor som också letar

efter sina hem och minnen Det är egendomligt Ingen känner

sig hemma Ingen vet hur hemmet såg ut Ingen vet om det ligger

bakom en Inga dörrar Man har glömt vad man letade efter

Alla befinner sig i sin egen bön Det har jag lärt mig Var

och en har vid något bestämt tillfälle börjat på sin egen

bön Osäkert trevande ofta klädd i tystnad Stammande

Framstammad Några enstaka ord Ett ord i taget Och längre

kommer man kanske inte Alla ligger där Bland stenarna Mot

stenarna Och skrattar Men det är för sent nu för retroaktiv

gråt Att välja det enda rätta som ett barn med förbundna

ögon Vad tjänar det till Det är natt Men himlen är ljus

Att dikta är förödmjukelse

Det tar längre än ett liv

Att slå sönder den plats där det nya

skall komma

Eller vara platsen för det

(Ur dikten ”In tendere” i Hjärta i hjärta, 1980)

Poeten Lars Norén gjorde starkt avtryck under sextio- och sjuttiotalet med ett lyriskt formspråk som oavbrutet förvandlades; en utveckling som saknar motstycke och som skapade ”en pulserande huvudled i svensk poesi”. I Avgrunden av ljus presenteras en rik samling av Lars Noréns dikter, med förord och kommenterande efterskrift av Mikael van Reis som också stått för urvalet.

Ett drama om familjen 0'Neill. Euguen O'Neill - en av vår tids mest produktiva dramatiker och förnyare av den amerikanska teatern. Om konflikterna mellan honom, husturn Carlotta och hans två söner handlar Lars Noréns nya pjäs som får sin premiär på Dramaten i Stockholm i februari 1991.

“Noréns drama utspelar sig i ett grått rum med fyra personer som inte riktigt går att skilja åt, dessutom skulle de nästan kunna vara levande skulpturer. De talar, men förbi varandra, missuppfattar, är oförstående för känslor och anmärkande ord och uttryck. Det är kvavt, fönsterna går inte att öppna, och de vet inte riktigt om de har ätit eller inte. Någon väntar på någon, och någon undrar om deras barn lever. De är desorienterade i tid och rum. Fascinerande att allt detta uppstår på få sidor. Det är mycket bra om livets meningslöshet och obarmhärtighet.” BTJ

B: Jag vill bara få reda på om jag har läst den eller inte. För säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan så att jag inte läser den i onödan, om jag nu redan har läst den. Jag kan ha bättre saker för mig. Kan jag inte det?C: Jag tror att jag sitter fast. Om jag reser mig följer stolen med.Novellen ingår tillsammans med åtta andra berättelser i serien Novellix Grannar.Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges främsta och mest spelade dramatiker. Med pjäser som Natten är dagens mor och Demoner har han även nått stor internationell framgång. Norén har skrivit både teater, tv och radio, och hans verk som kan beskrivas i termer av psykologisk realism med särskilda återkommande trauman, hyllas av såväl kritiker som den bredare publiken. Framgångarna som dramatiker har i viss mån fått skymma författarskapet, som tog sin början redan 1963 med diktsamlingen Syrener, snö.Lars Norén är ständigt aktuell - under 2016 utkom diktsamlingen Stoft, tätt följt av tredje delen av hans dagbok En dramatikers dagbok 20132015, och i januari 2017 nådde prosaverket Efterlämnat bokhandeln. I mars kliver han dessutom åter in i regissörsrollen med den egna pjäsen Stilla liv på Dramaten.

Vad är egentligen en granne - är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar? I Novellix Grannar har nio författare - fyra svenska och fem internationella - fritt tolkat detta tema. Resultatet är nio noveller med nio unika omslag skapade av konstnären Karin Mamma Andersson.

Böckerna är samlade i en fin presentbox och rymmer berättelser om samhörighet och främlingskap, där erfarenheter både kan föra oss samman och skilja oss åt. Alla är vi grannar med varandras liv.Boxen innehåller nio böcker: Aris Fioretos - Rapport från den täta världenAugustin Erba - HiwaElsie Johansson - Höra stenarna sjungaLars Norén - De sista rummenKim Thúy - HitomiMerethe Lindström - Ödelagda städerKjell Westö - Midsommar med herr LaaksoJosefine Klougart - RegnLydia Davis - Våra främlingar"Lyx. Att bara ta i de här nio små häftena och på varje titelsida få en nygjord bild av konstnären Karin Mamma Andersson, ett unikt träsnitt för varje bok, ger mig små stötar av estetisk vällust." Dagens Nyheter"Grannar är liksom den digra namnlistan på omslaget garanterar en samling högkvalitativa texter som visar på prosans mångfald."Sydsvenskan"Det är en gottepåse utan botten. Innehållet kan konsumeras gång på gång på gång. Petas ner i handväskan och plockas fram på bussen hem från jobbet. I dag, imorgon, närhelst det passar. Som en brustablett av litteratur som bara finns där, alltid redo. Så himla genialt."Skånska Dagbladet"Oftast läser man novellsamlingar där en författare skrivit alla noveller, men att läsa nio vitt skilda noveller var verkligen en upplevelse. Dessutom håller samtliga en hög kvalitet."Kommunalarbetaren"Tillsammans bildar de nio kloka och subtila bidragen en mångfacetterad, växelvis sorglig och rolig karta över grannlandskapets oundvikliga problem."Weekendavisen

Förord av Jan Gradvall. Idé & projekt: Margareta Petersson.

Under sin nästan sextioåriga karriär sökte Lars Norén (1944–2021) ständigt nya uttrycksformer för sina texter. Hösten 2020 initierades det som kom att bli ett av hans sista projekt; att göra tecknade serier baserade på hans dramatik.

Serietecknaren Agnes Jakobsson debuterade 2018 med den hyllade “Psycho Girl” och lyckas här addera ett extra lager av svärta och humor i Lars Noréns täta drama. Lars Norén var delaktig i skissarbetet och hann godkänna adaptionen innan han gick bort.

“Olycka” är en dramatisk berättelse i tre delar. En man och en kvinna gör sig redo för en utekväll. Deras konversation genomsyras av patriarkalt maktspel: fysiskt, sexuellt, psykiskt. I ett angränsande rum sover en tioårig flicka: nästa generation. Hur bryter man den onda cirkeln där människor utnyttjas och skadas för att sedan växa upp och utnyttja och skada andra?

Pjäsen ”Olycka” skrevs ursprungligen 2002 och har tidigare publicerats i samlingsverket Dramer. Men den har aldrig spelats inför publik. Förordet är skrivet av Kristoffer Leandoer.

À Paris, les cultures française et suédoise entretiennent depuis longtemps une histoire d amour passionnée. Depuis cinquante ans, l Hôtel de Marle, ancien hôtel particulier du XVIe siècle, est le lieu privilégié des rencontres entre les deux cultures. Ici, en 1971, l État suédois a ouvert l Institut suédois à Paris, le seul centre culturel suédois à l étranger.

Dans le livre, nous racontons l histoire fascinante de ce bâtiment historique et de tous les événements passionnants qui ont eu lieu ici.  Vous pourrez découvrir comment la chanteuse Barbro Hörberg a appris au musicien Georg Riedel à boire du cassis, vous faufiler dans la soirée mémorable avec les personnages du livre controversé de Christer Strömholm, Les amies de Place Blanche, apprendre que l Institut suédois a présenté l artiste Hilma af Klint avant qu elle ne devienne célèbre et lire l histoire d une jeune photographe suédoise nommée Eva Klasson, qui a percé à Paris avant de devenir connue. Il y a aussi des apparitions de l écrivain August Strindberg, l artiste Greta Knutson, la reine Christine, le poète Gunnar Ekelöf et de nombreuses autres personnalités culturelles qui ont fait de Paris leur deuxième maison.

C est un livre sur un lieu, sur les personnes, sur les cultures mais surtout sur l amitié entre la Suède et la France!  

Avec des contributions de Bo Madestrand, Lars Norén, Marie Darrieussecq, Carl Henrik Svenstedt, Magnus Olausson, Ewa Kumlin, Madeleine Sjöstedt, Maria Ridelberg-Lemoine.