De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp 1982 respektive 1983 och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar. Stillheten, som hade urpremiär 1986, ingår i trilogin men brukar normalt spelar separat från de andra pjäserna.

I likhet med Noréns övriga dramatik utgör pjäserna ett omfattande textmaterial med en speltid på flera timmar, och det är inte ovanligt att pjäserna bearbetas och anpassas för scen. Varje ny uppsättning är olik den förra och till och med rollfigurernas namn kan variera. Även denna samlingsutgåva har kortats ned och och bearbetats för att passa det tryckta formatet.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

27 augusti 2015

Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.

27 februari 2019

Mitt liv skulle vara tråkigt om det inte vore mitt. – Hur har jag inte längtat efter det tråkiga, enahanda, enkla, vardagliga, återkomsten i upprepningen som kan formuleras i filosofiska termer. Snart skall jag inte längre kunna skilja på upprepning och återkomst. Samma rum stiger jag in i för andra gången, därför att det kommer tillbaka till mig, där jag kan dagligen glädja mig åt det heliga dramat.

En liten roman är Lars Noréns sista prosaverk. I sin dagbok skriver han den 12 november 2020: »Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.«

Den ohyggliga berättelsen bakom En liten roman är Lisa Montgomerys öde, en amerikansk kvinna som satt i dödscell när boken skrevs. Hennes brott var att hon 2004 mördade en gravid kvinna och stal fostret. Hennes liv var sedan barn­domen märkt av våld och sexuella övergrepp. En liten roman berättar i parallella tidsplan om Montgomerys liv, som ung flicka och dömd mördare.

Manuskriptet låg på Lars Noréns skrivbord när han gick bort. Det var hans uttryckliga önskan att boken skulle utkomma och texten har bearbetats av hans mångåriga redaktör Gunilla Sundén. Lisa Mont­gomery avrättades kort innan författaren dog.

”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”

Den svenska och franska kulturen har haft en lång och passionerad kärlekshistoria i Paris. I femtio år har 1500-talspalatset Hôtel de Marle varit en viktig mötesplats för de båda kulturerna. Här öppnade svenska staten 1971 Svenska institutet i Paris Sveriges enda kulturhus i utlandet.

I boken berättar vi om det unika stadspalatsets historia och om alla de spännande evenemang som ägt rum här. Här kan du bland annat läsa om hur sångerskan Barbro Hörberg lärde Georg Riedel dricka cassis, om en oförglömlig festkväll med huvudpersonerna ur Christer Strömholms kontroversiella fotobok Vännerna från Place Blanche, hur Svenska institutet i Paris visade Hilma af Klint innan hon blev allmänt känd och hur en ung svensk fotograf vid namn Eva Klasson fick sitt internationella genombrott i Paris. Här finns också gästspel från August Strindberg, Greta Knutson, drottning Kristina, Gunnar Ekelöf och många andra kulturpersonligheter som gjort Paris till ett andra hem.

Det är en bok om ett hus, om människor, om kulturer, men framför allt om vänskap. Amitié!

De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp 1982 respektive 1983 och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar. Stillheten, som hade urpremiär 1986, ingår i trilogin men brukar normalt spelar separat från de andra pjäserna.

I likhet med Noréns övriga dramatik utgör pjäserna ett omfattande textmaterial med en speltid på flera timmar, och det är inte ovanligt att pjäserna bearbetas och anpassas för scen. Varje ny uppsättning är olik den förra och till och med rollfigurernas namn kan variera. Även denna samlingsutgåva har kortats ned och och bearbetats för att passa det tryckta formatet.

”Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.”

21 november 2019

Jag vet inte om jag skall sluta arbeta, om jag skall betrakta mitt arbete som avslutat. Tanken, som jag knappt vågar tänka, skrämmer mig. Jag säger till mig själv att jag kanske borde ta ett uppehåll, sluta försöka, men också det är skrämmande. Om jag ger mig bort från det som har styrt mitt liv vet jag inte om jag återkommer eller vem jag kommer att bli.

30 november 2020

Jag tackade min kropp, min hjärna, min själ, mina fötter och händerna igår, för att jag fortfarande finns till. Jag kretsar i tankar och känslor kring platsen där hjärtat slår och försöker att inte oroa det, eller ställa för stora krav. Vad som än händer har det gjort ett fantastiskt arbete i över sjuttiosex år.

Lars Norén avslutade den femte och sista delen av En dramatikers dagbok i december 2020. Han avled i januari 2021.

Under 2020 skrev Lars Norén färdigt tre prosatexter som han ville ge ut tillsammans, och som han i dagboken beskriver som ”en fragmentarisk skildring av den detaljrika intighet i vilken jag tillbringar mina dagar”. De kan läsas som en fortsättning på hans tidigare prosaböcker "Filosofins natt" 2012, "Ingen" 2014 och "Efterlämnat" 2017. En åldrad man betraktar sin ovissa belägenhet, sitt öde. Vem är han, vem är den andre …? Paradoxer och frågor avlöser varandra. Barndomsbilder och minnen flyter förbi, pandemins verklighet tränger sig på. Är det en nedräkning, eller en bön?

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finnsinte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet sägeringet. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.

Efter den mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok, 2008, ger Lars Norén nu ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet.

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Är det här en del av mina minnen Har jag

redan börjat skriva på dem Eller förbereder jag mig bara

står så att säga i startgroparna Hur långt har jag kommit

Jag skämtar inte Jag har inte bett om frihet Jag vill

bara att de skall lämna mig ifred Jag har inga egna saker

att ta med mig De ville att jag skulle ta emot en plastpåse

där de hade lagt de kläder som jag bar när jag kom dit

fjorton år gammal Det måste ha varit sommar då

Jag försöker glömma vad jag har sett Jag letar efter mitt

hem och minne Jag går genom den till synes omfattande

staden omgiven av mycket gamla förvirrade människor både män

och kvinnor som har varit både män och kvinnor som också letar

efter sina hem och minnen Det är egendomligt Ingen känner

sig hemma Ingen vet hur hemmet såg ut Ingen vet om det ligger

bakom en Inga dörrar Man har glömt vad man letade efter

Alla befinner sig i sin egen bön Det har jag lärt mig Var

och en har vid något bestämt tillfälle börjat på sin egen

bön Osäkert trevande ofta klädd i tystnad Stammande

Framstammad Några enstaka ord Ett ord i taget Och längre

kommer man kanske inte Alla ligger där Bland stenarna Mot

stenarna Och skrattar Men det är för sent nu för retroaktiv

gråt Att välja det enda rätta som ett barn med förbundna

ögon Vad tjänar det till Det är natt Men himlen är ljus

Det viktigaste i mitt liv har varit det oavslutade, det

flyktiga, tillfälliga – allt det som jag varit medveten om

att jag inte har lagt märke till

Man måste finna sig i att vara en sökande när man inte blev

en funnen

Nej, vi är inte i världen, vi är världen

Vi, de sena, som kommer sist är de som först anländer

till en allt igenom förändrad värld

Fragment II är Lars Noréns nya samling av textfragment. Den första kom 2015. Senast har han gett ut diktsamlingen Stoft och dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20132015 (2016) samt prosaverket Efterlämnat (2017).

Att dikta är förödmjukelse

Det tar längre än ett liv

Att slå sönder den plats där det nya

skall komma

Eller vara platsen för det

(Ur dikten ”In tendere” i Hjärta i hjärta, 1980)

Poeten Lars Norén gjorde starkt avtryck under sextio- och sjuttiotalet med ett lyriskt formspråk som oavbrutet förvandlades; en utveckling som saknar motstycke och som skapade ”en pulserande huvudled i svensk poesi”. I Avgrunden av ljus presenteras en rik samling av Lars Noréns dikter, med förord och kommenterande efterskrift av Mikael van Reis som också stått för urvalet.

Innan Lars Norén blev till den store dramatiker han är idag skrev han både poesi och prosa. Först på 1980-talet övergick han helt till att skriva för teatern och har som få samtida erövrat svenska och internationella scener.Salome, Sfinxerna. Roman om en tatuerad flicka utkom 1968 och består av korta dramatiska avsnitt som utforskar begäret efter den kärlek som romanjaget inte vågar hoppas på. Motiv och personer som förekommer är Jacqueline Kennedy, slapstickartade sekvenser från ''dårhuset hösten 1964'' och en kvinnlig granne som är Salome-gestalten från Moreaus målningar.

Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet under våren 1998 och ansågs av många vara en av de senaste årens absolut viktigaste teateruppsättningar. Pjäsen var också den första delen i en planerad trilogi under namnet Morire di Classe. Nu presenterar Lars Norén trilogins andra del, Skuggpojkarna. Även denna gång är scenen en del av samhällets frånsida. I ett svenskt fängelse möter vi sju fångar, skuggpojkar. Och Norén borrar vidare i det nutida svenska samhälle som tycks förändras snabbare än vår förmåga att uppfatta det.   Skuggpojkarna utkommer i samband med premiären på Dramaten Elverket i oktober 1999.

Lars Norén är född 1944. Han debuterade 1963 med diktsamlingen Syrener, snö, och blev snabbt en av 60-och 70-talens mest uppmärksammade poeter. Under 70-talet började han alltmer orientera sig mot dramatiken, och det stora genombrottet kom i början av 80-talet med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Han är sedan länge en av våra internationellt mest kända och spelade dramatiker. Under det sena 90-talet har pjäser som Personkrets 3:1 och 7:3 väckt stor debatt. Sedan 1998 är Lars Norén konstnärlig ledare för Riksteatern.

À Paris, les cultures française et suédoise entretiennent depuis longtemps une histoire d amour passionnée. Depuis cinquante ans, l Hôtel de Marle, ancien hôtel particulier du XVIe siècle, est le lieu privilégié des rencontres entre les deux cultures. Ici, en 1971, l État suédois a ouvert l Institut suédois à Paris, le seul centre culturel suédois à l étranger.

Dans le livre, nous racontons l histoire fascinante de ce bâtiment historique et de tous les événements passionnants qui ont eu lieu ici.  Vous pourrez découvrir comment la chanteuse Barbro Hörberg a appris au musicien Georg Riedel à boire du cassis, vous faufiler dans la soirée mémorable avec les personnages du livre controversé de Christer Strömholm, Les amies de Place Blanche, apprendre que l Institut suédois a présenté l artiste Hilma af Klint avant qu elle ne devienne célèbre et lire l histoire d une jeune photographe suédoise nommée Eva Klasson, qui a percé à Paris avant de devenir connue. Il y a aussi des apparitions de l écrivain August Strindberg, l artiste Greta Knutson, la reine Christine, le poète Gunnar Ekelöf et de nombreuses autres personnalités culturelles qui ont fait de Paris leur deuxième maison.

C est un livre sur un lieu, sur les personnes, sur les cultures mais surtout sur l amitié entre la Suède et la France!  

Avec des contributions de Bo Madestrand, Lars Norén, Marie Darrieussecq, Carl Henrik Svenstedt, Magnus Olausson, Ewa Kumlin, Madeleine Sjöstedt, Maria Ridelberg-Lemoine.

The Swedish and French cultures have had a long and passionate love story in Paris. For 50 years, the 16th-century palace Hôtel de Marle has been an important meeting place for both cultures. In 1971, the Swedish state opened the Swedish Institute in Paris here Sweden s only house of culture abroad.

This book tells the history of the unique city palace and of all exciting events that have taken place there. Among other things, one can read about how the singer Barbro Hörberg taught Georg Riedel to drink cassis, about an unforgettable gala night with the main characters from Christer Strömholm s controversial photo book The Friends from Place Blanche, how the Swedish Institute in Paris showed Hilma af Klint before she became widely known, and how a young Swedish photographer named Eva Klasson got her international breakthrough in Paris. There are also guest appearances from August Strindberg, Greta Knutson, Queen Kristina, Gunnar Ekelöf and many other cultural personalities who have made Paris a second home.

This is a book about a house, about people, about culture, but first and foremost about friendship. Amitié!

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman Lars Noréns nya bok innehåller drygt femhundra textfragment. Ett sextiotal av dem presenterades på Moderna museet hösten 2013. Lars Norén har senast givit ut prosaverket Ingen (2014), samt dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20052012, i pocket hösten 2014.

De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp 1982 respektive 1983 och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar. Stillheten, som hade urpremiär 1986, ingår i trilogin men brukar normalt spelar separat från de andra pjäserna.

I likhet med Noréns övriga dramatik utgör pjäserna ett omfattande textmaterial med en speltid på flera timmar, och det är inte ovanligt att pjäserna bearbetas och anpassas för scen. Varje ny uppsättning är olik den förra och till och med rollfigurernas namn kan variera. Även denna samlingsutgåva har kortats ned och och bearbetats för att passa det tryckta formatet.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

27 augusti 2015

Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.

27 februari 2019

Mitt liv skulle vara tråkigt om det inte vore mitt. – Hur har jag inte längtat efter det tråkiga, enahanda, enkla, vardagliga, återkomsten i upprepningen som kan formuleras i filosofiska termer. Snart skall jag inte längre kunna skilja på upprepning och återkomst. Samma rum stiger jag in i för andra gången, därför att det kommer tillbaka till mig, där jag kan dagligen glädja mig åt det heliga dramat.

En liten roman är Lars Noréns sista prosaverk. I sin dagbok skriver han den 12 november 2020: »Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.«

Den ohyggliga berättelsen bakom En liten roman är Lisa Montgomerys öde, en amerikansk kvinna som satt i dödscell när boken skrevs. Hennes brott var att hon 2004 mördade en gravid kvinna och stal fostret. Hennes liv var sedan barn­domen märkt av våld och sexuella övergrepp. En liten roman berättar i parallella tidsplan om Montgomerys liv, som ung flicka och dömd mördare.

Manuskriptet låg på Lars Noréns skrivbord när han gick bort. Det var hans uttryckliga önskan att boken skulle utkomma och texten har bearbetats av hans mångåriga redaktör Gunilla Sundén. Lisa Mont­gomery avrättades kort innan författaren dog.

”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”

Den svenska och franska kulturen har haft en lång och passionerad kärlekshistoria i Paris. I femtio år har 1500-talspalatset Hôtel de Marle varit en viktig mötesplats för de båda kulturerna. Här öppnade svenska staten 1971 Svenska institutet i Paris Sveriges enda kulturhus i utlandet.

I boken berättar vi om det unika stadspalatsets historia och om alla de spännande evenemang som ägt rum här. Här kan du bland annat läsa om hur sångerskan Barbro Hörberg lärde Georg Riedel dricka cassis, om en oförglömlig festkväll med huvudpersonerna ur Christer Strömholms kontroversiella fotobok Vännerna från Place Blanche, hur Svenska institutet i Paris visade Hilma af Klint innan hon blev allmänt känd och hur en ung svensk fotograf vid namn Eva Klasson fick sitt internationella genombrott i Paris. Här finns också gästspel från August Strindberg, Greta Knutson, drottning Kristina, Gunnar Ekelöf och många andra kulturpersonligheter som gjort Paris till ett andra hem.

Det är en bok om ett hus, om människor, om kulturer, men framför allt om vänskap. Amitié!

De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp 1982 respektive 1983 och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar. Stillheten, som hade urpremiär 1986, ingår i trilogin men brukar normalt spelar separat från de andra pjäserna.

I likhet med Noréns övriga dramatik utgör pjäserna ett omfattande textmaterial med en speltid på flera timmar, och det är inte ovanligt att pjäserna bearbetas och anpassas för scen. Varje ny uppsättning är olik den förra och till och med rollfigurernas namn kan variera. Även denna samlingsutgåva har kortats ned och och bearbetats för att passa det tryckta formatet.

”Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.”

21 november 2019

Jag vet inte om jag skall sluta arbeta, om jag skall betrakta mitt arbete som avslutat. Tanken, som jag knappt vågar tänka, skrämmer mig. Jag säger till mig själv att jag kanske borde ta ett uppehåll, sluta försöka, men också det är skrämmande. Om jag ger mig bort från det som har styrt mitt liv vet jag inte om jag återkommer eller vem jag kommer att bli.

30 november 2020

Jag tackade min kropp, min hjärna, min själ, mina fötter och händerna igår, för att jag fortfarande finns till. Jag kretsar i tankar och känslor kring platsen där hjärtat slår och försöker att inte oroa det, eller ställa för stora krav. Vad som än händer har det gjort ett fantastiskt arbete i över sjuttiosex år.

Lars Norén avslutade den femte och sista delen av En dramatikers dagbok i december 2020. Han avled i januari 2021.

Under 2020 skrev Lars Norén färdigt tre prosatexter som han ville ge ut tillsammans, och som han i dagboken beskriver som ”en fragmentarisk skildring av den detaljrika intighet i vilken jag tillbringar mina dagar”. De kan läsas som en fortsättning på hans tidigare prosaböcker "Filosofins natt" 2012, "Ingen" 2014 och "Efterlämnat" 2017. En åldrad man betraktar sin ovissa belägenhet, sitt öde. Vem är han, vem är den andre …? Paradoxer och frågor avlöser varandra. Barndomsbilder och minnen flyter förbi, pandemins verklighet tränger sig på. Är det en nedräkning, eller en bön?

Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finnsinte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet sägeringet. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.

Efter den mycket uppmärksammade En dramatikers dagbok, 2008, ger Lars Norén nu ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet.

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Jag är snart ensam med mig själv, som jag helst av allt har önskat mig. Jag talar långsamt. Jag pratar utan ord. Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något. De är inga följeslagare. De skulle ha gett värme. De skulle ha varit som en annan sorts rock. Mänskligare. Historia. Underhållning. Försakelse. Upprättelse. För att inte säga avskapelse. Dagen en stund till med obarmhärtigt ljus. Det vackraste. Det sista. Det sista ljuset. Genom ord igen. Jag står ensam i min låt oss säga kyrka, med händerna hårt pressade mothuvudet, ibland runt huvudet, allt hårdare, en mindre värld –Ingen är ett nytt prosaverk av Lars Norén efter Filosofins natt som kom 2012. Han har senast givit ut en ny dagboksvolym, En dramatikers dagbok 20052012.

Är det här en del av mina minnen Har jag

redan börjat skriva på dem Eller förbereder jag mig bara

står så att säga i startgroparna Hur långt har jag kommit

Jag skämtar inte Jag har inte bett om frihet Jag vill

bara att de skall lämna mig ifred Jag har inga egna saker

att ta med mig De ville att jag skulle ta emot en plastpåse

där de hade lagt de kläder som jag bar när jag kom dit

fjorton år gammal Det måste ha varit sommar då

Jag försöker glömma vad jag har sett Jag letar efter mitt

hem och minne Jag går genom den till synes omfattande

staden omgiven av mycket gamla förvirrade människor både män

och kvinnor som har varit både män och kvinnor som också letar

efter sina hem och minnen Det är egendomligt Ingen känner

sig hemma Ingen vet hur hemmet såg ut Ingen vet om det ligger

bakom en Inga dörrar Man har glömt vad man letade efter

Alla befinner sig i sin egen bön Det har jag lärt mig Var

och en har vid något bestämt tillfälle börjat på sin egen

bön Osäkert trevande ofta klädd i tystnad Stammande

Framstammad Några enstaka ord Ett ord i taget Och längre

kommer man kanske inte Alla ligger där Bland stenarna Mot

stenarna Och skrattar Men det är för sent nu för retroaktiv

gråt Att välja det enda rätta som ett barn med förbundna

ögon Vad tjänar det till Det är natt Men himlen är ljus

Det viktigaste i mitt liv har varit det oavslutade, det

flyktiga, tillfälliga – allt det som jag varit medveten om

att jag inte har lagt märke till

Man måste finna sig i att vara en sökande när man inte blev

en funnen

Nej, vi är inte i världen, vi är världen

Vi, de sena, som kommer sist är de som först anländer

till en allt igenom förändrad värld

Fragment II är Lars Noréns nya samling av textfragment. Den första kom 2015. Senast har han gett ut diktsamlingen Stoft och dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20132015 (2016) samt prosaverket Efterlämnat (2017).

Att dikta är förödmjukelse

Det tar längre än ett liv

Att slå sönder den plats där det nya

skall komma

Eller vara platsen för det

(Ur dikten ”In tendere” i Hjärta i hjärta, 1980)

Poeten Lars Norén gjorde starkt avtryck under sextio- och sjuttiotalet med ett lyriskt formspråk som oavbrutet förvandlades; en utveckling som saknar motstycke och som skapade ”en pulserande huvudled i svensk poesi”. I Avgrunden av ljus presenteras en rik samling av Lars Noréns dikter, med förord och kommenterande efterskrift av Mikael van Reis som också stått för urvalet.

Innan Lars Norén blev till den store dramatiker han är idag skrev han både poesi och prosa. Först på 1980-talet övergick han helt till att skriva för teatern och har som få samtida erövrat svenska och internationella scener.Salome, Sfinxerna. Roman om en tatuerad flicka utkom 1968 och består av korta dramatiska avsnitt som utforskar begäret efter den kärlek som romanjaget inte vågar hoppas på. Motiv och personer som förekommer är Jacqueline Kennedy, slapstickartade sekvenser från ''dårhuset hösten 1964'' och en kvinnlig granne som är Salome-gestalten från Moreaus målningar.

Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet under våren 1998 och ansågs av många vara en av de senaste årens absolut viktigaste teateruppsättningar. Pjäsen var också den första delen i en planerad trilogi under namnet Morire di Classe. Nu presenterar Lars Norén trilogins andra del, Skuggpojkarna. Även denna gång är scenen en del av samhällets frånsida. I ett svenskt fängelse möter vi sju fångar, skuggpojkar. Och Norén borrar vidare i det nutida svenska samhälle som tycks förändras snabbare än vår förmåga att uppfatta det.   Skuggpojkarna utkommer i samband med premiären på Dramaten Elverket i oktober 1999.

Lars Norén är född 1944. Han debuterade 1963 med diktsamlingen Syrener, snö, och blev snabbt en av 60-och 70-talens mest uppmärksammade poeter. Under 70-talet började han alltmer orientera sig mot dramatiken, och det stora genombrottet kom i början av 80-talet med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Han är sedan länge en av våra internationellt mest kända och spelade dramatiker. Under det sena 90-talet har pjäser som Personkrets 3:1 och 7:3 väckt stor debatt. Sedan 1998 är Lars Norén konstnärlig ledare för Riksteatern.

À Paris, les cultures française et suédoise entretiennent depuis longtemps une histoire d amour passionnée. Depuis cinquante ans, l Hôtel de Marle, ancien hôtel particulier du XVIe siècle, est le lieu privilégié des rencontres entre les deux cultures. Ici, en 1971, l État suédois a ouvert l Institut suédois à Paris, le seul centre culturel suédois à l étranger.

Dans le livre, nous racontons l histoire fascinante de ce bâtiment historique et de tous les événements passionnants qui ont eu lieu ici.  Vous pourrez découvrir comment la chanteuse Barbro Hörberg a appris au musicien Georg Riedel à boire du cassis, vous faufiler dans la soirée mémorable avec les personnages du livre controversé de Christer Strömholm, Les amies de Place Blanche, apprendre que l Institut suédois a présenté l artiste Hilma af Klint avant qu elle ne devienne célèbre et lire l histoire d une jeune photographe suédoise nommée Eva Klasson, qui a percé à Paris avant de devenir connue. Il y a aussi des apparitions de l écrivain August Strindberg, l artiste Greta Knutson, la reine Christine, le poète Gunnar Ekelöf et de nombreuses autres personnalités culturelles qui ont fait de Paris leur deuxième maison.

C est un livre sur un lieu, sur les personnes, sur les cultures mais surtout sur l amitié entre la Suède et la France!  

Avec des contributions de Bo Madestrand, Lars Norén, Marie Darrieussecq, Carl Henrik Svenstedt, Magnus Olausson, Ewa Kumlin, Madeleine Sjöstedt, Maria Ridelberg-Lemoine.

The Swedish and French cultures have had a long and passionate love story in Paris. For 50 years, the 16th-century palace Hôtel de Marle has been an important meeting place for both cultures. In 1971, the Swedish state opened the Swedish Institute in Paris here Sweden s only house of culture abroad.

This book tells the history of the unique city palace and of all exciting events that have taken place there. Among other things, one can read about how the singer Barbro Hörberg taught Georg Riedel to drink cassis, about an unforgettable gala night with the main characters from Christer Strömholm s controversial photo book The Friends from Place Blanche, how the Swedish Institute in Paris showed Hilma af Klint before she became widely known, and how a young Swedish photographer named Eva Klasson got her international breakthrough in Paris. There are also guest appearances from August Strindberg, Greta Knutson, Queen Kristina, Gunnar Ekelöf and many other cultural personalities who have made Paris a second home.

This is a book about a house, about people, about culture, but first and foremost about friendship. Amitié!

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman Lars Noréns nya bok innehåller drygt femhundra textfragment. Ett sextiotal av dem presenterades på Moderna museet hösten 2013. Lars Norén har senast givit ut prosaverket Ingen (2014), samt dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20052012, i pocket hösten 2014.