Kött och eld – serie

Men Seras verkliga öde är den mest välbevarade hemligheten i hela Lasanien – hon är inte den beskyddade jungfrun, utan en lönnmördare med ett enda uppdrag, ett enda mål: att få dödens primalgud att bli förälskad, att bli hans svaghet och sedan... att förgöra honom. Misslyckas hon, dömer hon sitt kungarike till en långsam undergång i rötans våld.

Sera har alltid vetat vad hon är: utvald, gemål, lönnmördare och vapen; en vålnad, aldrig helt formad, men dränkt i blod. Ett monster. Tills han kom in i hennes liv. Tills dödens primalguds oväntade ord och handlingar skingrade mörkret inom henne. Och hans förföriska beröring tände en passion hon aldrig tillåtit sig att känna – och inte får känna för honom.

Men Sera har aldrig haft något val. Hur hon än gör är hennes liv förlorat – det har det alltid varit, ty hon har för evigt berörts av både liv och död.

Endast en kraft återstår som kan rädda världarna – en kraft mäktigare än ödet självt.  

Efter ett chockerande svek hamnar både Sera och den farligt förföriska härskaren över Skugglandet – mannen hon fallit huvudstupa för – i fångenskap hos gudarnas falske kung. Nu finns det bara en sak som kan befria Nyktos och hindra Skugglandets styrkor från att invadera Dalos och på så sätt starta ett krig mellan primalgudar.  

Men att övertyga Kolis blir ingen lätt uppgift – inte ens med en livstid av träning bakom sig. Hans mest betrodda bundsförvant hävdar envist att Sera inte är annat än en lögnerska, och Kolis oberäkneliga natur och förvridna hederskodex skakar henne i grunden. Ingenting hade kunnat förbereda henne på grymheten vid hans hov eller de chockerande sanningar som avslöjas. Sanningar som inte bara kullkastar allt hon trott sig veta om sitt uppdrag och världarnas skapelse, utan också väcker frågan om vad det verkliga hotet egentligen är.  

Men att överleva Kolis är bara en del av striden. Seras upphöjelsen närmar sig, och tiden är på väg att rinna ut.  

Nyktos är beredd att göra vad som helst för att hålla Sera vid liv och ge henne det liv hon förtjänar. Till och med riskera världarnas fullständiga undergång – och det är precis vad som kommer att ske om han inte upphöjs till livets primalgud. Men trots hans desperata beslutsamhet kan det ligga bortom deras kontroll.  

Och ändå finns den där oväntade livstråden – det oförutsägbara, det okända, det ännu oskrivna. Det enda som är mäktigare än Ödesgudinnorna själva...

Den enda som kan rädda Sera nu är den hon har ägnat sitt liv åt att förbereda sig för att döda.

Sanningen om Seras plan är avslöjad, vilket krossar det bräckliga förtroende som byggts upp mellan henne och Nyktos. Omgiven av dem som misstror henne har Sera bara sin plikt kvar. Hon kommer att göra allt för att stoppa Kolis, gudarnas falske kung, och hans tyranniska styre för att avvärja det hot han utgör mot de dödligas värld.

Men Nyktos har en plan och för att kunna utföra den är det sista de behöver den brännande passion som fortsätter att flamma mellan dem. Sera har inte råd att falla för den plågade primalguden, inte när ett liv som inte längre är bundet till ett öde hon aldrig velat ha är mer uppnåeligt än någonsin. Men minnena av njutningen och den omskakande åtrån är som en sirensång som är omöjlig att motstå.

När Sera börjar inse att hon vill vara mer än bara en gemål till namnet intensifieras faran som omger dem. Attackerna mot Skugglandet ökar, och när Kolis kallar dem till Dalos uppenbarar sig ett helt nytt hot. Livets primalkraft växer inom henne, vilket innebär att hon kommer allt närmare slutet på gallringen. Och utan Nyktos kärlek – en känsla han är oförmögen att känna – kommer hon inte att överleva upphöjelsen. Det vill säga, om hon ens når dit och Kolis inte slår klorna i henne först. För tiden håller på att rinna ut både för Sera och för världarna.

Insvept i primalgudarnas slöjor, föddes en jungfru såsom Ödesgudinnorna utlovat: Seraphena Mierels framtid har aldrig tillhört henne själv. Utvald redan före sin födelse för att uppfylla det avtal hennes förfader slöt för att rädda sitt folk. Sera måste lämna sitt liv bakom sig och offra sig själv som gemål till dödens primalgud.

Men Seras verkliga öde är den mest välbevarade hemligheten i hela Lasanien – hon är inte den beskyddade jungfrun, utan en lönnmördare med ett enda uppdrag, ett enda mål: att få dödens primalgud att bli förälskad, att bli hans svaghet och sedan... att förgöra honom. Misslyckas hon, dömer hon sitt kungarike till en långsam undergång i rötans våld.

Sera har alltid vetat vad hon är: utvald, gemål, lönnmördare och vapen; en vålnad, aldrig helt formad, men dränkt i blod. Ett monster. Tills han kom in i hennes liv. Tills dödens primalguds oväntade ord och handlingar skingrade mörkret inom henne. Och hans förföriska beröring tände en passion hon aldrig tillåtit sig att känna – och inte får känna för honom.

Men Sera har aldrig haft något val. Hur hon än gör är hennes liv förlorat – det har det alltid varit, ty hon har för evigt berörts av både liv och död.