Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie – serie

Musiklivet i Sverige har alltid påverkats av kontakter med andra länder. I sex artiklar presenteras här forskning kring detta viktiga kulturella utbyte genom skildringar av betydande musikers och tonsättares insatser i det svenska musiklivet under fyrahundra år.

Innehåll:Maria Schildt, Italienska och franska förebilder för den svenska hovmusiken 1640-1725Anders Dillmar, Den mångfacetterade Johann Christian Fredrik Hæffner (1759-1833)Anne Reese Willén, Främling och vän - den svenska italienaren: Jacopo Foronis verksamhet som hovkapellmästare 1848-185Anders Hammarlund, Musik som bildning: Några judiska musikmiljöer i Sverige 1850-1950Henrik Rosengren, Konkurrenter eller brobyggare? Musikforskarna Emsheimer, Engländer och Eppstein i svensk exilChristina Tobeck, Några nedslag i den svenska efterkrigstidens musikaliska nyorientering med internationella förtecken

Joseph Martin Kraus (1756 1792), som ofta kallats "den svenske Mozart" en lika stor förolämpning för båda dessa musikgenier föddes samma år som kollegan i Miltenberg, i det natursköna Odenwald sydost om Frankfurt a.M., skickades till jesuitskolan i Mannheim, påpassligt nog då med "världens bästa symfoniorkester", och sedan till Erfurt för juridiska studier och därefter till Göttingen, där musiken tog över. "Göttinger Hainbund", grogrund för Sturm und Drang, präglade mycket av hans tankevärld.

Studentkamraten Carl Stridsberg lockade Kraus till Gustav III:s Stockholm, och efter ett par slitsamma hungerår fick han uppdraget att komponera musiken till Kellgrens första operalibretto, Proserpin, som vid en generalrepetition på slottsteatern övertygade kungen att detta var löftet om fortsatta operaframgångar. Kraus fick beställning på en opera att inviga det snart färdiga nya operahuset på Gustaf Adolfs torg och skickades på en "kortare resa" runt Europa som blev fyra och ett halvt år och tog Kraus överallt, med besök och lovord hos Gluck och Haydn i Wien, medlemskap hos Pater Martini vid den berömda akademien i Bologna, två år i Paris med allt vad det kunde erbjuda av musik, och så hem till Stockholm med kapellmästarjobb och direktörsposten vid musikakademien, enligt brev hem "rena tukthusarbetet".

Det sista storverket blev sorgemusiken över Gustaf III efter mordet på maskeradbalen 1792, ett av de förnämsta requiem-liknande verk som kan tänkas. Kraus skrev drygt 200 verk och den stora musikvärlden börjar alltmer upptäcka att Kraus var en sann kollega till de där wienska stormästarna. Eftersom Kraus också var en intellektuellt klarvaken konstnär Kellgrens, Bellmans, Anna Maria Lenngrens och andra konstnärers gode vän är det en sann fröjd att stifta bekantskap med en av de största tonsättarna i svensk musikhistoria.

Tonsättaren Laura Constance Netzel (f. Pistolekors, 1839- 1927) var kring förra sekelskiftet en av Sveriges internationellt sett mest framgångsrika tonsättare. Vid sidan av sitt tonsättarskap var hon var också en uppskattad pianist, sångerska, harpist och dirigent. Drivkraften bakom hennes satsning på att som okänd tonsättare ta språnget utomlands beskrev hon som viljan att uppnå ett erkännande av kvinnan som tonsättare.

Denna bok handlar om hennes liv, kompositionerna, konserterna, receptionen och hennes viktiga insats inom välgörenhet och ideell verksamhet. Det senare passade som hand i handske för hennes musikverksamhet. Boken berättar också om hennes erfarenheter av svenskt kultur- och samhällsliv i samspel med musikkollegerna och hovet.

Camilla Hambro är musikforskare och universitetslärare i musikvetenskap vid Åbo akademi. Hon disputerade 2008 vid Göteborgs universitet på avhandlingen Det ulmer under overflaten. Agathe Backer Grøndahl (1847-1907). Genus, sjanger og norskhet. 2009-11 drev hon ett postdoktoralt projekt vid Stockholms universitet, finansierat av Vetenskapsrådet, kring kanontransformationer av mäns och kvinnors musik vid 1900-talets början.

Sven Lindskog ger i denna skrift en välkommen och grundlig analys av Kungl. Musikaliska Akademiens medaljutgivning, och låter oss ta del av samarbetet med andra akademier och dessas egen medaljutgivning inom musikens område. Denna gedigna genomlysning av medaljhistoriken ger nya infallsvinklar på 250 års musikliv i Sverige och fyller därmed en lucka i akademiens historieskrivning.

Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 152.

Franz Liszt (1811-1886) är centralfiguren i denna del av Jan Lings serie om den europeiska musikhistorien. Vi får möta Liszt i många olika roller: som underbarn, pianist, tonsättare, dirigent, musikskribent. Vi möter även många av hans kolleger, däribland Hector Berlioz, vars Symphonie fantastique väckte den unge Liszts intresse för beskrivande musik. Också Frédéric Chopin finner vi i kretsen av musikvänner, liksom den blivande svärsonen Richard Wagner.

Några kvinnor kom att få stort inflytande på Liszt: grevinnan Marie d'Agoult, som lade grunden för hans kulturella bildning, prinsessan Caroline von Wittgenstein som fick honom att överge en internationell pianokarriär för komponerandet samt författarinnan George Sand, vilken stod honom nära som konstnärlig förebild och diskussionspartner.

Pianots okrönte mästare Liszt var en stor humanist, men med ett stort ego och en fåfänga av ansenliga mått. Virtuos, tonsättare, pedagog - Liszt är en symbol för den epok under 1800-talet, då klaveret kom att inta en central plats i den borgerliga musikkulturen.

Boken är rikt illustrerad och innehåller musikexempel som även musikamatören bör kunna framföra på klaviaturen.

Jan Ling är professor emeritus i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han verkar som musikhistoriker, pedagog, musiksociolog och folkmusikforskare.

Utgiven i samarbete med Kungliga Musikaliska Akademien.

Den som överlever inte bara sin egen generation utan även de nästföljande brukar kallas klassiker. I så fall måste Moses Pergament (18931977) anses som klassiker eftersom han fortfarande engagerar människor så långt efter sin död. Med utgångspunkt i den berömda örfil som han tilldelade DN-kritikern Wilhelm Peterson-Berger har nyligen en historiker fyllt till ännu en lucka i den svenska antisemitforskningen. Och nu har en av Pergaments efterträdare på SvD, Carl-Gunnar Åhlén, skrivit den första tonsättarbiografin om honom. Med hjälp av både kända och okända källor samt egna musikanalyser har han försökt rekonstruera hans livspussel. Bland annat har han kartlagt skapelse­historien bakom Pergaments mest kända verk, Den judiska sången, och gjort djupdykningar i hans sista kraftprov, den ännu inte framförda operan Abrams Erwachen som han komponerade till text av nobelpristagaren Nelly Sachs.

Carl-Gunnar Åhlén, född 1938, är fil. doktor och musikredaktör. Musikrecensent i Svenska Dagbladet 19652010. Ordförande för Ljudtekniska sällskapet 196774. Sekreterare vid svenska sektionen av ISCM 197075. Styrelseledamot av Kungl. Musikhögskolan 19982003. Böcker om tango och den isländske tonsättaren Jón Leifs. Initiativtagare och ledare av CD-antologin Collectors Classic, 13 volymer på Caprice 19912011. F.n. arbete på en volym om violinisten Endre Wolf, nu på Danacord.

Gösta Nystroem lärdes upp av sin far i både bildkonst och musik. På 1910-talet var han en ung målare / musiker som stegade in i nya världar i Matisses och Debussys, senare också Stravinskijs spår. Med åren utvecklades han sedan till en av landets främsta symfoniker, med verk där den musikaliska arkitekturen alltid stod i centrum och »stora klangblock eller vertikala klangpelare« byggdes efter principer som delvis var inspirerade av kubismen. Genom all hans musik går det samtidigt en känsloström, tonen från en »obotlig romantiker«. Dualismen mellan arkitektur och känsla finns ännu i hans sista, vitala symfoni, skriven av en 75-åring.

Anders Edling, född 1946, disputerade 1980 på en avhandling om franska influenser i svensk musik 1880 1920. Därefter har han period­vis forskat i och skrivit om denna periods musikhistoria, parallellt med sitt arbete som musik- och handskriftsbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Han är medförfattare i det av Kungl. Musikaliska Akademien initierade projektet Levande musikarv.

Daniel börtz säger i en intervju 1977: "Jag vill skriva känslomässigt ärlig musik - om jag får ta så stora ord i min mun. Ge ut allt vad jag har av känsla inombords." Då är han en ung tonsättare som redan i en rad orkesterverk på ett helt eget sätt förenat arvet från svensk modernism med en häftig kärlek till de senromantiska orksterbyggena hos Bruckner. Det publika genombrottet kommer när han 1991 samarbetar med Ingmar Bergman i operan Backanterna. Sedan dess har Daniel Börtz komponerat allt mer intuitivt, med fokus på de stora linjerna och med en finkalibrerad känslighet för rösten och för textens valörer. Men fortfarande står de stora känslorna och de existentiella frågorna i centrum, senast i hans sjätte helaftonsopera Medea, där han än en gång återvänder till de grekiska dramer som länge fascinerat honom.

Boken om Daniel Börtz ingår i den serie porträtt av svenska tonsättare som ges ut av Kungliga Musikaliska Akademien och Gidlunds förlag.