Martin Skoog – serie

När Martin är sju år har första världskriget brutit ut och kastat sin skugga även över hans lilla värld. Men av de stora händelserna fattar han föga. I själva verket har han alldeles nog av sina egna problem och av de stridigheter han möter i familjen och skolan, där han just börjat. Martin är inget lätt barn för föräldrarna och lärarinnan att regera över. Därtill är han alltför egensinnig och fantasifull med alldeles avgjorda svårigheter att skilja mellan vad som är verkligt och vad som är påhittat av honom själv. Särskilt svårt har han det med den stränge fadern, som inte alltid förstår sin son och väcker hans trotsbegär. Just förhållandet mellan barn och föräldrar belyses i denna bok med en insikt som gör den nästan till en klassiker på barnpsykologins område. Allt är sett och känt från barnets utgångspunkt och just därför uttrycksfullt på ett sagoaktigt, ömsom ljusskimrande, ömsom skrämmande sätt. "Det finns inga änglar" är en värdig fortsättning på den mycket älskade ''Martin går i gräset''.

På försommaren 1950 flyttade Martin Skoog – författarens alter ego – med sin familj till Uppsala, där han sen på hösten kunde glädjas åt det positiva mottagandet av Martin går i gräset och skådespelet Det lyser i kåken. Vandringen hit hade inte varit problemfri.

Under hela 40-talet tjänstgör han som slöjdlärare i det lilla gruvsamhället strax ovanom norra polcirkeln och knåpar med sitt skriveri på kvällar och nätter. Men på det personliga planet lider han skeppsbrott, då han måste tas med det svåra livet utan att äga det härför erforderliga pansaret. Synbarligen banalt idyllisk antar hans tillvaro ofta karaktär av kaos.

Om detta mycket personliga och om hans upplevelse av det litterära 40-talet berättas här. Man får möta och lära känna förutom Martin själv flera av epokens förgrundsgestalter i delvis ny belysning, främst bland dem Ingmar Bergman som kom att få en avgörande betydelse i Martins strävan att erövra scenen. Några andra är Moa Martinson, Lars Ahlin, Arne Sand, Arvid Brenner, Hans Botwid och Hjalmar Gullberg bland författarna, Alf Sjöberg, Gunnar Ollén och Erland Josephson bland teaterns folk.

Sist men inte minst berättas om Martins äktenskap med Sylvi, en bräcklig idyll visar det sig. En stor Italienresa slutligen vidgar Martins synfält, även om han ännu inte är framme vid det klassiska uttryck, som han så ivrigt eftertraktar.

En fängslande berättelse om en diktares tillblivelse, tillika en exposé över ett väsentligt decennium i svenskt kulturliv.

I denna stora roman knyter Björn-Erik Höijer an till den självbiografiska romanserien om Martin Skoog som inleddes med "Martin går i gräset". Martin Skoog är nu 30 år och gift med hustrun Sylvi, som han har två barn tillsammans med. Den lilla familjens liv uppe i Malmberget ger övertygande skildringar av svenskt vardagsliv på 30-talet. Martin är visserligen mycket solidarisk både med familjen och med den arbetarbefolkning inom vilken han mestadels rör sig men han känner sig ändå utanförstående och utvald till något annat. Efter lumpen, arbetslöshet och tillfällighetsjobb som plankstrykare utbildar han sig till slöjdlärare men drömmer i hemlighet om att bli författare. Martins slits mellan tro och tvivel, och än större blir hans kluvenhet på det erotiska området. På ett sommarseminarium, beläget i en romantisk trakt långt söderut träffar han Ingrid, en stadsflicka, som han förälskar sig i. Hon är en helt annan typ än Sylvi, intellektuell, kultiverad, eterisk, medan Sylvi är jordbunden, utåtriktad, praktisk och förnuftig. Ingrid symboliserar för Martin allt det som han drömt om, flyktmöjligheten från den hårda verkligheten där uppe i norr.

”Martin går i gräset” är kanske den mest berömda av de fyra romanerna om Martin Skoogs barndom. Den handlar om den underbara sommaren innan Martin skall börja skolan och ta det första steget in i de vuxnas värld, den sista fria sommaren, då han alltjämt bara är ett barn och upplever allt med ett barns ögon och känslor men samtidigt en tid full av frågor om världen omkring honom och människorna, främst då föräldrarna. Det är i allt väsentligt en ljus bok med underbara naturskildringar, återgivna med en friskhet som endast ett par barnögon riktigt kan fånga, men den är minst av allt menlös. Då och då blandar sig med lyckokänslorna snålare vinddrag från de vuxnas värld som varsel om att livet kan komma att bli en komplicerad historia för ett barn med Martins sårbara känslighet. Det är en ömsint barnskildring som man inte glömmer och som man gärna återvänder till.

Resa till sommaren en skildring av Martins upplevelser fredssommaren 1919, då han är tolv år gammal "på väg att bli stor, har fått nog av att vara liten". Föräldrarna tar honom och hans syskon med på besök i moderns hemby i Västerbotten, ett landet Gosen med en "fredsvälling", full av ägg och russin men också en plats där pojken blir bekant med begreppet synd. Martin tröttnar snart i rovlandet, lyssnar till mormoderns berättelser från den stora väckelsens tid, driver omkring med kusin Ville, som han räddar från att drunkna och får napp av själva Storabborren. En central episod och en höjdpunkt i skildringen är färden till kyrkan, varunder Martin för första gången på allvar blir medveten om den religiösa upplevelsen och försöker reda ut sina egna begrepp om Gud. Det är en ljus sommar men den saknar inte mörka inslag: lärkan som flyger rakt på liebladet, den sinnessjuke Jomanel som under våldsamt motstånd förs till fattighuset, de dygn då fadern brottas med döden i en magsjukdom.

Landskapet med slätt, älv och skogar, byns alla dofter och dagrar, dess sysslor med slåtter, torvupptagning och skörd, dess människor som talar en för pojken främmande dialekt, utgör en rik ram kring denna sommarberättelse om en pojke på gränsen mellan barndom och vuxenhet. Med hjälp av minnets slagruta har författaren träffat på djupa, friska källådror som kommer hans stilkonst att blomma och lysa.

"Det var ett gruvsamhälle. Pappa var skollärare och låghalt. Mamma var allvarlig. Pappa var sträng. Mamma kunde bli sprallig. Jakob Mattjas Skoog, så hette pappa. Kristina var mammas namn. Själv hette han Martin. Det var ett gruvsamhälle. Det var världen."

Pojken som heter Martin har nu blivit elva år – han har vuxit ett stycke sen "Martin går i gräset" och "Det finns inga änglar", de båda romaner som inledde Björn-Erik Höijers självbiografiska barndomsskildring. Martin är sig lik – och ändå inte riktigt densamme. Han är fumlig och drömmande, snavar och slår sig halvt fördärvad ibland, har svårt att finna sig tillrätta i världen.

Var hör han hemma egentligen? Knappast någonstans. I det fattiga lärarhemmet kämpar föräldrarna en hård strid med nöden under första världskrigets sista fattigår – fadern bryter torv åt bolaget under ferierna, modern vänder vinterkappan, Martin sågar ved och gallrar rovor. Det går inte något vidare – "du hör inte hit, Martin" ljuder det som en refräng i hans öron. I det fina järnhandlarhemmet skäms han – arbetarpojkarna från barackerna accepterar honom inte riktigt heller. Han lever i brytningen mellan två samhällsklasser.

Han börjar också känna brytningsårens ängslan över förändringar, skuld och oro. Bäst är det när han får följa pappa norrut och leva riktigt vildmarksliv ett slag. För pappa är inte så sträng som förr. Ariel, Martins storebror, råkar på sned i samhället, och det är en tragik som kommer Martin till godo – den växande förståelsen mellan far och son hör till det centrala i denna roman, där Björn-Erik Höijer på nytt låter sin barndomsvärld stå upp i minnets poetiska färger och sanningssträvans klara belysning.

Med "Solvargen" fullbordas romantrilogin över Martins barndom och därmed en av de märkligaste barndomsskildringarna i den på sådana så rika moderna svenska skönlitteraturen.