Min Häst noveller – serie

Mira blåste på händerna genom vantarna. Fingrarna var stela av köld. Några människor stod fortfarande kvar utspridd på läktaren och tittade nyfiket på hästen i manegens mitt. Men de flesta hade tröttnad och begett sig hem till värmen. Det var tredje kvällen i rad som Mira dröjt sig kvar på ridskolan i väntan på att lektionerna skulle ta slut för dagen.

Sara tog ett djupt andetag och skakade på huvudet. Hon hade gjort det. Nu fanns det ingen återvändo. Hon var anmäld till på söndag.

Bestämda steg hörs i trappan. Snart rycks Matildas sovrumsdörr upp och hennes mamma uppenbarar sig mellan hallen och det glittriga dörrdraperiet. I handen håller hon Matildas ridstövlar som hon måste ha varit och hämtat i källaren. När hon får se sin dotter halvligga under täcket höjer hon oroligt på ögonbrynen och skyndar fram till sängen.

"Har du med dig allt, Signe? Mobilladdare? Du har inte glömt något?" "Nej" fräser Signe, irriterad över sin pappas tjat. Hon tänker inte anstränga sig för att vara trevlig. Det är mamma och pappa som bestämt sig för att förstöra hela nyårshelgen genom att bestämma att den ska tillbringas hos faster Jenny och farbror Fredrik i Stockholm.

Lovisa och Didrik sitter tysta bak i bilen. Träden susar förbi och det är grått och slaskigt. De är på väg hem från ridskolan och pappa kör. Han är också tyst. Idag, när lektionen slutade och de skulle lämna över sina hästar till nästa ryttare, sa ridläraren att de skulle säga hej då till Milo.

Titta hit, Linn, säger Felicia nästan i örat på mig. Jag vänder på huvudet och känner hur något svalt och fuktigt drar över min kind. Åh nej, jag fattar inte att du gick på den lätta, säger Felicia och tar snabbt några skutt iväg. I handen håller hon en pensel med vit färg.

Skynda dig nu, Julia! ropade mamma stressat från hallen. Julia ville inte. De skulle in till stan, köpa kläder till skolavslutningen och hälsa på mormor. Hon gick sakta ut från sitt rum, tog med sig ett äpple på väg genom köket. Hon ville helst slippa alltihop.

Fatima stängde dörren till sitt rum och slängde sig på sängen. Tårarna brände i ögonen. Det här hade varit den värsta veckan någonsin. Vårterminen hade rivstartat och ingenting hade förändrats. Varken i skolan eller på ridskolan. Fatima var lika tyst, blyg och ensam som alltid.

Utegångsförbud i en vecka! Det kunde inte ha kommit mer olägligt. Till råga på allt var det djupt orättvist!