Per Albin – serie

Politisk slugger, socialdemokratisk streber, pamp, ärketaktiker, kohandlare, folkhemsbyggare, samförståndsprofet, landsfader. Per Albin Hansson, mannen som byggde folkhemmet och blev Per Albin med hela det svenska folket, beskrevs på många sätt under sin långa, slingrande karriär från ung och röd revolutionär till trygg och älskad landsfader. I Vägen mot folkhemmet – del ett i den stora biografin över Sveriges största politiker under 1900-talet – skildras hans målmedvetna väg mot makten.

Kungafamiljen beredde sig att fly landet, generalerna fruktade att de värnpliktiga soldaterna skulle göra myteri, hungrande människor stormade livsmedelsbutikerna i städerna. Åren 1917 och 1918 är de mest dramatiska i svensk 1900-talshistoria. Den socialdemokratiska ledningen skakades av inre motsättningar och under några spänningsfyllda veckor på våren 1917 balanserade Sverige på randen till en socialistisk revolution. Per Albin Hansson, den blivande landsfadern, ville proklamera storstrejk, störta monarkin och ersätta riksdagen med en nationalförsamling.I Revolutionären – del två i den första breda skildringen av Per Albins liv – tecknas hans väg från revolutionism till reformism under dessa både för honom själv och Sverige så avgörande år. Han blir nu en rikskänd politiker, krossar sin ärkefiende Zäta Höglund i valet 1917, väljs in i riksdagen och utnämns till Social-Demokratens chefredaktör. Och han lämnar Sigrid och de två barnen för att gifta sig med Lisa, den andra kvinnan i hans liv.

När statsminister Hjalmar Branting dog i februari 1925 ratades Per Albin Hansson som efterträdare trots att han var ställföreträdande partiledare. När den socialdemokratiska regeringen avgick året därpå utestängdes han från partiets huvudorgan Social-Demokraten och fick inte ens citeras i dess spalter.“Förr eller senare ska jag bli partiledare”, sade han till en god vän, men få trodde att han skulle lyckas. För tidens politiska förståsigpåare hade den knubbige skåningen passerat krönet på sin karriär Zäta Höglund – fienderna i partiapparaten var långt fler än vännerna och motgångarna mer uppseendeväckande än framgångarna. Slitningarna mellan hans båda familjer ställdes dessutom på sin spets när sonen Per Gunnar dog mitt under valrörelsen 1924.

I Partiledaren – tredje delen av Anders Isakssons stora biografi över Per Albin Hansson – skildras hans mödosamma väg mot ledarskapet, intrigerna som var nära att fälla honom och motståndet mot hans förslag att ersätta läran om klasskampen med idén om folkhemmet.

“P.A. Hanssons död hårt slag för folket: KONUNGEN I TÅRAR när budskapet nådde Drottningholm”Till denna nyhet vaknade svenska folket på söndagsmorgonen den 6 oktober 1946. Radion spelade sorgemusik, alla idrottsevenemang inleddes med en tyst minut, över hela landet vajade flaggorna på halv stång. Folkhemmets fader var död. För samtiden framstod Per Albins Hanssons liv som en saga. Han började sin politiska bana som socialistisk revolutionär och slutade som en fridens man i regeringskansliet. Under 1930-talets sociala spänningar och andra världskrigets påfrestningar förvandlades hans vision om folkhemmet till verklighet och grunden till det moderna Sverige lades. Sverige blev medelvägens land, det demokratiska folkhemmet som i en orolig värld gav folket arbete, trygghet och välstånd. Men vägen dit var lång, kantad av dramatik och hårda strider. I Landsfadern – den fjärde och avslutande delen i Anders Isakssons skildring av Per Albins liv – får vi följa hans sega kamp om makten över det socialdemokratiska partiet, intrigerna och förtalet som nästan knäckte honom. Först med kohandeln 1933 öppnades vägen mot folkhemmet och han blev både partiets och landets oomstridde ledare.