Rallarens ros – serie

Det ljusa landet är landet högt i norr, ej alltid så ljust för dem som bryter malm nere i gruvorna. En av dessa är Johan Föhr, en sann idealist och socialist, som drömmer om ett annat ljust land – det nya samhället. Som gruvfogde kommer han vid storstrejken 1909 i kläm mellan bolaget och arbetarna, får ta en dust med den mäktige gruvdisponenten Helmer Lundborg, som slutar med att han degraderas från gruvfogde till arbetare i "Sibirien", gruvans mörkaste och farligaste område.

Detta är ett kapitel ur den svenska arbetarrörelsens historia som inte kunde ha skrivits mera engagerat och upplysande. Men romanen rymmer mycket annat på det rent mänskliga planet. Den får en kuslig spänning genom Johan Föhrs uppgörelse med gamla vedersakare, en samling sällsynt råa våldsmän. Och den får också en erotisk-psykologisk dimension genom skildringen av Johan Föhrs äktenskap, som hör till det han får offra på kamratsolidaritetens altare.

”Det är något bortom bergen” är romanen om en diktare eller i varje fall kanske en diktare. När vi möter och så småningom också tar avsked av Lars-Olof Stålgren är han bara nitton år, färdig att med packad ränsel och en handfull dikter bryta upp från sin hembygd gruvsamhället högst upp i norr och söka lyckan och självförverkligandet nånstans därute i världen, ”bortom bergen”. Det är inte mycket av det materiella han lämnar bakom sig men väl en människa som blivit honom kär, den livfulla, vackra, varma gruvarbetardottern Magnhild, och det kräver den största självövervinnelsen. Men Lasse vill inte känna av några band som hindrar honom att följa sin kallelse, diktarens.

Det här är berättelsen om den svenske proletärförfattaren, sådan han ur de armaste och ogästvänligaste villkor förverkligade sig själv. Som knappast förr i hans böcker blommar här språket och bryter känslan sina fördämningar. Man kan inte missta sig på den starka inspiration som bär fram romanen.

Gruvans ängel berättar om Lasse, son till Rallarrosen i romanen "Rallarens ros", idealist, svältkonstnär och skald i Dan Anderssons efterföljd, som tagit sig ur sitt elfenbenstorn för att göra ett reportage om förhållandena i gruvan. I dagbrottet blir Lasse vittne till en grym och meningslös dödsolycka, den ambitiöst upplagda artikeln krymper till en saklig notis, och han vet nu i slutgiltig klarsyn att han för att berätta om gruvarbetaren först måste dela dennes villkor. Enstöringen och frigångaren, den svartlistade, tar arbete i gruvan.

Men ensam hade han knappast förmått ta detta steg. Sara Lindkvist, som står för serveringen i en av gruvstugorna – hon är änka efter idealisten Johan Föhr, huvudpersonen i romanen "Det ljusa landet" – kallas gruvans ängel, och det är inte bara hennes starka kaffes förtjänst. Det är hennes värme, hennes generösa livssyn, hennes djupa insikt i den mänskliga samhörighetens villkor som bygger upp Lasses självförtroende, fördjupar hans klassmedvetande och förlöser hans frusenhet och inkrökthet i det egna jaget.

Gruvans ängel innebär ett fullföljande av en romansvit som i sin helhet formar sig till ett av vår litteraturs märkligaste och mäktigaste dokument ur den svenska arbetarrörelsens historia sådan den utspelat sig vid malmbanan och gruvorna där långt i norr, ett epos tillika om en diktares väg. Klart och rätlinjigt, med ömsinthet och varsam hand, har Björn-Erik Höijer i Gruvans ängel givit liv åt två sällsynt fängslande och gripande människoöden.