Requiem – serie

Ett rum. En man. En ström av personer ur hans förflutna. Vänner och fiender. Som förhör honom. Som ska bedöma honom. Som en jury.En klinik. I en anläggning. Som han kan lämna när han vill. Förutsatt att han kan leva med konsekvenserna.En värld. Där allting är som det är. Blev som det blev. Där alla gjorde gott, alla hade de bästa av föresatser. Och hur skulle de ha kunnat veta?Och hon som bara kallas för Hon, vem är det egentligen? Kan hon hjälpa honom? Hur som helst: det finns så klart en väg ur det här. Det måste det väl finnas?

Förhörsrummet är en sci-fi-roman om det som just nu är den medicinska forskningens absoluta framkant. Om vad forskningens resultat kan tänkas få för effekt i en värld som inte är redo för den; i ett universum där vi möter en absolut gräns – där livet i sig självt kanske till slut säger stopp.

En Tjänsteman. Som vet vad en Tjänsteman är satt att sköta. Och hur han ska sköta det. Därför att han har skött det tjänstemannamässigt, tillsammans med andra Tjänstemän, i decennier. Till och med i decennier av decennier. Så blir han plötsligt kallad till en enhet i en anläggning som visserligen faller under hans jurisdiktion, tveklöst är det så, men som rymmer en verksamhet där själva verksamheten till allra största delen utgörs av overksamhet, och där man därför sällan finner bruk för hans expertis och dyra tjänstemannatid. Men! Men! Där det helt oförmodat skett någonting oerhört. Någonting oacceptabelt. Någonting oförlåtligt. Och där saker och ting uppenbarligen hanteras av underställda till honom själv – minsann! – som påstår att lösningen på problem är någonting alldeles o… o… ohemult!

TJÄNSTEMANNEN är den andra boken i Jörgen Hasslers science-fictionsvit Requiem. Berättelsen tar vid där Förhörsrummet, svitens första bok, slutade.

Läst fristående är boken en utvecklingsroman – en berättelse om vad som händer en person vars bottenfrusna världsbild krossas mot den reellt existerande verklighetens obevekliga faktiskhet. Läst i ordningen ger boken nästa pusselbit i historien om något som skulle kunna bli följderna av det som idag ses som den medicinska forskningens absoluta framkant.

På post som vakt i en sank sänka blickar Vera ut över nejden; över den värld som är hennes; den värld som kanske till och med är hon. Hon är värn för en motståndsgrupp som, i takt med att med att decennier blivit till sekel, gjort allt mindre motstånd och blivit allt mindre av egentlig grupp.

Något – månne är det duggregnets monotona meningslöshet? – får henne att från sin avsides belägna position initiera en förändring ägnad att först återställa gruppen till grupp, sedan förvandla motståndet till verklig motmakt. Men verklighetens vägnar äro outrannsakliga, och vart den som hon nu beträder kommer att bära henne vet hon icke, men väl vet hon att hon väljer här, och hon väljer nu. Eller så väljer hon aldrig.

Vera Veronica, den tredje fristående boken i Jörgen Hasslers framtidssvit Requiem, är en berättelse om att göra motstånd i en tid då motstånd inte borde vara möjligt. Berättelsen är helt och hållet påhittad men bygger på hans egna erfarenheter av att vara en av dom mer centrala aktivisterna i 1990-talets extremvänster.

I BEGYNNELSEN skildrar – i högt tempo, känsligt och med svart humor – det som 'det svenska deckarundrets' kungar och drottningar inte berättar om: att Kriminell inte är något som man blir, det är något som plötsligt bara har hänt, och att brottslingens vardag är banal, slumpstyrd och nästan alltid väldigt långtråkig.

Den fjärde fristående boken i Jörgen Hasslers framtidssvit REQUIEM är också den första boken i serien om Råtta, känd från Requiem 3: Vera Veronica. Boken bygger på hans egen erfarenhet av att hänga med andra unga kriminella i 1980-talets Stockholm.