Jörgen Hassler – författare

Ett rum. En man. En ström av personer ur hans förflutna. Vänner och fiender. Som förhör honom. Som ska bedöma honom. Som en jury.En klinik. I en anläggning. Som han kan lämna när han vill. Förutsatt att han kan leva med konsekvenserna.En värld. Där allting är som det är. Blev som det blev. Där alla gjorde gott, alla hade de bästa av föresatser. Och hur skulle de ha kunnat veta?Och hon som bara kallas för Hon, vem är det egentligen? Kan hon hjälpa honom? Hur som helst: det finns så klart en väg ur det här. Det måste det väl finnas?

Förhörsrummet är en sci-fi-roman om det som just nu är den medicinska forskningens absoluta framkant. Om vad forskningens resultat kan tänkas få för effekt i en värld som inte är redo för den; i ett universum där vi möter en absolut gräns – där livet i sig självt kanske till slut säger stopp.

I dag är det exakt femtioåtta år sedan jag träffade henne för första gången - Lucia. Nästan ett halvt liv har förflutit, men aldrig har jag berättat för någon om henne. Inte ens mina närmaste.

Jag var rädd. Rädd för att betraktas som fullkomligt galen. Men nu, när cancern tagit min kropp, är det dags för mig att berätta. Jag vill helt enkelt inte ta med mig historien  graven.

Dikter. Högvis dikter. Buntvis. Dikter i mappar (plast och papper), dikter i anteckningsblock, dikter i anteckningsböcker (trådbundna, spiralbundna, häftade). Nästan 25 års produktion. Eller kanske 3O; jag är knäpp, men så knäpp att jag daterar varje rad som jag skriver är jag faktiskt inte.

Jag samlade allt på ett enda ställe. Sen var det dags för nästa steg: Läs, riv, släng!Dom sa ”du kan junte ba slänga!”, men det är klart att jag kunde. För det första var det faktiskt mina dikter. För det andra är en dålig dikt ingenting annat än en dålig dikt ens om det är jag som har skrivit den.

Kvar blev innehållet i denna tunna bok. Ämnena är dom väntade -- livet, döden, kärleken, arbetet -- och allt är självfallet garnerat med sånt som vi poeter brukar gilla: blommor, minnen, fåglar, dimmor, känslor...Fast där finns ett avsnitt med dikter om meditation; det är lite udda. En annan sak som kanske är en aning speciell är att dikterna faktiskt är ganska bra. Så om du är intresserad av livet, döden, kärleken, arbetet, blommor, minnen, fåglar, dimmor, känslor eller meditation så kan det här var en bok för dig.

mvh jörgen (m.b.p.a)

En Tjänsteman. Som vet vad en Tjänsteman är satt att sköta. Och hur han ska sköta det. Därför att han har skött det tjänstemannamässigt, tillsammans med andra Tjänstemän, i decennier. Till och med i decennier av decennier. Så blir han plötsligt kallad till en enhet i en anläggning som visserligen faller under hans jurisdiktion, tveklöst är det så, men som rymmer en verksamhet där själva verksamheten till allra största delen utgörs av overksamhet, och där man därför sällan finner bruk för hans expertis och dyra tjänstemannatid. Men! Men! Där det helt oförmodat skett någonting oerhört. Någonting oacceptabelt. Någonting oförlåtligt. Och där saker och ting uppenbarligen hanteras av underställda till honom själv – minsann! – som påstår att lösningen på problem är någonting alldeles o… o… ohemult!

TJÄNSTEMANNEN är den andra boken i Jörgen Hasslers science-fictionsvit Requiem. Berättelsen tar vid där Förhörsrummet, svitens första bok, slutade.

Läst fristående är boken en utvecklingsroman – en berättelse om vad som händer en person vars bottenfrusna världsbild krossas mot den reellt existerande verklighetens obevekliga faktiskhet. Läst i ordningen ger boken nästa pusselbit i historien om något som skulle kunna bli följderna av det som idag ses som den medicinska forskningens absoluta framkant.

I augusti, när hans upplevelser fortfarande var alldeles färska, började han skriva en berättelse om det som han hade varit med om. Inte för att registrera och katalogisera, utan för att fånga och förmedla; det som han ville fånge var själva känslan, för att senare om möjligt ta med läsare dit. En första version av den här boken gavs ut 2022, och den har varit slutsåld en tid. I denna andra utgåva har texten kompletterats med en novell uppläst i radio 2023, som handlare om hur det är att inse att man lever med det mest minst kända och troligen mest skamfyllda symptomet på långCovid: hallucinationer.

Läsare reagerar på den första utgåvan: "blir väldigt berörd" ‡ "ger god inblick utan att vara alltför tungläst" "poetik från ett gränsland" ‡ "formulerar i ord sådant som jag inte trodde gick att formulera i ord" ‡ "kafka-liknande" "fin och meditativ läsning" ‡ "men ändå finns där en del humor" ‡ "imponerande!" ‡ "man förstår en sjuk och tidvis förvirrad människas kamp för att hålla sig över ytan"

Jörgen Hassler är fysioterapeut. MSc i medicinsk vetenskap, och har varit verksam inom psykiatrin neurolgi och högspecialiserad smärtvård. Han har givit ut tre romaner och en diktansamling. Tidigare har han arbetat som skrivande reporter.

30 kronor per såld bok skänks till Läkare utan gränser.

På post som vakt i en sank sänka blickar Vera ut över nejden; över den värld som är hennes; den värld som kanske till och med är hon. Hon är värn för en motståndsgrupp som, i takt med att med att decennier blivit till sekel, gjort allt mindre motstånd och blivit allt mindre av egentlig grupp.

Något – månne är det duggregnets monotona meningslöshet? – får henne att från sin avsides belägna position initiera en förändring ägnad att först återställa gruppen till grupp, sedan förvandla motståndet till verklig motmakt. Men verklighetens vägnar äro outrannsakliga, och vart den som hon nu beträder kommer att bära henne vet hon icke, men väl vet hon att hon väljer här, och hon väljer nu. Eller så väljer hon aldrig.

Vera Veronica, den tredje fristående boken i Jörgen Hasslers framtidssvit Requiem, är en berättelse om att göra motstånd i en tid då motstånd inte borde vara möjligt. Berättelsen är helt och hållet påhittad men bygger på hans egna erfarenheter av att vara en av dom mer centrala aktivisterna i 1990-talets extremvänster.