Tryggare Sverige – serie

Under de senaste åren har det funnits en ökad efterfrågan på bostadsområden som är avgränsade och stängda för allmänheten, så kallade gated communities. Detta riskerar att leda städer och bostadsområden som stänger ute det som är avvikande och annorlunda, snarare än som uppmanar till tolerans och öppenhet.

En av de viktigaste åtgärderna för att motverka en sådan utveckling handlar om den rumsliga utformningen av städer, bostadsområden och byggnader. Samtidigt finns vinster att göra då man beaktar den brottsförebyggande aspekten på befintlig bebyggelse, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv.

I den här rapporten presenteras en kunskapsöversikt när det gäller forskning om brottsförebyggande byggelseplanering och trygghetsskapande arbete i bostadsområden. Rapporten innehåller också ett trygghetsprogram med konkreta åtgärder som kan vidtas under byggprocessen för att säkerställa trygga bostadsområden och bostäder.

Rapporten är ett resultat av ett samarbete mellan Stiftelsen Tryggare Sverige och JM AB.

En förmiddag i maj för två år sedan blev Karin våldtagen av en vän. Drygt ett år senare blev Anders misshandlad av sin före detta pojkvän. I den här boken berättar båda om vad som hände och om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet. Många av de poliser och åklagare som var inblandade i Karin och Anders fall kommer till tals. De beskriver sitt arbete och försöker förklara varför de bägge brottsutredningarna lades ned. I boken berättar även några av våra ledande makthavare om hur de ser på polisens utredningsverksamhet och drabbades utsatthet. Vidare intervjuas ett antal av Sveriges makthavare om hur de ser på polis och åklagares utredningsverksamhet och det faktum att verksamheten lidit av stora brister i flera år. Bland de intervjuade finns bland annat justitieminister Beatrice Ask, JO Mats Melin, Thomas Bodström och rikspolischef Bengt Svenson.

Boken har skrivits av journalisten Matilda Rangborg på uppdrag av Stiftelsen Tryggare Sverige. Stiftelsen är politiskt och religiöst obunden och jobbar för att de som drabbats av brott ska få den hjälp de behöver.

Trots de senaste årens intensiva arbete med att förebygga brott i nära relationer drabbas fortfarande många kvinnor av brott av en man som de har eller har haft en nära relation med. Det yttersta misslyckandet för samhället och för rättsväsendet är att det i Sverige varje år dödas cirka 13 till 20 kvinnor av en nuvarande eller f.d. make, sambo, pojkvän etc. Detta är särskilt allvarligt då många av dessa kvinnor tidigare polisanmält gärningspersonen vid upprepade tillfällen.

Kunskapen om att en liten grupp drabbas av många brott är en viktig utgångspunkt i polisens brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbetet. Genom att sätta in åtgärder bland dem som redan drabbats skapas möjligheter att dels förebygga en inte oväsentlig del av alla brott, dels hjälpa dem som kanske bäst behöver stöd. Detta förutsätter att de åtgärder som vidtas är väl underbyggda och anpassade efter de för situationen unika behoven.

I den här rapporten presenteras en undersökning om polisens arbete med våld mot kvinnor. Resultaten visar att endast tre av 21 polismyndigheter har upparbetade rutiner m.m. som säkerställer att strukturerade hot- och riskbedömningar genomförs i majoriteten av de anmälningar som rör våld mot kvinnor. Utmärkande för dessa tre myndigheter är bland annat att arbetet bedrivs i enlighet med framtagna tjänsteföreskrifter och att verksamheten genomsyras ett helhetsperspektiv. Dessutom har berörd personal genomgått adekvat utbildning.

Motsvarande rutiner saknas emellertid vid majoriteten av landets polismyndigheter. I många av dessa myndigheter överlåts beslut om lämpliga skyddsåtgärder och andra insatser för våldsdrabbade kvinnor till den enskilde tjänstemannen, som fattar dessa beslut utifrån sina egna värderingar, sitt eget omdöme och ofta, sin egen magkänsla.

Tryggare Sverige en partipolitiskt och religiöst obunden NGO (non-governmental organization) som drivs i form av en allmännyttig stiftelse av folkrörelsekaraktär. Stiftelsen bildades år 2008 med målsättningen att förbättra situationen för de som drabbas av brott och för att utveckla det brottsförebyggande arbetet i vårt land.

Den 1 oktober 2011 kommer lagen om besöksförbud att ersättas med en ny lag, lagen om kontaktförbud (SFS 2011:487). Den nuvarande lagen om besöksförbud infördes 1988 som ett led i arbetet med att stärka skyddet främst för kvinnor som utsatts för brott av en person de tidigare haft en relation med. Ett besöksförbud kan idag meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på något annat sätt trakassera en annan person. Avsikten var således att förebygga hotfulla och farliga situationer och samtidigt skapa utrymme för polisen att ingripa om besöksförbudet skulle komma att överträdas. Redan i förarbetena påpekades emellertid riskerna med att besöksförbudet skulle överträdas eller kringgås samt att svårigheter skulle kunna uppstå vid lagens tillämpning. Tyvärr har dessa farhågor i många avseenden visat sig vara riktiga; besöksförbud har sällan blivit det skydd för brottsdrabbade som var avsikten.

Flera tidigare undersökningar visar således att besöksförbudslagen brister i såväl utformning som tillämpning. Många drabbade upplever att besöksförbudet inte ger tillräckligt skydd och att rättsväsendets reaktioner vid överträdelser av besöksförbudet uteblir. Det konstateras även att polisens arbete med att informera brottsdrabbade om besöksförbud varierar, likaså rutinerna för hur ett utfärdat besöksförbud följs upp. Åklagare har i sin tur länge saknat tydliga riktlinjer för vilket beslut bedömningen om besöksförbud ska grunda sig på, samtidigt som strukturerade hot- och riskbedömningar sällan ingår i deras beslutsunderlag. Till detta kommer att de faktiska överträdelserna av besöksförbud är många och att det i dessa fall inte sällan handlar om en liten grupp individer som utsätts för upprepade brott.

Skolan är en av de vanligaste brottsplatserna för barn och ungdomar, ändå kallar vi inte alltid de brott som inträffar i skolans värld för misshandel, sexuella trakasserier och olaga hot etc. De benämns i stället ”mobbning”. Den här boken handlar om Julia som blev slagen av en tjej i parallellklassen och om Markus som trakasserades av sina klasskompisar nästan varje dag i flera år. Men framför allt handlar den om skolornas agerande efter dessa händelser.

I dag gör skolorna olika. Det är godtyckligt hur brott hanteras, och vilken hjälp de drabbade får. Ändå saknas inte verktygen, lagstiftningen eller skyddsnäten. Det finns likabehandlingsplaner, antimobbningsteam, utbildningar och en särskild Barnombudsman respektive ett Barn- och elevombud. Men vad betyder allt detta när barn som utsätts för brott i skolan ändå inte kan vara säkra på att få den hjälp de har behov av och rätt till?

I boken intervjuas bland annat lärare, rektorer, poliser och några av Sveriges främsta makthavare med ansvar för skolan.

Boken är skriven av journalisten Matilda Rangborg i samarbete med den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige. Boken vänder sig till skolpersonal, politiker, journalister samt till den samhällsintresserade allmänheten.

Enligt de mål som branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik har satt upp ska antalet resor med allmänna kommunikationer i Sverige fördubblas fram till 2020. Det förutsätter en kollektivtrafik som kännetecknas av bland annat hög tillgänglighet, kvalitet och effektivitet, men också av en trafik som upplevs som trygg och säker av resenärer och anställda.

Den här rapporten innehåller en sammanställning av tidigare forskning och erfarenheter när det gäller trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete i kollektivtrafiken. Frågor som behandlas är bland annat vilka resenärer som är otrygga, var de är otrygga, varför de är otrygga och, inte minst, vilka åtgärder som har genomförts och vad som ytterligare kan göras för att öka tryggheten i kollektivtrafiken.

Vår förhoppning är att rapporten ska bidra till att stärka det trygghetsskapande och brottsförebyggande arbetet i kollektivtrafiken i Sverige. Vi hoppas också att den kan fungera som inspirationskälla för kollektivtrafikbranschens olika aktörer!

Rapporten är ett resultat av ett samarbete mellan Stiftelsen Tryggare Sverige och Securitas AB.

I mars 2008 bildades den oberoende stiftelsen Tryggare Sverige. Verksamheten syftar till att förbättra hjälpen till brottsdrabbade och att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området. Föreslagen för att åstadkomma detta handlar ofta om bättre lagstiftning, hårdare tag och ökade resurser. Vi menar emellertid att det är andra åtgärder som krävs för att i praktiken minska brottsligheten och säkerställa att de som drabbas av brott får hjälp, stöd och skydd. Det fortsatta utvecklingsarbetet måste därför enligt vår mening inriktas mot följande strategiska områden: Rättsväsendet - alla brott måste utredas Kommunerna - problemet med stöd till brottsdrabbade måste lösas. Skolan - rollen som mönsterbildare för hot och våld måste brytas. Med denna bok vill vi sammanfatta de gångna fem årens arbete och blicka framåt för att se vad som ytterligare kan göras för att minska brottsligheten, öka tryggheten och säkerställa att de som drabbas av brott får hjälp, stöd och skydd. Boken innehåller ett urval av de artiklar som Stiftelsen Tryggare Sveriges medarbetare har skrivit mellan åren 2009-2012. Artiklarna handlar om uppmärksammade händelser som inträffat, till exempel mordet på Carla Saado i Huskvarna år 2010, men de handlar framför allt so situationen inom rättsväsendet, o kommunernas brottsförebyggande arbete och om situationen för barn och unga som drabbas av brott i skolan.

Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt om möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats. Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av dessa kvinnor drabbas dessutom av upprepade brott, ofta i nära anslutning till det föregående brottet. Det yttersta misslyckandet är emellertid att det i Sverige varje år dödas i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation. I denna rapport redovisas resultatet från en genomgång av dödligt våld mot kvinnor in ära relation under åren 2010-2011. Resultaten visar att det funnits stora möjligheter att förhindra en betydande del av de fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer som inträffat under den aktuella perioden. I så gott som samtliga fall fanns det någon myndighet eller någon person i kvinnans omgivning som visste eller misstänkte att våld förekom i relationen. Av kartläggningen framgår också att i nästan hälften av fallen var barnen närvarande i samband med att kvinnan dödades. Vad krävs få i praktiken för att komma till rätta med brott i nära relationer i allmänhet och dödligt våld mot kvinnor i synnerhet? Riksdagen har på många sätt tagit sitt ansvar och stiftat bra lagar. Problemet är att regeringen som inte förmår leda och styra sina myndigheter på ett effektivt sätt, vilket gör det svårt att omsätta de politiska målen i praktiken. Motsvarande problem finns inom hälso- och sjukvården och kommunerna. Som en konsekvens av detta handlar förslagen till lösningar ofta om förbättrad samverkan (jämför tillsättandet av en nationell samordnare för brott i nära relationer), när det i själva verket främst handlar om att olika aktörer inte gör vad de ska. Den enskilt viktigaste åtgärden är därför ett tydligt ledarskap som visar att dessa frågor är prioriterade i praktiken.

Personer över 65 år drabbas precis som andra i samhället av olika typer av brott. Brott mot äldre ger ofta upphov till allvarliga somatiska, psykiska och sociala konsekvenser. Om brottet begås av någon som den äldre känner eller är beroende av kan känslan av hjälplöshet och utsatthet vara än starkare.

Sårbarheten förstärks ytterligare då äldre generellt sett är mer isolerade än andra i samhället, till exempel saknar de det sociala nätverk som en arbetsplats ger. Dessutom innebär åldrande många kroppsliga och mentala förändringar. Det är svårare att ställa en korrekt diagnos, då symptombilden hos äldre kan vara otydlig. Skador och konsekvenser av övergrepp, såsom depressioner, sömnlöshet och benbrott kan enklare bortförklaras på grund av den drabbades ålder.

Trots att äldre blir allt fler i samhället finns det brister i skyddet av denna grupp. En central och viktig fråga att klara ut är vilken förmåga som krävs för att kommunerna ska kunna ta sitt ansvar för alla som drabbas av brott – oavsett ålder. Den naturliga följdfrågan är därför om kommunerna har den förmågan, alltså om det finns tillräckliga resurser, utbildad personal, en bra organisation som stöds av bra processer och system etc.

I syfte att öka kunskapen om äldres utsatthet för brott i samhället arrangerade Stiftelsen Tryggare Sverige, tillsammans med Uppsala kommun, en nationell konferens i oktober 2014. Den publikation som du nu håller i din hand är en konferensrapport för att uppmärksamma vad olika aktörer kan göra för att förebygga, identifiera och hantera när äldre drabbas av brott.