Vargskinnet – serie

Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen. Hon är länken mellan levande och döda, och det är hon som kan höra bäckvattnet tala. Där finns också pojken Elis, han som rymmer hemifrån och genom sjukdomen kämpar sig till konstnärernas Berlin.Med sitt rika språk drar Kerstin Ekman oss in i en bred och tät berättelse, om livets finsida och dess grovsida. Mellan då och nu, mellan man och kvinna i ett landskap, vars skönhet är lika oavvislig som dess hårdhet, utspelar sig denna roman. Guds barmhärtighet (1999) är första delen i trilogin Vargskinnet.Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

Ur inledningen:”Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog. Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande. Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i. Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil. Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen. Dä ä en präst, sa jag. Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår. Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt. Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe. Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor. Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet. Goddag, sa hon. Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden. Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar. Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr. Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon. Ja, då ha du komme fel, sa jag. Myrten Fjellström, bodde hon inte här? Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte. Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället. Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet? Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.”

När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige. I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka. Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.Sista rompan blir huvudbok i Bonniers Bokklubb.

När barnmorskan Hillevi Klarin vårvintern 1916 kommer med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland möter hon en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn, och hon är den som minns i berättelsen; hon är länken mellan levande och döda, mellan då och nu. Kerstin Ekmans breda och täta roman om livets finsida och dess grovsida är den första i en planerad trilogi ¿ Vargskinnet.

Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen. Hon är länken mellan levande och döda, och det är hon som kan höra bäckvattnet tala. Där finns också pojken Elis, han som rymmer hemifrån och genom sjukdomen kämpar sig till konstnärernas Berlin.

Med sitt rika språk drar Kerstin Ekman oss in i en bred och tät berättelse, om livets finsida och dess grovsida. Mellan då och nu, mellan man och kvinna i ett landskap, vars skönhet är lika oavvislig som dess hårdhet, utspelar sig denna roman. Den är den första i trilogin "Vargskinnet".

När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige. I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån. Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka. Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.