Kerstin Ekman – författare

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land.Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. Det är dessa människor Kerstin Ekmans roman handlar om, deras försök att rädda minne och sammanhang fast de bor i den skugga av glömska som ligger över landsbygdens byar och små samhällen. Men i lika hög grad är det en roman om ett landskap. Människan har farit illa fram med det. När de stora skogsbolagen drar sig tillbaka är det för alltid förändrat av hyggen, vägnät och grustäkter. Kvar är de namnlösa platserna i starrens rike, gungande våta tuvor och sorlande vatten under marken. Vattnet viskar och jämrar, isande klart eller sugande svart. I sommarens bleka nattljus tycks händelser och platser sväva och vandra, lika svårgripbara och tvetydiga som människors minnen och handlingar.

Händelser vid vatten utkom första gången 1993 och belönades bl.a. med Augustpriset, Svenska Deckarakademins pris och Nordiska rådets pris. Sedan dess har romanen gjort ett segertåg över världen och översatts till ett stort antal språk.

"Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp."

Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia om en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet…

Var börjar en berättelse?

Under en granrot kanske.

Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte.

Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen.

Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta.

Men Kerstin Ekman har berättat hans historia: enkel, stark och fängslande i varje rad.

När den välkända författaren Lillemor Troj en dag finner sig läsa manuset till en roman om sitt eget liv börjar marken gunga under henne. Den är skriven av en kvinna hon känner väl och som vill bli erkänd som författare. De har aldrig blivit vänner men i årtionden varit djupt beroende av varandra.

När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! Det vet Lillemor för det är hon som har hoppat. Men hon har hela tiden vetat att en författare är ett dubbelhövdat monster. Nu hotar den andra kvinnan att förgöra den intagande och kloka persona som läsarna tror är Lillemor Troj.

Kerstin Ekmans nya roman är en uppsluppen lek med autofiktionens form och en vass skildring av det litterära livet. Men först och främst är den en berättelse om två mycket olika kvinnor, från femtiotalet och fram till idag, om lögn och sanning, ensamhet och gemenskap.

Lillemor sitter med manuskriptet tryckt mot kroppen och håller händerna över det som om hon skyddade ett foster. Men det är ett huggormsbo hon har vilande mot magen. Paniken stiger inom henne och en lång stund ägnar hon sig åt en plan att ge sig ut i världen och försvinna från landets litterära scen. Att leva långt borta och obemärkt borde vara möjligt med de tillgångar hon har. Hon vill ju kvadda mig tänker hon. Mitt anseende och min berömmelse. Mina läsare som älskar mig. Mig! Faktiskt.

"Häxringarna" är berättelsen om en stads födelse i slutet av 1800-talet, om hur den uppstår och breder ut sig med järnvägsstationen som medelpunkt. I ett torp i samhällets utkant föds Tora och där tar hon när skuggmorellerna blommar avsked av sin mormor och hennes grå fattigdom. Snart får hon också avstå från kärleken och gemenskapen med en man. Hon blir ensam och har bara sin starka vilja och arbetsamhet att lita till i ett hårt samhälle.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna "Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus" berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

Tora har blivit ägare till Café Cosmopolite. Hon har hårdnat, men så hård är hon inte att hon kan avvisa arbetslösa ynglingar som beställer en sockerdricka och tolv glas. Efter ett kort äktenskap är hon änka med två pojkar men inte ensam i kampen för värdighet och ett drägligare liv. Runt henne finns Frida, hennes dotter Ingrid och de andra kvinnorna som hjälper varandra när storstrejken och världskriget hotar med hunger.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna "Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus" berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

"Änglahuset" är det hus Tora Otter lever i. Nu är det 1940-tal och ett nytt stort krig pågår i Europa och tågen med soldater far igenom Katrineholm. I staden samlar man in gåvor till Finlandshjälpen och deltar i beredskapsövningar. Men trots svåra tider anar man det spirande folkhemmet som skall ge en ny trygghet. Änglahuset är en bok om kvinnor, om Tora och svärdottern Jenny, om Frida, och hennes dotter Ingrid. Med självklar kännedom och inlevelse berättar Kerstin Ekman om deras sätt att leva, tänka och känna.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna "Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus" berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

I slutet av 1970-talet kommer Anne-Marie till Sverige och sin gamla hemstad för att sälja det hur hon ärvt efter sin döde far. Här konfronteras hon med minnet av det förflutna, framför allt fadern, Henning, en undantagsmänniska som bara dottern förstod. Hennes liv med Henning väcker halvt bortträngda händelser till som nu blir levande för henne. Runt henne rör sig också andra sidor av världen och andra människor som liksom Jenny och Ingrid också är välkända från de tidigare romanerna i sviten Kvinnorna och staden.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna "Häxringarna", "Springkällan", "Änglahuset" och "En stad av ljus" berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

"Är det dumt att ge sig på tjocka och bra böcker så tidigt i livet att man inte riktigt kan begripa dem? Det tror jag inte. Man kommer ju in i en fascinerande värld och man kan återkomma till den och få klart för sig mycket som man inte begrep från början. Varje omläsning öppnar nya rum i berättelsen. Och den öppnar i bästa fall obekanta rum inom en själv."

Det började med barndomshemmets bokhyllor och Katrineholms stadsbibliotek. I 24 kapitel förmedlar Kerstin Ekman starka upplevelser som läsandet gett henne, och berättar om böcker hon kommit att älska, böcker som vänner, som tröst – och om hur läsa och skriva hör ihop.

Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse. Om henne visste jag ingenting i skolan och inte på universitetet. Om man ville ha reda på något om de kvinnor som levde under de stora männens tid så måste man läsa om de stora männen. Det fanns inget annat sätt. Egentligen har vi nästan ingen kunskap om kvinnornas tankar och känslor förrän de själva börjar berätta om dem. Det skulle dröja mycket länge. Vem Tullia innerst var får vi aldrig veta.

Utifrån sitt intresse för antiken skriver Kerstin Ekman fram en ung kvinnas liv och värld, i en rik och ömsint bok med skönlitterära och personliga inslag.

Ur inledningen:”Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog. Från allhelgona är det riktig vinter. Då har snön lagt sig. Det går inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita på. De klara isarna på tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds också åt de levande. Jag skulle åka med kyrkskjutsen till Röbäck på allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans på Myrtens grav. I högmässan fick jag väl gå för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag tålde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i. Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spår var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Då hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade på landsvägen ovanför huset kikade vi förstås. Elias frågade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil. Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen. Dä ä en präst, sa jag. Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyår. Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Då hörde vi henne knacka på. Inte så värst försynt. Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju´na inte på kaffe. Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor. Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omålat. På sätt och vis såg hon ut som en flicka fast hon måste vara gott och väl i femtioårsåldern. Fötter och händer var barnsligt små. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust blå och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nånting människa, tänkte jag. Det man efteråt mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det åldrade flickansiktet. Goddag, sa hon. Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejdå nuförtiden. Om hon nu var präst, sa han efteråt. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst gå in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en sån som åkte runt och stal från åldringar. Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr. Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon. Ja, då ha du komme fel, sa jag. Myrten Fjellström, bodde hon inte här? Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nåt fel. Ett missförstånd. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nånting alls. Jag vet inte. Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihåg. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade så att Elias tog det i stället. Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet? Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag från en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor.”

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land.Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. Det är dessa människor Kerstin Ekmans roman handlar om, deras försök att rädda minne och sammanhang fast de bor i den skugga av glömska som ligger över landsbygdens byar och små samhällen.Men i lika hög grad är det en roman om ett landskap. Människan har farit illa fram med det. När de stora skogsbolagen drar sig tillbaka är det för alltid förändrat av hyggen, vägnät och grustäkter. Kvar är de namnlösa platserna i starrens rike, gungande våta tuvor och sorlande vatten under marken. Vattnet viskar och jämrar, isande klart eller sugande svart. I sommarens bleka nattljus tycks händelser och platser sväva och vandra, lika svårgripbara och tvetydiga som människors minnen och handlingar. Händelser vid vatten utkom första gången 1993 och belönades bl.a. med Augustpriset, Svenska Deckarakademins pris och Nordiska rådets pris. Sedan dess har romanen gjort ett segertåg över världen och översatts till ett stort antal språk.

När barnmorskan Hillevi Klarin vårvintern 1916 kommer med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland möter hon en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn, och hon är den som minns i berättelsen; hon är länken mellan levande och döda, mellan då och nu. Kerstin Ekmans breda och täta roman om livets finsida och dess grovsida är den första i en planerad trilogi ¿ Vargskinnet.

Var börjar en berättelse?

Under en granrot kanske. Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte. Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen. Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta. Men Kerstin Ekman har berättat hans historia: enkel, stark och fängslande i varje rad.

Hunden, som utkom första gången 1986, är rikligt illustrerad av Henrik Krogh.

Knivkastarens kvinna

har du väl sett, hennes tillit?

Men damen på skjutbanan

hon som rör sig i skottlinjen

hukande, halvspringande

hon har ingen tilltro

vare sig till sitt levande

eller sitt döende

I Knivkastarens kvinna återfinns en kvinna som efter ett utomkvedshavandeskap måste nå den djupaste botten för att kunna ta sig upp igen. Hennes längtan efter barn skildras med ett intensivt, experimentellt och hudnära språk, och med den smärtande kvinnokroppen ständigt närvarande. Boken skrevs 1984 men utkom för första gången 1990.

Kerstin Ekman, född 1933 i Risinge, Östergötland, debuterade 1959 som deckarförfattare. Hon valdes in i Svenska Akademien 1978, och lämnade den 1989. Hennes rika berättarkonst, som ofta tar avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare och hon har erhållit ett flertal stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003 samt Pilotpriset 1995.

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. På midsommarafton kommer Annie tillsammans med sin dotter Mia med bussen från Stockholm. Dan skall möta dem, men han kommer aldrig. Trött och besviken ger sig Annie tillsammans med Mia av in i skogen för att själv leta sig fram till stugan där de skall bo. Trots kartan och den ljusa natten går de vilse och till slut söker Annie hjälp i det blå tältet nere vid vattnet…

Det har gått arton år sedan det fruktansvärda dubbelmordet. Arton år, och inte förrän nu är det någon som börjar ana sanningen bakom det som kastat sin mörka skugga över den lilla byn. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv.

Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse. Om henne visste jag ingenting i skolan och inte på universitetet. Om man ville ha reda på något om de kvinnor som levde under de stora männens tid så måste man läsa om de stora männen. Det fanns inget annat sätt. Egentligen har vi nästan ingen kunskap om kvinnornas tankar och känslor förrän de själva börjar berätta om dem. Det skulle dröja mycket länge. Vem Tullia innerst var får vi aldrig veta.

Utifrån sitt intresse för antiken skriver Kerstin Ekman fram en ung kvinnas liv och värld, i en rik och ömsint bok med skönlitterära och personliga inslag.

– nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv – nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.”I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste jag om den livgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand.  Ett ont liv. Man kan också ta en annan människas liv med kaliumcyanid. Som Tyko Glas gjorde. Hur kommer man därhän? Gör man det med Hjalmar Söderbergs hjälp eller är man redan förberedd av ett liv i smutsiga celluloidkragar, kärlekslöshet och ett vidrigt yrke.   Det finns ingen skuld, säger doktorn som är huvudperson i min bok. Jag är framtidens människa, säger han också. Han skriver det i sin dagbok. Så underligt övertygande det låter när den som berättar är ett jag.   Har man rätt att ta en annan människas liv? Nej, säger vi. Jo, av hjälpsamhet, säger Söderberg. Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan? Det anser inte min doktor. Men litteratur lever av litteratur och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt. Här lever han själv i bokens marginal. Han behöver hjälp med det praktiska. Men varför blir han så rädd?   Han hade fått ett infall när han sneddade över Norrmalmstorg en novemberdag 1901. Men så här långt ville han kanske inte följa sin tanke.”Kerstin EkmanEfter den stora essäboken Herrarna i skogen skriver Kerstin Ekman här vidare på de fortfarande giltiga frågorna i Söderbergs roman Doktor Glas. Och får samtidigt det förra sekelskiftets Stockholm, dess människor, stämningar, hus och gator att än en gång stiga fram ur skuggorna.

Den här boken handlar om ett halvt tunnland hagmark och om alla ställen i omgivningarna där jag vandrat och ibland gått vilse. Jag har skrivit upp vad som har hänt och vilka växter och djur jag under årens lopp har sett. Mina följeslagare har varit många; de flesta är döda sedan länge. De har lärt mig allt om det som lever och växer här.

Kerstin Ekman skriver om det vilda i skog och ängsmark och om den artrikedom som nu hotas av utarmning och försvinnande. Hon läser och vandrar i landskap och litteratur och låter oss dela det hon sett, tänkt och lärt.

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land.Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. Händelser vid vatten utkom första gången 1993 och belönades bl.a. med Augustpriset, Svenska Deckarakademins pris och Nordiska rådets pris. Sedan dess har romanen gjort ett segertåg över världen och översatts till ett stort antal språk.

Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

I Gör mig levande igen (1996) träffas en grupp mycket olika kvinnor för att diskutera, hett och livligt. De känner oro för den tid de lever i, en tid som tycks förvirrad och oförutsägbar. Hur gör man för att undgå cynism och uppgivenhet? Ur deras tankar, öden och ofta dråpliga erfarenheter växer en mångstämmig kvinnlig världsbild fram. Som en dov understämma till deras berättelser löper samtidigt en annan, mer ordlös, grym historia med otäck upplösning, om en liten flicka som tappar bort sin syster. Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige. I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka. Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.Sista rompan blir huvudbok i Bonniers Bokklubb.

I slutet av 1970-talet kommer Anne-Marie till Sverige och sin gamla hemstad för att sälja det hur hon ärvt efter sin döde far. Här konfronteras hon med minnet av det förflutna, framför allt fadern, Henning, en undantagsmänniska som bara dottern förstod. Hennes liv med Henning väcker halvt bortträngda händelser till som nu blir levande för henne. Runt henne rör sig också andra sidor av världen och andra människor som liksom Jenny och Ingrid också är välkända från de tidigare romanerna i sviten Kvinnorna och staden.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus, berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

Häxringarna är berättelsen om en stads födelse i slutet av 1800-talet, om hur den uppstår och breder ut sig med järnvägsstationen som medelpunkt. I ett torp i samhällets utkant föds Tora och där tar hon när skuggmorellerna blommar avsked av sin mormor och hennes grå fattigdom. Snart får hon också avstå från kärleken och gemenskapen med en man. Hon blir ensam och har bara sin starka vilja och arbetsamhet att lita till i ett hårt samhälle.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus, berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige. I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån. Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka. Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.

Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen. Hon är länken mellan levande och döda, och det är hon som kan höra bäckvattnet tala. Där finns också pojken Elis, han som rymmer hemifrån och genom sjukdomen kämpar sig till konstnärernas Berlin.Med sitt rika språk drar Kerstin Ekman oss in i en bred och tät berättelse, om livets finsida och dess grovsida. Mellan då och nu, mellan man och kvinna i ett landskap, vars skönhet är lika oavvislig som dess hårdhet, utspelar sig denna roman. Guds barmhärtighet (1999) är första delen i trilogin Vargskinnet.Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

I slutet av 1970-talet kommer Anne-Marie till Sverige och sin gamla hemstad för att sälja det hur hon ärvt efter sin döde far. Här konfronteras hon med minnet av det förflutna, framför allt fadern, Henning, en undantagsmänniska som bara dottern förstod. Hennes liv med Henning väcker halvt bortträngda händelser till som nu blir levande för henne. Runt henne rör sig också andra sidor av världen och andra människor som liksom Jenny och Ingrid också är välkända från de tidigare romanerna i sviten Kvinnorna och staden.

I början av 70-talet påbörjade Kerstin Ekman den stora romansviten om Kvinnorna och staden. Böckerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus, berättar om hur staden Katrineholm växer fram i industrialiseringens Sverige. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

Som en detektivroman tycker kollegan Ida Tjerning att doktor Pontus Revinges liv är. Andlöst spännande säger hans egen hustru. Sedan skrattar de som skator. Han måste hålla dem stången och pappren där alla hans hemligheter står är han tvungen att bränna. Han hade från början en föraktad tjänst bland stadens prostituerade men när han mötte författaren Hjalmar Söderberg blev allt annorlunda. Han lärde sig att liv är handling. Men en handling finns det som inte går att upphäva.

Kerstin Ekman skriver vidare på de fortfarande giltiga frågorna i Söderbergs roman Doktor Glas, och får samtidigt det förra sekelskiftets Stockholm, dess människor, stämningar, att än en gång stiga fram ur skuggorna.