Paul Auster har ett bra sätt att med få ord beskriva det väsentliga och behålla spänningen och nyfikenheten hos läsaren. Jag tycker att boken kan nästan delas upp i två delar. En första halva som för ett enkelt och intressant språk där huvudpersonens liv och vänner beskrivs. Boken vänder efter ungefär halva boken och den andra delen känns allt för påskyndad, till och med stressad, för att passa med den första delen. Det känns som om Auster kastar in ett mord för att få fram lite spänning. Jag vill dock inte säga att den andra delen är sämre på något sätt, snarare tvärt om. Men det faktum att boken känns så pass uppdelad gör att jag har svårt att ta den till mig.
