Varje gång jag återkommer till Spiegelman's "Maus" inser jag hur välgjord den är i både bild och text. Att i serieform skildra förintelsen i relation till den enskilde individen utan att det blir social/krigspornografi är en bragd! Handlingarna pendlar mellan nutid (eller rättare sagt 1980-tal) och dåtid (tiden kring andra världskriget). Berättarrösten är författarens eller författarens far. Det är just växlingen mellan samtid och dåtid som gör berättelsen så fänglande: Hur påverkar ens erfarenheter från förr ens beteende idag? Samtidigt sker en intressant distansering till själva berällesen då författaren på ett reflexivt sätt diskuterar den egna relationen till förintelsen och sitt arbete.
