Våra kolonier : de vi hade och de som aldrig blev av

När Herman Lindqvist tar sig an historien om Sveriges kolonier och besittningar blir det en spännande berättelse om kampen för makt och prestige under nära fyra hundra år. Våra kolonier – de vi hade och de som aldrig blev av visar Sveriges drömmar om guld och elfenben, exotiska kryddor, socker och tobak.

Det var på 1600-talet som drömmen om ett svenskt kolonialimperium uppkom. Sverige hade blivit en stormakt och ville precis som andra stormakter få in kolonialvaror på egna skepp och samtidigt exportera svenskt stål, malm, trä och tjära. De första kolonierna blev Nya Sverige i Nordamerika och Cabo Corso i Afrika. Senare tillkom Saint-Barthélemy i Västindien och under ett år dessutom hela ögruppen Guadeloupe.

Från början var det ingen som tvekade inför att kolonier byggde på handel med slavar. Ett intellektuellt, religiöst motstånd mot slaveriet växte så småningom fram, men långt efter det att andra länder hade förbjudit slavhandeln skeppades slavar till Saint-Barthélemy.

Svenskt järn byttes av engelska köpmän mot slavar i Västafrika. Då slavhandeln ökade växte också järntillverkningen i Bergslagen. Det finns ett fastslaget samband mellan de två näringarna.

Men som alltid har Herman Lindqvist letat fram roliga historier också. I boken om Sveriges kolonier berättar han om internationella skojare som lyckades eller försökte lura kronan att ge ifrån sig örlogsskepp och pengar mot att Sverige skulle få en ö någonstans. Och om hur Karl XII skrev på att sjörövarna på Madagaskar skulle flytta till Sverige med sina skepp, familjer och sina enorma skatter för att få beskydd och bli goda medborgare..