Det lyckliga Europa

Jag talar i denna text som den pensionerade europé jag är. Jag försöker berätta om vår kontinent som jag upplevde den efter Andra världskriget. Kriget är slut. Den fred som råder är instabil och man ger den inte många år. Min syn på Efterkrigseuropa kan verka endimensionell och den är endimensionell. Jag såg och jag såg inte. Nu finns det naturligtvis facit, tyvärr flera facit som ömsesidigt upphäver varandras trovärdighet. Jag har förlitat mig på mig själv och det jag minns. I gengäld begär jag att ni inte helt ska lita på det jag har att säga.Stig Claesson

Så här skriver Stig Claesson själv om boken Det lyckliga Europa som man kan säga är en direkt fortsättning på den mycket uppmärksammade självbiografiska bok Svart asfalt grönt gräs, där han beskrev sina barn- och tidiga ungdomsår. I denna bok berättar han om hur han som artonåring åkte till Jugoslavien och deltog i de arbetsbrigader som byggde järnvägen Samac-Sarajevo. I brigaderna ingick en kvarts miljon ungdomar från jordens alla hörn, ungdomar som åkte till Jugoslavien inte av äventyrslusta utan för att de trodde på något.

Har man upplevt ett historiskt ögonblick så anser Stig Claesson att man nog har ett visst ansvar för att förmedla sin version. Alltför många tiger eller väljer att glömma. Och vad Stig Claesson gör här är att inte bara berätta om sina egna ungdomsår i Jugoslavien utan han ger också sin syn på de historiska händelser som lett fram till de senaste årens utveckling på Balkan. Det lyckliga Europa publicerades första gången 2001.